charlotterudenstam

Veckokrönika: Vad händer om du lyfter på stenarna och tittar under dem?




Ibland har jag idéer om vad som ska gömma sig under stenarna, eller under ytan.
Jag kan tycka att det är riktigt läskigt att simma i grumligt vatten och skrika till om en bit tång råkar snudda vid min kropp.
Det är som att det jag inte ser blir hotfullt.
Men nu väljer jag allt oftare att lyfta på stenarna och blir förvånad över hur ofta det visar sig att rädslan var obefogad.


Jag står i duschen denna morgon. Jag är trött och nyss hemkommen från en vecka som gör att jag känner mig mer kraftfull, där jag har blottat mig själv och överlevt... där jag bett om feedback för att göra en verklighetskontroll: Vad ser andra i mig när jag visar mig riktigt svag, förtvivlad, förvirrad, dum i huvudet eller missförstådd? Och de ser liksom diamanten i mig, de ser den styrka som kan ligga i att faktiskt välja att vända på stenarna eller simma ut i djupt och grumligt vatten.

Jag står alltså där i duschen. Vattnet rinner av riktigt uselt. Jag har en stark motvilja mot att rensa avlopp. Tanken på det väcker känslor av äckel. Jag brukar undvika det och jag står ut med att anpassa mig till situationen istället för att göra något åt den.
Medan vattnet är på väg att invadera slottets lilla duschutrymme längtar jag efter att få besök av någon som kan tänkas fixa det där åt mig. Göra det obehagliga i mitt ställe. Rensa upp i det grumliga vattnet.

Men så böjer jag mig ner för att rensa avloppet själv. Jag förväntar mig att möta äcklig gyttja, att det verkligen ska utmana mig. Men när jag lyfter upp det som finns där är allt jag finner hårstrån, de allra flesta mina och inte minsta känsla av obehag dyker upp. Snarare känns det skönt och lätt att rensa avloppet från dessa strån, för att tillåta vattnet att flyta fritt.

Det är nästan ett antiklimax. Jag som nu valde att möta en känsla av obehag, jag som var beredd att vara modig, att stå där och sedan känna att jag övervunnit något, stod där... och kände mest ... antiklimax... och lite förvåning. Tänk att detta, näst intill ingenting, hade hindrat mig, hade lett till att jag tagit omvägar...

Och jag undrar hur ofta livet är så? Att rädslan för obehaget gör att jag anpassar mig till något - och hur ofta det sker mer eller mindre i onödan?

Jag inser också att under en del av de stenar jag ännu är rädd att lyfta på väntar skatter - och under somliga kommer det att välla fram gyttja... Det finns inte en sak under ytan... det finns många ... och det finns egentligen ingen större anledning för oro... den som lyfter stenen får se.

Det kändes också så skönt att möta detta denna morgon, det är som att jag omedelbart ges möjlighet att ta in en del av det jag upplevde på kursen från kurstemplet och in i mitt vardagsliv.





Reflektionsfråga:

Vilka stenar låter du bli att lyfta på? Vad hindrar dig?





Charlotte Rudenstam är coach, författare, journalist, och föreläsare som vill bidra till att du älskar livet. Hon skapar 100%-podden där du möter fantastiska människor som älskar livet. Författare till böcker som ”100 % Charlotte – Ta ditt inre ledarskap” och”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”.

Related

veckokrönika 3475957147699038941

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item