Veckokrönika: Att ta emot precis det som är

Jag ligger ner och andas. Runt mig finns människor som är upptagna med varandra. Jag omfamnas av deras energi, jag är en del av en gemensam bubbla, trots att ingen annan uppmärksammar mig i denna stund.
Min andning pulserar, andras röster går igenom mitt system, jag känner mig buren, jag känner mig hållen, jag känner min egen närvaro.
I detta ögonblick tar jag emot det som är och känner mig så nöjd med just det.


Det är härligt att stå på en scen och få applåder. Det är härligt att få respons på det jag skriver, på det jag säger, på det jag gör, på den jag är.

Men jag är inte längre beroende av det. Jag njuter av bekräftelse, men har upptäckt att jag inte alltid behöver få den utifrån. Det är möjligt för mig att bekräfta mig själv. Det är möjligt för mig att njuta av min egen närvaro. Och det är också möjligt att känna att jag är i sällskap även när jag är tyst och ingen riktar sin uppmärksamhet direkt mot mig.

Det är som att jag i dag är mer inifrånstyrd än utifrånstyrd. Jag vet idag att jag är den enda personen jag kommer att leva med i resten av mitt liv och för mig är det självklart att det är där kärleken, energin och livet börjar. Det kan ingen annan ge mig.

Jag hör viskningar runt mig. Jag låter bli att försöka uppfatta orden. Jag sjunker in i mig själv. Det finns en vila i att höra rösterna runt mig. Det finns en vila i att vara en liten bit bort. Det finns en vila i att vara i mig.

Jag reflekterar över att situationer likt denna tidigare var mardrömssituationer, som kunde få mig att känna mig panikslagen. Det var som att om ingen uppmärksammade mig blev jag osynlig, nästan som att jag slutade existera. Jag kommer att tänka på när jag var i en relation i de sena tonåren. Jag fick nästan spel bara av att pojkvännen läste en bok – alltså så fort hans energi var riktad åt ett annat håll. Jag blev superklängig och gav mig sällan förrän han hade släppt boken.

Det var som att hela jag var ett hål som skrek: Se mig, älska mig. Jag tror att se mig faktiskt var viktigare än älska mig.

Längtan att bli sedd, jag tror vi alla har den. Men så tror jag också att den kan näras extra mycket, beroende på vilka utmaningar livet ger. I mitt fall tror jag längtan efter att tillhöra, vara en del av gruppen och att bli sedd förstärktes av en lång period av mobbning när jag var i mellanstadieåldern. Jag var utslängd ur gemenskapen och mobbningsvapnet som användes mot mig var tystnad och att ignorera mig. Som att jag inte fanns. Som jag var osynlig.

Kanske det var ett av skälen till att jag i smyg började gilla att stå på scen, även om jag sällan gjorde det bokstavligt. Men att få mina uppsatser upplästa av fröken, var ett sätt som gav mig uppmärksamhet, som gjorde mig synlig och som jag njöt mycket av, även om jag inte låtsades om det.

Nu ligger jag alltså här mitt i en gemenskap utan att vara direkt uppmärksammad av någon annan i rummet. Paniken infinner sig inte. Tvärtom känner jag ett lugn. Jag känner att jag har min plats i rummet och att ingen kan ta den ifrån mig. Jag känner min andning, jag känner andra personers andning. Jag känner en gemenskap. Jag inser att det ofta räcker med att vara, för att känna mig som en del av gemenskapen.

Samtidigt är det helt underbart fantastiskt att möta andra, att känna samhörighet, att vara eller att göra något tillsammans.

För en stund innesluts jag i en ännu större bubbla. Jag undrar om jag ska sträcka ut handen, om jag ska säga eller göra något, för att bli sedd. Behöver jag den bekräftelsen nu, eller kan jag bara vara en stund till?

Jag väljer att stanna inne i mig, samtidigt alert och medveten om aktiviteten i rummet. Ibland sträcker jag ut en hand och den blir mött. Det räcker. Jag är jag, droppen och havet på en och samma gång.