charlotterudenstam

Veckokrönika: Skolmord och bränder. Rädslans förödande mekanismer.




Jag läser om skolmorden i Trollhättan.
Jag läser om flyktingförläggningar som bränns.
Det är då som det stora vemodet rullar in.
Hur skulle det vara med lite kärlek istället?

Det kanske är dags att göra en kärleksmanifestation, där vi omfamnar varandra?


För mig är det svårt att ta in mycket död och elände. Det är svårt att ta in själva tanken på att någon medvetet går in på en skola för att döda eller att någon begår terroristattacker i Sverige. För på något annat sätt går det väl inte att karaktärisera den löpeld av bränder som sker på flyktingförläggningar runt om i Sverige.

För mig är det svårt att ta in att människor som flyr för sina liv, ses som ett hot.
För mig är det svårt att förstå hur det är möjligt att dela upp människor i vi och dom.

Jag känner alltså ett stort tryck över mitt hjärta dessa dagar. Det beror både på saker i mitt personliga liv, men också på de starka uttryck för rädsla som jag ser i världen.

För mig är det självklart att vi alla är ömsesidigt beroende på den här lilla blå planeten. Jag tycker till och med att idén om att en människa kan säga att hen äger en del av jordklotet är absurd. De fysiska gränser människan har skapat är ju också idéer, liksom de gränser vi sätter upp, som handlar om värderingar.

Hur galet är det inte att människor slåss för livet medan de skriker ”min gud är bäst” eller ”mitt sätt att beskriva gud är det enda rätta”? Eller de som skriker ”Sverige åt svenskarna”?

Alltså, hur kan vi välja att döda eller försöka döda någon bara för att hen inte har trampat samma stigar som vi själva, inte har samma värderingar som oss själva eller väljer att tro på något annat än vi själva.

Vi hör ihop här på den lilla planeten. Vi är helt beroende av själva planeten och vad den ger oss. Vi lever i symbios med den. Ändå har människor högmodet att tro att vi är viktigare än själva planeten. Vi tar oss rätten att skövla den, vi tar oss rätten att äga delar av den och vi tar oss rätten att kriga för denna rätt, eller för rätten att ha mest pengar när vi dör. Vi tar oss rätten att döda varandra.

Hur kan den mänskliga rädslan vara så stor?

Inne i mitt hjärta bor kärleken. Varje dag känner jag mitt hjärta och på mitt eget sätt verkar jag för att kärleken ska spridas. Min förhoppning är att rädsla ska omvandlas till kärlek. I kärlek bränns inga flyktingförläggningar och inga skolmord sker.

Så jag reflekterar över vad jag kan göra. Det kanske är då vemodet griper mig. För den rädsla jag möter i media och ut på stan är så stor. Och samtidigt ser jag alla de människor som börjar engagera sig, som vill hjälpa dem som har det svårare än dem själva. Det känns så bra. Verkligen så bra.

Jag undrar också över den politiska retoriken. Där partier försöker ta poänger av varandra för hur de förhåller sig till dem som flyr. Jag mår illa av det politiska spelet, av retoriken, av röstfisket och av de impulser som den politiska retoriken sätter igång… Hur många terroristattacker hade vi haft i Sverige utan den?

Tänk om politiken kunde släppa retoriken och välja kärlek och medmänsklighet?

Och inse det enkla faktum att vi alla är ömsesidigt beroende av varandra på den här underbara blå planeten ute i ett oändligt universum. 

Det kanske är dags att göra en kärleksmanifestation, där vi omfamnar varandra?

Related

veckokrönika 970525826267791565

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item