Veckokrönika: Jag tar makten över demonerna och säger NEJ. Kroppen reagerar starkt.

– Hjälp mig, hör jag rösten säga.
Det går en våg igenom min kropp. Min uppgift är ju att rädda andra. Life Saver Pamela är beredd att skrida till verket.
Jag är på väg att säga ja, självklart hjälper jag till. 
Men så hejdar jag mig.
Denna gång ska jag säga nej. Jag svarar något som ska föreställa ett nej. Men jag lindar in det i så många skyddande ord att det där viktigaste ordet, NEJ-ordet, inte riktigt syns.


Life Saver Pamela har funnits med mig i många år. Det där dock först nu hon har fått ett namn. Hon är en av mina inre demoner. Hon är en av dem som vill styra mitt liv. Hon är en av de delar av mig som tror hon vet bäst, kanske som Glädje i Inside out.

Men nu har jag alltså kommit till insikt om att hon är en strålande demon, beredd att rycka ut för andra och samtidigt, paradoxalt nog, beredd att offra mig  på kuppen.

För ett tag sedan lovade jag mig själv att hantera Pamela på ett bättre sätt och ge mig själv mer plats i mitt liv. Men redan vid de första möjligheterna jag får att välja en ny handlingslinje i förhållande till den där livräddande delen av mig, så är det nästan som att jag slås omkull.
Det räcker med rösten som säger:
– Hjälp mig, det är du som kan hjälpa mig. 

Till slut lyckas jag säga nej. Kroppen reagerar med feber redan ett dygn innan jag fått det tydliga nejet över mina läppar. Timmen innan jag ska fästa det på pränt dör min mage.

Livräddaren i mig vill verkligen inte att jag ska välja en ny väg. Livräddaren vet hur mycket kärlek jag har fått tack vare henne. Livräddaren glömmer uppoffringarna det har inneburit. 

När jag formulerar mitt nej, denna gång kortfattat,  kråmar sig Pamela och säger: 
– Du måste förklara varför, du måste verkligen se till att du blir förstådd, du måste visa att du är sjysst och resonabel trots att du säger nej.

Jag skakar lite på huvudet åt Pamela. Jag lyssnar på henne, men väljer sedan att vända åt ett annat håll. Jag vet just nu att ord som ska försöka förklara inte tjänar mig, förmodligen trasslar de in mig ännu mer och jag riskerar att åter hamna i otydlighet. Kanske jag till och med - i försöken att förklara - skulle kunna få mitt tydliga nej till något annat, ett möjligt ja?

Pamela stampar lite med foten. Hon menar att det är riskfyllt med nej. Hon vill att jag ska rycka ut. Det är den säkraste vägen.

När jag står där på stranden med Livräddaren Pamela, hon har räddningsbojen till hands, ser jag en tsunamivåg närma sig. Ju närmare den kommer desto mer kroknar min kropp. Vågen känns skrämmande. Den är fylld med ord som jag uppfattar som förebråelser och skuldbelägganden. 
Jag känner hur benen är på väg att ge vika trots att vågen ännu är en bit bort. En del av mig vill lägga mig ner i det grunda vattnet med öppen min och bara låta den brutala vattenmassan dränka mig. 
Det är den skälvande flickan i mig som känner sig hotad både av min demon och av mitt nej. För vilka konsekvenser kan det få? Kan jag verkligen skydda mitt inre barn? Kan jag garantera henne kärlek och trygghet? Kan hon verkligen lita på mig? Vad behöver jag göra för att skapa denna tillit till henne?

Kroppen blir allt mer påverkad av mitt nej, av rädslan att förlora något, det är som att den krampar. Jag påminns om att jag är Firewalker, om att jag ska gå genom elden, möta det jag räds, istället för att huka och låta mig förföras av mina demoner.

Det är som att Life Saver Pamela menar att det är både förbjudet och farligt att sätta mig själv i främsta rummet, trots att jag i dag lever ett liv fritt från fasta band till andra. Det är som att hon aktivt motarbetar min önskan att visa lojalitet mot mig själv i handling.

Det är verkligen hög tid för mig att ta hand om mig, att sluta svika mig och att leva enligt devisen: Var snäll mot dig själv.

Även när en tsunami närmar sig.