Veckokrönika: Skammen som försvann

Den här tjejen talade otroligt brett dalmål.

Om ett par månader kommer jag att börja lansera kurser på nätet … och den första kommer så klart att handla om skam och hur den kan hanteras.
Att jobba med kursen ger mig också tillfälle att reflektera kring min egen skam och mina egna rädslor.
Plötsligt insåg jag att en av mina många skamkänslor är helt borta! Det var en riktigt härlig aha-upplevelse.

Skamfriheten kring rösten har tillåtit mig att expandera, att äntra nya arenor.

Jag minns en gång för många år sedan. Jag hade hittat ett gammalt rullband och började spela upp det. Jag hörde en röst jag inte kände igen. Det var en tjej som talade extremt brett dalmål. Jag lyssnade fascinerat en stund och började sedan lägga märke till vad hon sa. Efter några minuter insåg jag vem jag hörde: Det var en yngre version av mig själv. Trots att jag var ensam i rummet rodnade jag, kände hur jag nästan fick hjärtklappning av att höra den där rösten som talade så där brett och jag stängde genast av. Jag ville inte höra en sekund till. Jag skämdes som en hund. (Varför säger man så, förresten!)

Genom åren har jag haft en massa issues kring min röst. Till en början för det där med dalmålet (som det i dag bara finns rester kvar av), senare för att när jag hörde den inspelad så kände jag inte igen mig själv. Jag låter ju inte på samma sätt inifrån som utifrån.

Så har livet tagit mig till många situationer där jag fått höra min inspelade röst. Jag har lett kurser där jag spelats in, jag har varit med rätt mycket i radio och de senaste åren har jag själv gjort otaliga Youtubeklipp och nu på senare tid också #100procentpodden.

Jag minns hur obehagligt det var att lyssna på min egen röst inför en massa kursdeltagare. Men det var ju inget jag kunde säga något om. Det var bara att hålla god min och andas igenom det. Ingen annan verkade ju heller tycka att min röst lät konstig.

Jag lärde mig också att om jag kupar händerna om öronen så kan jag höra min röst så som andra hör den. Jag gjorde lite så emellanåt för att vänja mig vid min röst.

I dag vet jag inte när jag slutade skämmas över min röst. Det har liksom skett på en glidande skala. I dag är det helt tvärtom. Jag älskar faktiskt att höra min egen röst. Och de senaste åren har jag fått så mycket feedback kring min röst… ”du har en fantastisk radioröst”, ”du skulle ha ett eget radioprogram”, ”du låter så trovärdig”, ”det känns så tryggt att lyssna på dig” … ja och massa varianter på det.

Jag tänker att detta, att skammen kring min röst har försvunnit, också har inneburit att det innebär en mindre anspänning att tala till exempel i radio. Under perioder var jag regelbundet med både i Sveriges radio och i webbradio i direktsändningar och jag bara gillade nerven i det och närvaron… För det är verkligen toppenbra närvaroträning också.

Jag undrar om jag hade startat en poddcast om jag fortfarande hade hatat att höra min egen röst. Om jag hade skämts för den. Jag tror inte det. Skamfriheten kring rösten har tillåtit mig att expandera, att äntra nya arenor. Det känns så härligt att se.

Självklart kan jag ännu lyssna på mig själv med kritiska öron. Jag kan upptäcka felsägningar, ord som stockar sig, älsklingsord som jag överanvänder, grammatiska fel på engelska och liknande och så kan jag önska att jag vore perfekt också i till exempel podden eller på en inspelad meditation. Men detta, att det uppstår skönhetsfläckar ibland (som kanske bara jag upptäcker) är en del av det. Det är okej. Och om jag någon gång skäms kring det, så är det en västanfläkt jämfört när jag lyssnade på det där rullbandet med tjejen från Dalarna.

Undrar vad jag mer kommer att upptäcka kring skam när jag producerar min första onlinekurs. Det kanske kommer fler rapporter om det.

Och för dig som är nyfiken, så är planen att de ska lanseras i början av 2016. Har du frågor eller tankar om skam – berätta gärna för mig… så får jag ytterligare inspiration.