Film: Låter du Glädje eller Vemod styra ditt liv? Inside Out – en riktigt bra film om hur vi funkar.

Sonen och hans flickvän tog med mig på bio häromdagen.
Jag hade ingen aning om vad vi skulle se, mer än att det var en ny pixarfilm.
Och efter bara några minuter så var jag fast.
En så genial idé att skildra hur våra hjärnor fungerar i en animerad film.
Gå och se Inside out, vet ja!



Vill du fatta hur din hjärna fungerar och hur dina barndomsminnen skapas? 
Vill du få en hint om hur känslor skapas i dig? 
Vill du följa med ner på en vindlande resa ner i ditt undermedvetna? 
Vill du känna till relationen mellan glädje och vemod, eller mellan ilska och avsky? 
Vill du förstå hur människans medvetenhet föds och utvecklas?

Då är Inside Out verkligen en film för dig.

En av mina första tankar, när jag klev ut ur biomörkret är att detta är en perfekt film att visa för alla som känner behov av någon form av terapi eller personlig utveckling. Som vill få bättre grepp om sig själva och som ibland inte riktigt fattar vad till exempel ilskan eller rädslan kommer ifrån. (Och samtidigt är filmen gjord att jag upplever att den funkar alldeles utmärkt för barn att se också.)

Dessutom är det så att hjärnforskare har sagt att filmen verkligen beskriver hur det går till i hjärnan … så filmen är inte bara bra, den är relevant också.

I filmen följer vi Riley (Jenny på svenska) från att hon är nyfödd till i tolvårsåldern. Till en början finns bara en knapp i hennes kontrollpanel och ju äldre hon blir desto större och mer komplicerad blir den. Allt fler känslor kommer in, allt fler relationer, allt fler minnen allt fler motstridiga viljor.

I centrum av Rileys hjärna finns alltså kontrollpanelen och den leds av Glädje. Hon ger order och uppmuntrar de andra känslorna runt sig – som hon mer ser som sina assistenter än som likvärdiga henne. Och Glädje är också den känsla som funnits med från starten, det är hon som bidrar till att Riley blir föräldrarnas glada lilla tös.

På ett väldigt finurligt sätt får vi se hur Rileys minnesbank byggs upp, hur hennes individuella psyke utvecklas och vilka känslor som spelar i hennes orkester.

Ju äldre Riley blir, desto fler är med och kämpar över att ta kontroll över kontrollpanelen – som ständigt expanderar. Vemod vill ha sin beskärda andel, liksom Ilska och senare Rädsla och Avsky. I just den här filmen får det räcka med dessa känslor – och vi får ibland se in i andra personers kontrollpaneler för att förstå till exempel plötsliga känsloutbrott.

Filmen visar också att människans psyke är mångfacetterat och att vi faktiskt i olika situationer behöver låta olika känslor samspela – det är inte givet att Glädje alltid ska bestämma…

Jag säger inte så mycket mer. Gå och se filmen. Snacka om den. Lägg märke till din egen kontrollpanel – och fundera på vilken relation de olika känslorna skulle kunna ha inom dig.


PS: Tonårshjärnan får vi bara ana vid filmens slut. Och den är verkligen stor. Där finns en jätteknapp som ser lite spännande ut .. där står det Puberteten. Undrar om vi i nästa film får följa Riley in i det landskapet?