En klackspark till Jante. Javisst ska jag gå i höga klackar.

Ibland får jag oväntade utmaningar.
Som häromdagen då en coach, en man, utmanade mig att bära högklackade skor, åtminstone en dag i veckan.
– Om du är 175 eller 185 spelar ingen roll. Gör det för att visa att du tar plats i ditt liv.
Så nu har jag gått till skomakaren för att klacka om ett par stövletter.

Jag minns samhället där jag växte upp, där var det viktigaste att smälta in. Att vara som de andra, för att få en plats i flocken.

Jag tror inte de visste så mycket om skam och vad skam kan göra med en människa. Åtminstone tror jag inte att vad som gjordes för att skambelägga sådana som mig, var medvetet. Men jag vet egentligen inte.

Skam handlar om att säga till någon: Du är fel.
Det går in under skinnet. Det skapar en känsla av att inte tillhöra. Det skapar en känsla av utanförskap och ibland av att det inte är någon idé att försöka få vara med, för jag är ju ändå fel.

När jag under 1990-talet lärde mig en massa om feedback var en av reglerna att bara ge feedback på sådant som är möjligt att förändra, alltså att inte kommentera en människa längd, härkomst eller kropp. Feedbackens syfte skulle ju vara att ge en person en möjlighet att förbättra något.
Idag inser jag att de där reglerna också innebar, även om det inte sades rent ut: ”Låt bli att skambelägga.”

Så där befann jag mig i samhället som var präglat av Jantelagen, som var präglat av att följa osynliga normer och regler om accepterat beteende, och där det absolut inte var okej att säga: Jag är bra.
Jag kan fortfarande höra det eka: ”Eget skryt luktar illa”.

Men det är inte riktigt dit jag vill komma nu. Utan det handlar om det där med klackarna och med längden hos en kvinna.

Jag är 176 cm lång. Min mamma är 178 cm. När jag kom till samhället sa en klasskamrat: ”Charlottes mamma slår huvudet i månen”. Och sättet det sades på, indikerade att det var ett allvarligt fel på min mamma. Hon var för lång. Jag kom att minnas det när jag började växa om killarna i klassen.

Jag blir tonåring. Jag minns hur en kille bjuder upp mig, jag reser mig upp, blir något längre än honom och hans kommentar är: ”Fan vad lång du är”.

Jag minns en pojkvän jag hade, någon centimeter kortare än jag. Jag gick konsekvent i ”kinaskor”, helt utan klack, en tygsko som gjorde att jag fick ont i ryggen. Han gick i platåträskor. Fan vad lång jag var. Men ingen skulle se det.

Det fanns ett lite äldre par på orten, där hon var betydligt längre än honom. Som det snackades om dem. Det var som att hon dominerade honom, som att han var en toffel, en ynkrygg, bara för att hon var längre än honom. Jag tror ingen egentligen visste hur deras relation såg ut. De blev dömda utifrån detta enkla. En lång kvinna, en kortare man. Du kanske minns serien Selma och Lilla Fridolf?

Under tonåren funderade jag på om det var möjligt att göra en operation som kortade av mina ben. Det kanske skulle kunna gå och ta så där tio centimeter av vaden, så att jag skulle hamna under 170 med marginal och därmed bli som de andra? Därmed kanske jag skulle ha chansen att bli mer accepterad. Jag la en hel del energi på den där drömmen, även om jag visste att den inte skulle gå att förverkliga.

Så jag var fel av en massa olika skäl. Men ett jag fick stå ut med varje dag var just längden. Jag fick en hållning som jag ännu inte helt rättat till ännu. Lite framåtböjd med uppdragna axlar. Jag ville dölja hur lång jag faktiskt var. I 20-åren började jag bära tunga böcker i händerna och lyckades i alla fall få ner axlarna, men än i dag ser jag inte alltid stolt ut när jag går.

Då och då går jag med skor med klack. Jag har flera gånger känt en befrielse i att göra det. Att möta världen i full-längd och känna mig stolt över det. För mig blir det också ett sätt att säga: Fuck you, Jante. Jag är stolt över min kropp. Jag är stolt över att vara mig.

Men jag har också varit med om det omvända: Kränker jag min vän med min längd? När jag vet att jag ska möta väninnor som är korta väljer jag nästan alltid skor utan klack, för att minska skillnaden i längd, för att inte känna mig så groteskt stor. Det sitter fortfarande i.

Så när denna coach säger att jag mer medvetet och med jämna mellanrum ska sätta på mig höga klackar känns det som ett YES! Det är okej att stå i min fulla längd och lite till. Det är helt okej att vara huvudet högre än en del andra. Det är okej att jag är längre än män och kvinnor. Det är skönt att se över delar av folkmassan. Det är verkligen okej.

Innan jag insåg att jag faktiskt har några skor med klackar i min lilla garderob här på slottet, så skickade jag ut en fråga på Facebook om tips på var jag kan köpa dylika och vad mina vänner rekommenderar mig att välja. Jag blev förvånad över hur många som istället ville diskutera höga klackars existensberättigande och hur många som tycker att höga klackar är ett förtryck mot kvinnan och hennes kropp. Det är den av de statusuppdateringar under senare tid som väckt mest reaktioner.

Så nog finns det en del energi kring det här med kvinnokroppen och våra accessoirer.
Själv ska jag gå i högklackat då och då.
För mig blir det ett sätt att både ta plats och ge Jante en klackspark i röven.


Charlotte Rudenstam är coach, författare och föreläsare som vill bidra till att du älskar livet. Hon skapar100%-podden där du möter fantastiska människor som älskar livet. Författare till böcker som ”100 % Charlotte – Ta ditt inre ledarskap” och”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”.