charlotterudenstam

Veckokrönika: Jag omfamnar mitt inre barn och tar emot den förtvivlan hon ibland törs visa för mig.


Jag ser in i de djupt bruna ögonen. Det är som att se in i en brunn av närvaro. Kärleken är där. Jag är sedd. Jag kan uttrycka allt det som är viktigt för mig i ögonblicket och jag kan lita på att hen tar emot mig.
Jag börjar tala om min längtan efter att få vara, att få vila, att bli sedd för den jag är, av att slippa prestera.
Sedan får jag ligga i hens famn, medan hen smeker min kind och viskar de ord jag behöver höra i mitt öra.


Jag är alltså på en plats där det är möjligt att läka gamla sår. Ibland tror jag att de flesta av mina sår är helt läkta, men så upptäcker jag att så inte är fallet. Jag upptäcker att jag tryckt undan en del saker, tryckt bort sanningar om mig själv, som ibland är obehagliga att se och att erkänna.

Skuggorna dansar framför mig. Det är inte första gången i år och förmodligen inte sista. Det är som att detta år är ett år då draperi efter draperi dras utan och det blir allt mer möjligt för mig att se tidigare dolda sanningar om mig själv i klart ljus.

Och ibland gör det väldigt ont att bli medveten.

Som när jag blev medveten om hur jag spelat med i en dans, där mitt utgångsläge var det där som är så vanligt: Att jag sett någon annan som dum eller feg eller otydlig. Och så inser jag, med smärtsam tydlighet, hur jag själv också varit dum, feg och otydlig.

Jag vet ju att det jag retar mig på hos andra finns hos mig själv, att det så gott som alltid är fråga om en projektion. Men det är så mycket lättare att säga, än att verkligen inse, eller att känna. För det är ju bekvämare att se det där jobbiga eller obehagliga hos någon annan.

En av de saker som jag fortfarande tycker är jobbigt är att ta konflikter. Ibland gömmer jag mig bakom en idé om att jag är för fin för att bli arg, eller att jag är så himla förstående, eller att det inte är värt att jag står upp för mig och till exempel säga nej, eller låter bli att säga min mening om jag tror att jag riskerar att bli mött av ilska, besvikelse eller något annat som är jobbigt att möta.

Så ibland väljer jag att putta någon annan framför mig. Jag låter någon annan stå som ett skydd mellan mig och den jag har konflikten med – och kanske till och med låtsas om som att jag själv inte är inblandad i konflikten.

När jag låter någon annan agera, så kanske det kommer att handla om något som egentligen inte är mitt... och då kan jag stå där med... tja... något som blir ännu sämre än om jag hade tagit modet till mig och mött den andre och den personens känslor.

Det där att se den där skuggan, att se rädslan i vitögat, att se att ibland triggas mitt undvikandebeteende, och jag smiter, jag går ut bakvägen, jag vågar inte stå för min sanning, jag blir liksom en krypare.

Men vad skulle hända om jag i fler situationer tar ett steg framåt när jag blir rädd?

Jag inser också att jag i dag har mycket lättare att agera än jag haft tidigare, men det är som att det är svårare med vissa personer, i synnerhet i situationer då jag känner mig skuldbelagd eller manipulerad, eller tror mig veta att jag riskerar att möta det beteendet i fall jag möter konflikten.

Så jag känner att jag oftare ska ta tjuren vid hornen och möta det jag är rädd för, förmodligen finns det en massa spöken som döljer sig bland draperierna, alltså att det jag är rädd för kanske inte ens existerar?



Efter mötet med de bruna ögonen och stunden då jag fick vila i en famn som verkligen var där för mig, så känner jag plötsligt hur tårarna bränner och hur jag är på väg att bryta ihop. Det sker när jag är ensam, men omgiven av människor. Jag ber en person om hjälp, och när hen håller om mig bryter jag ihop och tårarna strömmar. Det känns som att trycket jag haft över bröstet i månader börjar lätta, som att något väldigt väsentligt håller på att läkas. Genom tårarna ser jag en ensam liten flicka, som sträcker ut sig mot världen för att bli älskad och som känner att det hela tiden är hon som behöver står för att be om närhet, be om kärlek, be om ett sammanhang, för att ingen vänder sig till henne, för att ingen lyfter upp henne i famnen, för att ingen väljer henne. Det finns en sådan ursorg i den lilla flickan, som vill bli älskad och som vill bli sedd och som inte alltid orkar be världen om hjälp.

Så skönt det var att tillåta denna flod, denna urgamla förtvivlan.

Och samtidigt inser jag nu, när jag skriver, att jag faktiskt bad om hjälp och blev mottagen och att jag är omgiven av människor som tar kontakt med mig – och att detta är ett gammalt mönster, som inte ens är sant länge, men som jag, i stunder av förtvivlan, fortfarande väljer att se som en sanning.

Jag inser att jag faktiskt hörde den lilla flickan i mig och att jag vågar se hennes rädsla och hennes behov... och att jag visar henne att jag i dag både ber om hjälp och har förmågan att ta emot den. Att jag både kan vara den som sträcker mig ut mot andra och den som andra sträcker sig emot för att bli emottagen av.

Det är på väg att skapas en inre balans och den kräver, i mitt fall, att jag tillåter den lilla flickan i mig att få visa sina behov och att hon kan lita på att jag är där för henne.


PS: Detta är djupa insikter som jag fått under min senaste vecka med Sexual Spiritual Shamanic Experience aka ISTA Level 1 - det är en veckolång process jag varmt rekommenderar. 
Baba Dez Nichols och jag en stund efter min gråtflod.

Nytt namn: Jag är numera Charlotte Cronquist.

Related

veckokrönika 8520719651108381419

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item