charlotterudenstam

Veckokrönika: Är du säker på att alla är med?



Jag sitter bredvid skepparen och ser de grekiska öarna passera förbi.
Ibland låter han mig ta rodret på den stora katamaranen. Det känns mäktigt.
Det jag inte vet just då är att två personer inte är ombord.

En påminnelse om att vi ska ta vara på varandra.
Flera timmar senare. Jag har promenerat i mörkret bort till en strandpromenad. Jag tror jag är sen, jag är så svensk, men upptäcker att bara ett par av de väntade 30 personerna är på plats.

En bit in i middagen hör jag et par i sällskapet tala om något som har hänt, om någon som kom på efterkälken, men jag har inte scenariot helt klart för mig.

Långsamt börjar bilden klarna. Det stora glada sällskapet har ankrat katamaranen i en skyddad vik. Vi har badat och lekt hela eftermiddagen. Vi har ätit lunch. Vi har chillat. Vi har älskat livet.

Strax innan det är dags att styra hemåt får ett par idén att simma iland tillsammans. De är nakna och ska för en stunds njuta av varandras kroppar.

Då ser de hur ankaret lättar och hur båten börjar styra ut ur viken. De ställer sig upp, ropar och viftar, endast iklädda sina Adamsdräkter.

Ingen lägger märke till dem. Ingen har tänkt tanken att räkna de ombordvarande. Själv njuter jag att se havet och har inte minsta aning om dramatiken som utspelar sig långt bakom min rygg.


Vi kommer i land och inte ens då är det någon som reflekterar över att det är ett par av oss som fattas. Var och en går för att förbereda sig för middag. Det är då en av männen inser att hans rumskompis saknas. Han gör något slags ritual för kompisens hälsa och hoppas, hoppas att allt gått bra.

Kärleksparet är självklart helt nakna. De befinner sig på en annan ö än den vi alla bor på. Det börjar skymma. De börjar gå i riktning hemåt. De möter människor som lånar dem lite kläder och så småningom får de skjuts över till den rätta ön.

När jag sitter på restaurangen och hör samtalet är de redan välbehållna.

På vägen hem möter jag dem. De ser omtumlade ut och kan samtidigt skratta åt vad som hände. Det absurda i det. Kanske också åt det faktum att det slutade bra.

Det öppnar många tankar om medvetenhet i mig. Om vikten av att, i situationer som denna, veta hur många som är i båten och att verkligen se till att alla kommer med hem.

En påminnelse. 
En snäll påminnelse. 
En påminnelse som gör mig tacksam.
En påminnelse om att vi ska ta vara på varandra.

Under de följande dagarna räknades vi ordentligt. Flera gånger om dagen. 
Och ingen mer blev borttappad eller stod kvar naken på en liten grekisk ö.

Livet är gött.


Related

veckokrönika 285035334262708161

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item