Veckokrönika: Vad är ensamhet?

Det är morgon. Jag gör mina morgonrörelser, långsamt. Jag känner in kroppen, tillåter den att tämjas. Det är tyst och stilla runt mig. Staden börjar långsamt vakna.
Jag är till synes ensam, men jag känner mig så i gemenskap.


Jag inser att min syn på ensamhet håller på att förändras. Tidigare kände jag mig ofta ensam, på ett lite sorgset sätt. Jag är ensam, sa jag buttert. Jag ville på alla upptänkliga sätt fly ensamheten, fly mötet med mig själv. När jag var i andras sällskap kändes det som att jag kunde vila, vila från mig själv och fokusera andra. Det var helt enkelt tryggare för mig, mindre oroande, att vara tillsammans.

När jag tittar tillbaka i min historia inser jag att jag under perioder gjort nästan vad som helst för att slippa ensamheten. Jag har stannat i relationer som passerat bäst före datum. Jag har mött människor som jag inte har haft särskilt mycket gemensamt med. Jag har ägnat mig åt sysslor jag varit måttligt intresserat av. Jag har lärt mig småpratets konst, att hålla igång konversationer om saker som inte rört mig. Jag har, under delar av mitt liv, låtit samtalet handla om ofarliga saker, och under dessa extra rädda tider har jag också låtit bli att uttrycka mina tankar, mina drömmar, min längtan, det varav mitt hjärta har varit fullt.

Det är som att jag också tillsammans med andra, varit rädd för att någon skulle se mig. Och detta var mycket lättare att göra i sällskap. Det var så lätt att rikta strålkastaren åt någon annans håll och samtidigt klamra mig fast vid tanken på att jag i alla fall inte var ensam, jag kunde nog betraktas som rätt normal.

Jag tror att det är meditationen som tagit mig från att sky ensamheten och mötena med mig själv. Att aktivt eller stilla meditera, att ge mig tid att känna min kropp, min andning, mina sinnen, mina tankar, har brutit ned barriärer inom mig, har öppnat mitt hjärta, kanske i allra första hand för mig själv.

Nu när jag står där i slottet, eller ligger ensam i sängen i slottet, eller lagar lite mat till endast mig, så känns det ändå nytt. Som att jag, trots att min fysiska kropp saknar sällskap, är självklart del av en större gemenskap. Jag vet att vi hör samman, alla och allt som finns på planeten och sakta går det upp för mig att känslan av ensamheten är en illusion. Just nu är det min sanning.

Alltså, det är en paradox som jag ser det. För i grunden är jag alltid ensam. I ensamhet möter jag världen. Och ändå finns världen i mig.


De dagar jag går hem från min arbetsplats för att endast möta mig känns inte längre tunga eller svåra. Jag tycker inte längre synd om mig när jag har en ensam stund, dag, kväll eller helg. Jag inser att ensamheten då är ett val jag gör.

Det är visserligen inte jag själv som bestämmer om jag går in i en kärleksrelation med någon. Det är vi två att bestämma om. Men vad är det som säger att jag inte kan känna mig ensam tillsammans med någon? Relationer är, som jag ser det, inte ett skydd mot ensamheten. Och jag tänker att en bra grund för möten med andra, korta eller längre, är att jag i grunden gillar mig, att jag trivs i mitt sällskap.

Reflektionsfråga:

Vilken är din relation till ensamhet?

Charlotte Rudenstam är coach, författare och föreläsare som vill bidra till att du älskar livet. Hon skapar 100%-podden där du möter fantastiska människor. Författare till  böcker som ”100 % Charlotte – Ta ditt inre ledarskap” och”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”.