charlotterudenstam

Flickan i den svarta bubblan

Försök att passa in.


Flickan står i en svart bubbla. Hon är trygg inuti den svarta bubblan, men utanför den finns bara mörker. Flickan vet inte att det finns en värld där ute, hon anar det bara och vet inte hur hon ska göra för att nå ut, för att hitta andra människor.

Det är en mycket ensam plats.



Jag sitter i meditation. I mitt inre, i magtrakten, känner jag plötsligt flickan i den svarta bubblan. Det är så mörkt runt henne. Det är bara hennes kropp som lyser upp mörkret och det gör att det går att se att det finns en bubbla runt henne. Annars vore hon bara en ljuspunkt i ett annat konstant mörker.

Jag undrar varför hon kommer till min medvetenhet nu, jag undrar vad hon vill säga mig, jag undrar vad hon symboliserar.

Jag andas in en känsla av ensamhet, en känsla av ett universum som är obegripligt och osynligt. Jag andas in en känsla av att vara osedd, gömd och glömd i detta mörker.

Jag ser samtidigt att själva flickan lyser. Hon lyser faktiskt. Det finns en massa ljus i henne, ljus, som när jag stannar upp och verkligen tar in bilden, reflekteras tillbaka mot bubblans kant.

Hon är alltså i skydd inuti bubblan. Men samtidigt stänger den henne ute från världen. Hon har ett eget mycket litet universum. Och det är verkligen ensamt.

När jag vidgar perspektivet ser jag att det finns en värld runt flickan. Det finns ett hem, det finns föräldrar, det finns kamrater, det finns ett sammanhang.

I nästa sekvens är flickan med i rummet, hon är omgiven av det välbekanta, men då ser jag att bubblan är inne i hennes mage, att hon inför de andra spelar en flicka som hon tror att de andra kan älska.

Hon står i rummet och ler mot världen. Hon ler mot mamma. Hon knixar lite. Hon vet hur hon ska uppföra sig för att den närmaste omgivningen ska känna sig nöjd med henne.

När hon gör allt det hon kan för att bli godkänd av sin omgivning tittar jag in på flickan i bubblan, hon som tagit förskansning inuti flickans mage. Jag ser att hon ser rosenrasande ut. Det är som att hon verkligen avskyr det flickan gör för att bli accepterad av flocken. Det är som att hon pekar finger åt henne och säger: ”Du säljer ut dig, du är inget annat än en hora.”

Men raseriet går snart över. Flickan i bubblan vet att detta sätt att vara som är det som kommer att få flickan i rummet att överleva. För hon behöver bli accepterad av de närmaste, hon behöver bli sedd och omfamnad. Just nu  spelar det mindre roll om detta är en teaterinsats från flickan i rummets sida.

I vissa ögonblick är det som att flickan i rummet tar flickan i bubblan i handen. De är ändå i förbund. De har gemensamt fattat ett beslut och det är att skydda flickan i bubblan, den sanna flickan, det som är hennes essens, hennes kärna. Den ska till varje pris skyddas. Den får inte skadas. Här inne i bubblan kan hon bara både prinsessa och prima primadonna och ingen får veta det. Hon visar inte upp sin storslagenhet inför världen, för hon vet att kritik skulle kunna krossa henne.

Så det finns ett djupt sår i henne, en splittring i två. En viktigt del av henne önskar att hon blir sedd för den hon är och en annan säger att hon måste hemlighålla den till varje pris. 

Hon väljer att stå ut med att bli älskad eller omtyckt som skådespelare, istället för den hon verkligen är. Flickan i rummet är övertygande i sin skådespelarinsats. Kanske det inte finns någon som anar att det finns en väldigt ensam flicka inuti en svart bubbla djupt inom henne, en flicka som lyser av liv, som är fylld av energi, men som stannar här inne och bidar sin tid? Kanske det kommer en tid när det är så säkert i världen att hon kan kliva ut bubblan och möta världen?


Det är tufft för mig att betrakta de här scenerna och dragkampen mellan flickan i rummet och flickan i bubblan. Jag undrar i vilken mån jag kommit ut nu, i vilken mån  jag verkligen lever som flickan i bubblan och jag undrar i hur hög grad jag fortfarande väljer att spela teater för att bli älskad och omtyckt och för att slippa känna mig så gräsligt ensam.

Jag vet inte riktigt. Men i dag vet jag att jag älskar båda flickorna. De bidrog till att jag överlevde och till att jag i dag är mer än så. De bidrog till att jag idag är en levare som vågar se många av livets schatteringar, som vågar dansa med mina skuggor, som tillåter mig att vara jag... och som ger mig tillåtelse att ibland känna mig som en riktigt liten lort, som behöver någon som håller om mig.

Related

livet 7508802839537892911

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item