charlottecronquist

Ett år sedan The JoyRide Malmö – love in action. ”Jag är inte bitter.”





För ett år sedan befann jag mig i glädjerus.
Mot alla odds hade vi genomfört kärleksfestivalen The JoyRide – love in action.
Trots en nedstängd festival, trots skriverier i medier, trots en omöjlig ekonomisk situation så gjorde vi det: Vi satsade allt och ordnade en fantastisk festival mitt i Malmö.
I spillrorna av festivalen dog vårt äktenskap.
Nu har livet återvänt i en helt ny form och jag älskar varje andetag.



Kanske var det så att Malmös stads stiftelse Barnens by aldrig skulle ha skrivit kontrakt med oss om att hyra ut barnkolonin till The JoyRide Experience. Men det var precis vad de gjorde. I mars 2014 hade vi kontraktet i hamn. Där fanns två paragrafer som sade att vi inte fick göra något på platsen som väckte anstöt – ingen som inte deltog i festivalen skulle få se någon nakenhet – och den andra var att vi i vår marknadsföring inte skulle använda ordet Barnens by.

Jag minns att jag tyckte att dessa villkor var märkliga och långt nere i mig fanns en oroande magkänsla. Vi planerade, besökte platsen flera gånger, representanter för Barnens by brukade närvara då, vi talade om festivalens innehåll, de kunde läsa våra hemsidor, min magkänsla lugnade ner sig.

I början av juni befinner jag mig i Berlin när en journalist från Sveriges Television ringer upp mig. Hon vill göra en uppföljning av Sexsibilityfestivalen vi anordnade på Öland sommaren innan. Jag sa att vi skapar en ny festival, en kärleksfestival, i Skåne i stället. Dagen efter ser jag en rubrik i flera tidningar som löd ungefär ”Sexfestival i Hästveda” och en text fylld med faktafel. Trots att jag lyckades få dem att ändra rubrik och rätta till i texten var skadan redan skedd. Även om Barnens by inte var nämnd i texten, så fick ledningen i stiftelsen stora skälvan.

Och så fortsatte det. Artiklar som skrevs väckte rädsla, rädsla för nakenhet, rädsla för sexualitet, rädsla för att ses i dålig dager. Vid samtal med ordföranden för stiftelsen kom det fram att hon inte tyckte vi var rätt hyresgäster.

Nu fanns en befogad oro. Flera gånger under sommaren är vi i kontakt med Barnens by, där de hotar att riva kontraktet och de hänvisar till ”väcka anstöt” paragrafen. Detta trots att ingenting har hänt. De kollar hemsidor och vi går med på att göra justeringar i programmet, för att visa vår goda vilja.


Så en dag ringer telefonen, det är tre veckor kvar till festivalen. Det är en journalist som frågar vad vi ska göra nu när kontraktet med Barnens by är hävt. Bestörtning. Först dagen efter får vi tag på chefen som bekräftar att så är fallet.

Istället för att ge upp – vilket skulle innebära konkurs för oss – så söker vi med ljus och lykta febrilt efter alternativa platser att ha festivalen på. Vi finner också till slut en plats, som är betydligt dyrare än Barnens by. Vi har ett möte med ledningen, för att be dem kompensera oss, genom att bidra till att vi kan hyra det andra stället. Vi möter kalla handen. De är inte beredda att hjälpa oss – detta trots att vi verkligen är satta på pottkanten.

Dessa dagar talar jag i radio och med många tidningar. Jag väljer att tala om kärlek och förståelse och hoppas att rädslan inte ska segra. I varje samtal – ofta i direktsändning – är jag lugn som en filbunke. Jag hoppas, hoppas, hoppas att rättvisa och kärlek ska ”vinna”.

Samtalet med stiftelsen om kompensation blir spiken i kistan för oss. Nu börjar medier fråga om vi ska stämma stiftelsen. Allt fler höjda rop kommer om det.

Där sitter vi, två personer utan resurser, två små Davidar i förhållande till en Goliat, Malmö stad, två som redan hotas av konkurs… Hur ska vi ha möjlighet att stämma Malmö stad? Vi pratar i alla fall med en advokat, som tar en del kontakter med Malmö stad, men resultatet blir bara att vi får en räkning från advokaten.

Jag minns hur jag ligger i sängen och hyperventilerar den kvällen då det slutgiltiga beskedet kommer. Det är sent sent i juli. Min man kommer in i rummet och säger: ”Men tänk om vi skulle ha festivalen på Tangopalatset”. En timme senare har vi talat med Paul Utter och två veckor senare slår vi upp dörrarna till vår nya, lite kortare och mer intensiva festival mitt i Malmö.


Under denna tid har jag betalat tillbaka pengar till alla som väljer att inte komma, jag ser hur mycket back vi ligger och den enda trösten är att vi hade gått ännu mer back om vi inte genomfört den nya festivalen.

När dörrarna till festivalen öppnar står vi där. Jag är fylld med energi. Detta ska bli en manifestation för kärlek. Det blir det. När folk frågar om oro för ekonomi säger jag:

– Det tar vi sedan, nu har vi festival, nu älskar vi livet.

När de sista underbara människorna lämnat festivalen några dagar senare faller jag ihop som en våt liten trasa. Jag blir nästan inburen i sängen och är helt, helt förbrukad.



Sedan kommer räkningarna. Pengar som var tänkta att användas till pensioner fick vi betala de stora räkningarna med och vi undgick med nöd och näppe konkurs.

Tre månader senare är skilsmässan ett faktum. Det kommer inte in pengar. Det är som förgjort. Vi sprattlar båda, vi försöker hitta vägar ut, men vi orkar inte, inte tillsammans utan väljer att dela på oss.

Ett halvår efter festivalen har vi sålt huset, gett bort nästan alla våra saker, jag bor i andra hand i Stockholm och min käre exman hyr ett rum i en villa i Helsingborg. Vi lever i ruinerna av något.


Under året har vi försökt få igång en dialog med Stiftelsen barnens by och Malmö stad. Vi har återigen mötts av kalla handen. Vi har redogjort för de personliga konsekvenserna av ett ensidigt rivet kontrakt, och mötts med ”vi är inte intresserade av att samtala med er.”

Jag tycker personligen att det är magstarkt och oroande att en stor stad kan behandla en liten kund på det här sättet. Att låta rädslan krossa en dröm om kärlek. Det var dessutom en festival vars innehåll följer de riktlinjer som Malmö stad stolt säger sig ha kring sexualitet och relationer.

Världen var inte redo för föreställningarna om vad vår festival skulle kunna vara. Världen var fortfarande kvar i rädslan för vad andra kan tyckas tänka.

Och då är det liksom okej att skjuta budbäraren.


Jag skulle önska mer rakryggade tjänstemän och politiker. Jag skulle önska att möta människor som tar sina löften mer på allvar. Jag skulle önska en värld där kärleken kan omfamna rädslan.

Ändå är jag inte bitter. Min värld har förändrats i grunden av detta kontraktshävande.

Detta år har varit ett av de mest utmanande i mitt liv. Jag har ännu inte kunnat ta ut en lön sedan festivalen. På något sätt har jag lyckats ta ett steg i taget … och nu har jag äntligen betalda uppdrag.

Jag älskar mitt liv, jag älskar varje andetag, men frågan är om jag någonsin vågar lita på en politiskt styrd organisation igen.

Sooner or later, time will tell.



Related

världen 901146686353330803

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item