Det hugger till i hjärtat. Smärtan i att känna hans närvaro.

Smärtan kommer från ett oväntat håll.
Det värker i hjärtat och känslor av illamående rör runt i magtrakten.
Det är som att jag blir sjösjuk inne i kroppen av att möta honom efter så lång tid.
Att vistas i samma rum, utan den naurliga koppling som så länge fanns där.


Under de år vi levde tillsammans så byggdes en bred Atlantkabel mellan våra hjärtan. Kabeln fylldes med många små ledningar och trådar som alla tillsammans gick emellan oss.. Det var som att den stora kabeln inrymde tusentals små.

Det var starka band som knöt oss samman

Så kom ögonblicket då det var bestämt att vi skulle skiljas. Det gick inte att bara rycka ut kabeln, åtminstone kunde jag inte det. Då skulle jag ha dött. Under den tid som gått har trådarna kapats en efter en. De där trådarna består av så många olika saker.

Känslor, energibanor, minnen, kärlek, relation och en del saker jag inte ens kan sätta namn på. Många enskilda trådar kan till exempel handla om känslan av tillhörighet, av tillsammanshet, av lojalitet, av hjälpsamhet, om omsorg, om blickar, om en hand som nuddar ett knä, om små osynliga tecken som liksom är invävda i min kropp, i mitt varande. Det kan handla om känslan av en kropps närhet eller om småprat, eller om en känsla av att vara i förbund.

Jag har alltså ägnat mig åt att medvetet klippa trådar, somliga har brustit av sig själva. Jag har också fått hjälp att klippa trådar, dels från människor som kan den konsten och dels har han hjälpt till. En del trådar har liksom imploderat och ersatts av ingenting.

Men så befinner jag mig här i Grekland. Vi är ett trettiotal personer här. Alla är sådana som arbetar med kärlek och sexualitet på något sätt. Eros är närvarande i rummet.

Det är då det händer, den där lite odefinierbara smärtan som smyger sig på mig. Den känns inte bara i hjärtat och i magtrakten, den känns också i solar plexus, i mitt kraftcentrum, som att jag, för en stund blir försvagad. Som att jag för en stund står lite mindre i den kraft jag skrev om i går.

Jag går min väg i de rummen vi vistas i, han går sin. Ibland småpratar vi om något. Vi undviker inte varandra, men avstår från närhet, på många olika plan. Jag är så medveten om att det inte längre är ett vi. För det mesta känns det skönt. Han lever sitt liv och jag lever mitt.

Nu under natten har jag vaknat fler gånger. Det är en molande värk i hjärtat. Jag har andats igenom den. Jag har försökt förstå smärtans väsen, smärtans roll och hur smärtan i sig kan bidra till läkningen av mitt hjärta. Ännu är mitt hjärta omgivet av en skyddande sköld, kanske det är perfekt just denna vecka. Men skölden skaver. Den gör ont. Jag längtar efter att hjärtat känner oreserverad frihet. Den dagen kommer, men är ännu inte här.

Den diffusa smärtan handlar inte så mycket om det som sker nu, tror jag. Min känsla är att det är mer av spruckna drömmar som får mitt inre i ett stilla uppror. Och så blir det som små dominobrickor som lägger ut sig framför mig och jag ser hur de faller vackert ända fram till den punkt jag befinner mig på i dag. När de faller vrider de sig och jag ser fascinerat brickornas andra sida, det är som jag får se både ljuset och mörkret i vår relation på samma gång och detta känns också.

Så just nu är vi långt borta och nära. Så märkligt. Tidigare var vi nära, men ofta långt borta. Snart är vi bara långt borta ifrån varandra.

Det finns en saknad i mitt system, kanske en del av det är att det inte är så många trådar kvar i kabeln, de kanske slår lite mot varandra, höjer frekvensen, tillåter sig att bullra där inne, som för att påminna mig om något.

Det går inte att leva i en dröm.
Att befinna sig i gränslandet mellan dröm, sömn och vakenhet skapar en känsla av overklighet.
En dag vaknar jag. Nu är jag nästan vaken.
En del av det vakna livet är smärtsamt.
Och det är okej.

Jag håller mig. Lägger en hand på mitt hjärta. Andas.
Jag påminner mig om att jag äger min egen kraft.