charlotterudenstam

– Du stör oss andra. En kommentar förvandlar mig till en skamfylld liten lort.



I går satt jag på tåget med skämstäcket över mig.
Jag hade talat om sex och skam och fått höra att jag störde ”oss andra”.
Orsaken till irritationen kan vi lämna därhän. Jag frågade inte om det var ämnet eller tonläget som var avgörande.
Det jag tycker är intressant är SKAMMEN.
Att den så lätt tränger sig på mig, övermannar mig, krymper mig.
Och så som nummer två: Jag sitter och skäms över att jag skäms.

Jag är tillbaka och jag ska fortsätta möta skammen.

Ibland säger jag att skam är mitt mellannamn. Jag skäms över något varje dag. Häromdagen skämdes jag över att jag fick feber när jag ledde en kurs, jag tror det handlade om att jag blev rädd för att inte leva upp till deltagarnas förväntningar.

Den lurar alltså lite överallt, skammen, den lurar och ibland kan jag bara andas igenom den, men då och då, som i går på tåget, så fick den mer plats än vanligt och jag tillät mig att notera hur den påverkade mitt väsen.

Kanske är det så att skammen kommer upp till ytan så där påtagligt för att jag just nu håller på att förbereda kurser om skam? Kanske finns en omedveten strategi som handlar om att uppleva den på olika sätt för att få bra material och infallsvinklar till kursen? Inte vet jag, men lite kul är det allt.

Sex och skam var alltså helgens ämne. Skammen visade sitt tryne vid många tillfällen under dagarna. Rädslan för vad någon ska tycka, rädslan för att vara pinsam och rädslan för att bli utesluten ur gruppen.

Jag tror att en av skammens mekanismer är att hålla mig på mattan, så att jag inte riskerar just det, att bli utesluten ur gruppen, ur gemenskapen. Och olika grupper har olika oskrivna normer och regler – i vissa sammanhang kan det räcka med att säga knulla för att bli utesluten och i andra krävs betydligt mer.

Jag ifrågasätter detta. Visserligen kanske det är bra att skämmas över att smita före i kön eller att kräkas på bussen, men skammen, eller kanske snarare rädslan för skammen, gör något mer. Den trycker ihop oss och skapar en känsla av att vara fel.

Det är nog kanske det jag har umgåtts så mycket med i livet. En känsla av att vara fel. Att vara för mycket. Att säga fel saker. Att bryta mot normer jag inte alltid riktigt uppfattat. Att ibland bryta mot outtalade normer för att jag tycker att de är så begränsande, eller rent av knäppa. Det händer att jag liksom svär i kyrkan, men tror jag, på ett rätt snällt sätt. Ibland tänker jag att jag är alldeles för civiliserad och hänsynsfull… att jag är för styrd av skam och rädsla.

Det var intressant att känna min egen kropp där på tåget. Hur jag sänkte rösten till en viskning, fullföljde samtalet, men sedan inte tog minsta initiativ till kontakt med någon med min röst. Jag kände mig tystad.

Kanske känslan förstärktes av att jag just i går var lite allmänt hängig, som att skammen då kunde blomma ut till fullo. Jag delade det som hänt på min Facebook-vägg och har fått massor, massor med kommentarer och klart är att det finns många som irriterar sig på telefonsamtal i offentliga utrymmen, som i ett tåg, på en buss eller på en restaurang.

Ibland undrar jag lite över detta, vår förmåga att irritera oss på andras beteenden. Tänk om vi oftare kan välja att bara andas igenom det? Tänk om vi kan vara mindre snara att döma – oss själva eller andra?

Vad är då ett bra förhållningssätt att hantera skam på? För mig är det att tillåta att den finns, att notera den, att bevittna den och att – när det verkligen behövs – ta ett steg framåt trots skammen och börja umgås med den, se att den kanske inte är så farlig.

En av de saker som sker, åtminstone i mig, när jag blir fångad av skam, är att världen utanför sjunker undan. Jag blir liksom upptagen av skammen, självupptagen. Det är som att den tränger ut att detta är en så liten detalj i mitt liv eller i universum. Det är som att perspektivet förskjuts. Jag menar två meter bort i tågvagnen noterade ingen vad som hände… de där orden från hen, som fick min röst att nästan tystna. Det var ett drama som utspelade sig på kanske en kvadratmeter och när jag är uppfylld av skam så blir det stort som universum. Märkligt det där.

Tror det handlar om skammen kidnappar mig till reptilhjärnan.

Så här är jag nu. Tillbaka i mig själv. Jag kan se den lilla skälvning känslan av skam skapade i mitt inre. Jag är tillbaka och jag ska fortsätta möta skammen. En annan dag, en dag då jag känner mig mindre utsatt och sårbar, kanske jag inte ens blir tagen av skammen av en liknande kommentar. Då kanske jag bara ler och går vidare.

Related

livet 5925370028855046520

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item