charlotterudenstam

Här kommer alla känslorna ... på en och samma gång.



Ledsenhet. Glädje. Rädsla. Upprymdhet. Hat. Osäkerhet. Kåthet. Mindervärde. Stolthet. Stillhet. Ilska. Frustration.
Känslorna dansar på bordet framför mig. De dansar en dans med mina skuggor sidor och tidvis skäms jag över allt som blottläggs inför mig. Isch... inte det också.


För en massa år sedan hade jag stängt av det mesta av mitt känsloregister. Jag var livrädd för att känna. Jag var livrädd för vilka konsekvenser mina känslor skulle kunna ta. Jag stängde av mig på många plan. Jag tror inte det var så många som märkte det. Ibland fick jag någon kommentar om att jag var svår att komma in på livet, ett tydligt tecken på att jag bar en skyddande sköld mellan mig och världen och mellan mig och mina känslor.

Jag kunde hålla ihop mitt liv genom att slippa känna. I själva verket var jag rädd hela tiden. Rädd för att bli upptäckt som en bluff, rädd att bli sedd för den jag var, rädd att själv upptäcka vem jag var. Rädd för att såra andra. Rädd för att säga som det var. Rädd att någon skulle bli arg på mig. Rädd för själva livet, tror jag.

I dag tillåter jag känslorna att dansa på bordet. Jag kan bevittna dem, tillåta att de finns. Under kortare stunder och i en trygg miljö kan jag dessutom tillåta mig att låta dem ta över mig. Jag tillåter mig att vara förtvivlan och låter min känslokropp vara aktiv. Alltså jag gråter, jag skriker, jag slår på kuddar, jag tillåter känslan att verkligen strömma genom hela mitt system och jag tillåter dessutom andra att bevittna det.

Och även om jag i många år har befunnit mig i miljöer där jag till exempel i aktiva meditationer eller andra kursmoment blivit uppmuntrad till att låta känslorna skölja genom kroppen, kan det för mig kännas mer sårbart att göra det, när känslorna kommer till ytan i verkliga livet. När andra så att säga får se mig naken, utan minsta skyddande lager. När tårarna strömmar, när frustrationen skriker, när känslan av mindervärde trycker i hop mig, när sorgen plattar ihop mig.

Jag har nu i en veckas tid befunnit mig på ISTAS Core Gathering, tillsammans med medresenärer som tillsammans skapar ett rum där det är genuint tillåtet att vara sig själv. Där skuggsidorna tillåts dansa på bordet. Där sanningen får finnas. Där känslorna får finnas. Där ärlighet får finnas. Där kåtheten och lusten får finnas. Där livsgnistan får finnas. Där det är viktigt att komma i kontakt med det vi brinner för, det som får oss att vilja gå upp på morgonen, det som driver vårt engagemang, vår juice.

En av de saker som gör detta möjligt är att tillåta våra känslor och känslokroppar att vara i rummet. Att inte rädas livet inom oss. För genom att möta känslorna och rädslorna, så kommer vi mer i kontakt med livet, med vår längtan, med vår lust och med vår önskan att bidra till mer kärlek på planeten.


Det är som att rädslan för känslorna är en av de saker som verkligen håller oss tillbaka. Denna vecka har jag fått stifta bekantskap av den del av mig som är ”needy” och jag har fått uppleva att bli avvisad och ta emot de känslor som kommer med avvisanden. Ju fler gånger jag tillåter mig att möta det som jag är rädd för, desto mer levande kommer jag att bli.

En av de saker som varit svårast för mig den här veckan är att vistas i samma rum som honom. Att vara nära och ändå långt borta. Jag trodde att jag kunde förhålla mig neutral – men icke. Det är som att han blir den jag verkligen kan projicera på och som jag tillåter att trigga igång en väldig massa känslor, som, måste jag medge, sträcker sig hela vägen från kärlek till hat. Så detta, att vistas så nära honom jag levde med så länge, blir som att jag får en craschcourse i medvetenhet om mitt känsloliv och hur starka känslor jag h

Vid ett tillfälle väller det över. Vi har en sharing och jag berättar, med honom sittande precis bredvid mig, hur det känns i just det ögonblicket. Det är starka känslor som strömmar ur mig. Det är som en varböld som jag tillåter att öppnas, jag tillåter det som har gömt sig där inne att åka ut. Det handlar bara om utmaningen i att vistas där tillsammans under dessa nya omständigheter, i denna transitionsfas och hur svårt det är och vilka känslor det skapar.

Det är som att lägga mig ner och tillåta att en grupp män ser hela mig, ser mitt öppna hjärta, ser alla mina känslor. Jag ser dem i ögonen. Tillåter dem att se in i det som är jag i den stunden. Det är svårt. Jag gör det ändå. Och efteråt är det som att hela mitt system lugnar ner sig. Det är okej att vara jag, även när skuggorna dansar på bordet.

Om tre timmar åker jag härifrån. Jag vet inte när jag kommer att se honom nästa gång. Trots att allt verkligen är som det ska, så känner jag än en gång starka separationskänslor. Vi kommer att kramas och jag kommer att gråta. Det är okej.

Sen går jag min väg igen och han går sin.


Related

livet 2794971963989950801

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item