charlotterudenstam

Skilsmässa: Separationens sista pusselbit. Vi står fria ifrån varandra.





För ett år sedan stod jag gråtande på Malmö central.
Jag var på väg att fysiskt lämna min man. Vi höll om varandra. Sa att vi älskade varandra. Älskade varandra djupt. Ändå gjorde livet att jag måste åka och starta ett nytt liv i en annan stad.
Härom natten pratade vi i telefon för första gången på mycket länge. Han är i Medellin, Colombia och jag hemma i slottet. Ljudet var så bra att han hade kunnat vara i lägenheten bredvid.
I dag lägger jag den sista lilla pusselbiten i separationspusslet och det känns märkligt.

Nu vid den sista pusselbiten så är det som att jag dör en liten stund, innan jag skriver under det där sista pappret.

I ungefär ett halvår har Alexander levt utanför Sveriges gränser, han är på en fysisk upptäcktsfärd av världen, där han möter människor från olika kulturer. Just nu är han alltså i sitt födelseland Colombia.

Under tolv år byggde vi en tjock Atlantkabel mellan våra hjärtan och inuti den fanns tusentals mindre kablar. Under det år som gått har jag medvetet behövt klippa av de där trådarna som går mellan oss. Oftast på egen hand, men ibland i samarbete med Alexander.

I dag skriver jag på ett papper som innebär att det inte längre finns någon formell koppling mellan oss. Vi blir två helt fria individer, utan krav på varandra.

När jag ska beskriva det här ögonblicket kommer en annan bild fram. Jag ser två människor i obestämd ålder, som i vissa ögonblick är små barn och i andra är ytterst vuxna. Mellan sig har de en navelsträng som försett dem med livsnödvändig näring under hela havandeskapet. Så ser jag en sax som klipper av strängen helt och jag står ensam där, liksom han står ensam där. 

En annan bild är att det i stället är två mekaniska dockor som förenas av en kabel, som gett dem eld, el och liv. Så dras kabeln ur och dockan står själv. 
Kommer hon verkligen att leva utan kabeln? 
Vad händer i det där ögonblicket då navelsträngen går av eller kabeln dras ur? 
Kommer andningen i gång? Kommer livet i gång?



Det är som att, för en stund, stå mellan två världar. Precis innan det första egna andetaget ska tas känns det som att vara död. Det är skrämmande att klippa bandet, klippa kabeln. Att stå ensam och självständig. Att kunna gå vart jag vill, se vad jag vill, vara helt fri i livet.

Jag inser att jag på ett sätt levt i det där mellanrummet i ett helt års tid. Långsamt långsamt har mitt liv med Alexander klingat av, långsamt långsamt har mitt behov av hans fysiska kropp klingat av, långsamt har smärtan minskat, långsamt har minnena gjort mindre ont. 
Ibland är det som att de lyckliga minnena är de som gjort ondast och som jag helst har velat hänga mig fast i. Det är som att drömmen om det jag önskade av vår relation är det som är svårast att släppa. De första årens passionerade förälskelse. Tankar som kommer om natten, en låt som påminner om en annan tid. Stunder då jag undrar om det fortfarande hade varit möjligt att leva samman om bara… Men så kommer också annat. Det som var våra utmaningar tillsammans, det som gjorde att vår tid var ute.

Att vandra omkring i de där ruinerna av en dröm är tidvis svårt. Ibland har jag levt i mörkret, men så undan för undan börjar jag lägga märke till livet nu, till allt det som sker. Jag känner min andning, jag får ny energi, jag startar nya projekt, jag njuter av att vara jag, jag bygger upp en inre kraft som inte får näring av andra, utan som är helt och fullt jag. 
Jag häpnar över allt livet har gett mig under detta sorgeår, som samtidigt varit ett frigörelsens år, transformationens år, överlämnandets år.

Våra vägar har gått allt längre ifrån varandras. Ändå har vi ofta kontakt, skickar små chattmeddelanden, visar oss för varandra, delar varandras inlägg, visar att det finns en kärlek också i separationens och skilsmässans tid. En kärlek som tar sig andra uttryck, en kärlek utan atlantkablar och navelsträngar, en kärlek som finns djupt inne i mitt hjärta, kanske för alltid.

Just nu lägger jag klart ett delpussel av livets stora pussel.  Det är skilsmässopusslets sista bit som ska läggas på plats.  Det är som att jag faller djupt och kommer i kontakt med sorg som jag knappt visste fanns och som jag tillåter mig att vistas i tills det går över när jag lagt bitarna en efter en. Och nu vid den sista pusselbiten så är det som att jag dör en liten stund, innan jag skriver under det där sista pappret.

Undrar vart livet är på väg att föra mig, vart det är på väg att föra min käre exman och vad livet ska bjuda oss var och en… och tillsammans.

Jag vet att jag inte vet, jag vet hur lite jag vet och jag andas och älskar mitt liv. Även när trycket över bröstet är där, även när rädslan kryper på, även när starka känslor är där.

Jag är. Och jag är djupt tacksam för det.



PS: Och vill du läsa en av de första pusselbitarna? Här berättar vi, för ett år sedan, om skilsmässan.

Related

kärlek 2160047246541946120

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Vad märkligt! Känns som om jag genomgått samma process som du det här sista året. Och jag vill vara själv(ständig). Jag vill inte ha det som inte kändes bra längre. Jag är ofta i Göteborg. Skulle vara roligt att ses. Vatika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Livet, livet och så viktigt att följa hjärtat. Jag är mest i Stockholm och ses gärna. <3 Glad jul <3

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item