charlotterudenstam

Varför tillåter vi självuppoffring, taskigt bemötande eller våld i kärleksrelationer, när vi aldrig skulle acceptera det med en vän?

Tänk om den här klischén om kärlek hindrar dig från att få riktigt bra kärleksrelationer?


Det är något märkligt det där med kärleken, att den ibland kan vara ibland. Att jag blir så uppfylld av kärleken att den är värd allt och att jag inte förmår att se dess baksidor.

Vad är det som gör att jag väljer att hellre lämna mig själv än min partner? Vad är det som gör att jag ställer hårdare krav på en vänskapsrelation än på en kärleksrelation?

Kanske handlar det om att kärleken berusar och på att jag är tränad på att kärlek ska vara i nöd och lust?

Kärleken bor i dig. Älska det. Älska dig. 
Jag läser en intressant artikel av Mark Manson, på temat: ”Det räcker inte med kärlek” (Love is not enough). Den är intressant och handlar, i min tolkning, om vad vi gör i kärlekens och förälskelsens namn och om vår oförmåga att se att det kanske inte alltid är kärlek … eller att vi tenderar till att upphöja det som kallas kärlek, även om det, vid en närmare granskning inte handlar om sunda relationer.

Låt mig först säga detta.

Jag har stannat i relationer som passerat bäst före datum.
Jag har tillåtit våld i relationer – utan att gå.
Jag har tillåtit sex som jag inte har velat ha.
Jag har idealiserat partners.
Jag har förlåtit hur många gånger som helst.
Jag har försökt förstå mina partners, uppfylla deras önskemål – både uttalade och outtalade.
Jag har tröttat ut mig i relationer.
Jag har fortsatt att ge, i kärlekens namn, även när jag fått tystnad, motstånd eller förebråelser i retur.
Jag har satt kärleken på en piedestal. Jag har satt relationen främst. Jag har gått i krig för kärleken – ibland i krig mot mig själv.
Jag har gett mitt allt, till utmattningens och självutplåningens gräns.


Så jag vet verkligen, på huden, hur det känns att sjunga ”All you need is love” och tro på det själv. Det är verkligen något jag har gjort. 
Jag har blundat för det som inte har fungerat, 
jag har blundat för min självuppoffring, 
jag har blundat för min oförmåga att släppa taget, 
jag har envist hållit kvar, velat lite mer. 
Det måste gå, det måste gå… och så har jag haft tusen skäl till det. 
Ett av de fulaste skälen är förmodligen min egen arrogans… att jag tror att jag ensam ska skapa en tvåsamhet, att jag ska få någon att ändra beteende, att kärleken verkligen kan flytta berg … allt det där, delvis naiva, delvis arroganta.

Jag läser Mark Manson och känner igen min egen romantiska bild av kärleken. 
Jag känner igen mig i hoppet om att kärleken ska vara för evigt. 
Jag känner igen mig i att kärleken är så viktig att det måste vara värt det.

Men flera gånger har jag sedan vaknat upp, sent om sider har jag avslutat relationen. Baksmällan känns tung. Vad var det för kemi som gjorde att jag tillåtit mig själv att krympa, att acceptera sådant som jag högljutt sagt till andra att aldrig acceptera? Vad är det som har gjort att jag i många lägen satt min partner framför mig själv… som vore det en kvinnas roll att vara någons ägodel?

Nu lever jag ensam. Jag har trolovat mig själv. Jag har lovat mig själv att aldrig mer offra mig för någon annan, ”för kärlekens skull”.



Mark Manson nämner egenskaper hos kärleken:

1. Kärlek innebär inte en jämställd kompatibilitet.

Alltså, bara för att du blir kär i någon betyder inte det att hen långsiktigt är en bra partner för dig. Det räcker inte med att det ”känns bra” – en relation kräver också att ni funkar bra tillsammans och att du inte känner dig utnyttjad.

2. Kärlek löser inte dina relationsproblem.

Du behöver helt enkelt kunna hantera känslor och relatera till andra, för att fungera väl i en relation. Det räcker inte med att älska varandra.

3. Det är inte alltid värt det att offra dig själv för kärlekens skull.

Ställ dig frågan: Vad är det du offrar i den här relationen? Är det värt det?

Jag brukar ju tala om kärlek i en vidare betydelse, kärlek som den viktigaste kraften i universum. Jag är här för att sprida ord om kärlek.

Men det är samtidigt viktigt att vara tydlig med vad jag talar om. För precis som Mark Manson säger räcker det inte med kärlek för att få en kärleksfull och närande relation och jag tror det är nödvändigt att då och då ställa frågan: 
Är denna relation bra för mig? 
Behöver jag något mer än känslan av att älska eller att bli älskad? 
Varför stannar jag i en relation? 
Är det rädslan för ensamheten som skrämmer? 
Andras bilder av den som är singel? 
Min känsla av (förlorad) status? Eller något annat?

Jag har haft partners som verkligen sagt: ”Du får inte göra detta, för du är min.” Jag var alltså en ägodel. Jag vill aldrig mer vara någons ägodel och jag hoppas att jag är mogen nog att säga nej och gå när jag möter sådana tendenser. 
Just nu är jag inte ens intresserad av att vara i en fast relation, eftersom jag  inte vill känna mig fastklistrad vid någon annan. Jag njuter av friheten.
Jag tränar på att se till min lust och mina behov och av att tillåta kärlek som är fri och inte förblindas av den romantiska idén om var kärlek bör vara. Jag släpper taget om de normer och värderingar kring kärlek som finns.

Jag möter många, både som vän, bekant och coach, som har kvar den romantiska bilden av kärleken. Som väntar på Den Rätta. Som tror att det finns en Soul Mate eller Love Mate som väntar bland oss 7 miljarder människor. Jag undrar hur stor risken är att en sådan person stirrar sig blind på Kärleken när det börjar pirra i hjärtat? För mig är det viktigt, just nu, att både se nyktert på kärleken och samtidigt tillåta den.

En fråga jag behöver träna på att ställa mig – och ärligt svara på: 
Vad har jag tillåtit i mina kärleksrelationer som jag aldrig skulle tolerera med mina vänner?

Svaren får mig att rodna. Flera av dem ser du i början av artikeln. Så kär har jag varit i kärleken.

För att få riktigt bra relationer menar jag att det är absolut nödvändigt att du gör något annat än kärleken till en partner till det viktigaste i livet. För det finns ju bara en som du med säkerhet kommer att leva med i resten av ditt liv. Dig själv. Du behöver, verkligen, sätta dig i främsta rummet och se andra personer i det perspektivet. 
Det betyder inte att kärleken till en partner blir mindre, det betyder bara att du ser att du behöver ha mark under fötterna för att kunna älska, först dig själv och sedan andra.

Så tillåt dig att bli förälskad. Upplev kärleken. Men gör det med bevarad värdighet, självrespekt och tillit. Kärleken bor i dig. Älska det. Älska dig. 

Charlotte Rudenstam är coachförfattare och föreläsare som vill bidra till att du älskar livet. Hon skapar 100%-podden där du möter fantastiska människor som älskar livet. Författare till  böcker som ”100 % Charlotte – Ta ditt inre ledarskap” ochIngen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”.


Related

kärlek 8847834465025331002

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item