Hur mycket bidrar skam till sexuellt våld?

Lyssna på barnets berättelser om sex och våld, lyft skammen från barnet och befria barnet från skuld.

Flickan är fem år när hennes styvpappa börjar våldta henne. Genom åren accelererar övergreppen, pappans vänner bjuds in till att ta för sig av den lilla flickkroppen.
Hon vet att hon inget kan säga. Skammen har lagt sin våta filt över henne. Hon är ensam, övergiven och börjar till slut tro att övergreppen är hennes eget fel.
Jag läser Jenny Strömstedts krönika i Expressen om en tolvårig flicka som blir utsatt för grovt sexuellt våld. ”Det tog två år för flickan att berätta om övergreppen.”
Vad är det skammen gör med oss?

Det är inte du som ska skämmas, det är människan som missbrukade dig.

Ibland undrar jag om vi har skapat ett samhälle som öppnar för sexuellt våld och sexuella övergrepp, genom att det finns så mycket skambeläggningar och tabun kring sex.

Den makabra logiken blir att offret känner skam för det som händer och inte vågar berätta, ibland parat med att hen utsätts för hot om hen skulle komma på tanken att berätta.

Jenny Strömstedts ord: ”Tystnadens kultur som tillåter att barn kan leva i helvetet i åratal utan att någon för en chans att säga nej, det är inte du som ska skämmas, det är människan som missbrukade dig.”

Läs gärna meningen en gång till: Det är inte du som ska skämmas, det är människan som missbrukade dig.

Jag undrar hur många människor det är som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn eller ungdomar som valt att tiga. Jag tillhör de ”äldre”, eftersom min våldtäkt skedde när jag var 15, men jag omges av berättelser om lidande från flickor och pojkar från fyra, fem års ålder och uppåt.

Jag har mött den där skammen många gånger. Som den tolvårige pojken som inte förstår att mannen han mött vill ha sex med honom och skäms så över sin naivitet att han begraver minnet djupt i sitt inre och sedan i decennier har svårt att känna tilltro till män.

Eller den där femåringen som utstod våldtäkter och andra sexuella kränkningar i åratal och som till slut vände sig till skolkuratorn som bemötte henne med att anklaga flickan för lögn och överdrifter.

Tänk de barn som faktiskt vänder sig till vuxna med sin skam, med sin ångest, med känslan av att ständigt leva i fara, med rädslan att säga eller göra något som kan utlösta ännu mer sexuellt våld – och som blir svikna när de till sist söker hjälp.

Hur ser ett sådant barn på sig själv? Vilken blir hens relation till vuxenvärlden? Hur ser hen på sin kropp, sitt kön och sin sexualitet?

Jag tänker att skam är ett nyckelord här. När vi kan tala mer öppet om sexualitet – både om njutning och risker – då tror jag att det blir svårare för en förövare att komma undan, för den som utsätts får då lättare att säga ifrån och inte lägga på sig skammen i förövarens ställe.

Jag undrar hur många liv som blir så mycket svårare för att skamtäcket finns där, ett täcke som förhindrar att sanningen uttalas? Jag undrar hur många som försökt tala, men som blivit stoppade eller förnekade eller hånade eller helt enkelt inte trodda, för att den som tar emot budskapet själv har en knepig relation till sin egen sexualitet.

Jag menar att föräldrar verkligen behöver tala om sex och sexualitet med barn och bejaka att sexualiteten är en viktig del av livet.

Det är märkligt att det är förenat med risker att berätta om sexuella övergrepp. När jag talar om egna upplevelser, oavsett var i tiden de finner sig, så är det många som blir glada, eller kanske snarare lättade, de får någon att spegla sig i, många tycker att det är skönt att jag inte låter skammen tysta mig. Men så finns där somliga som väljer något annat, som väljer den andra vägen, nämligen att vända mig ryggen, eftersom sex, skam och övergrepp är ”sådant man inte talar om”.

Jag fortsätter envetet att tala om det. Mig ska ingen tysta. Detta är större än jag. Jag får offra en del av min personliga bekvämlighet för att stå upp för något större. Jag vill vara med och bidra till ett samhälle där skammen varken hindrar njutning eller tal om övergrepp. Vi behöver skapa ett samhälle där kärleken står i högsätet.

Tack Jenny Strömstedt för påminnelsen.


PS: I mitt eget sommarprogram, i 100%-podden special, berättar jag om min resa från skam till lust – om hur den våldtagna flickan gick från offer till att vara drottning i sitt liv. Lyssna gärna.