charlotterudenstam

Den förbjudna kärleken mellan kvinnor



Jag ägnar dagen åt att läsa kärleksbrev och på kvällen går jag och ser Todd Haynes film Carol.
Först läser jag om kvinnors kärlek och sedan får jag se kvinnors kärlek. 

Den är så vacker. 
Den är så sensuell. 
Den glänser.
Men i historiens speglingar är det som att bilden är täckt med lager av svärta, smärta, förbannelser och idéer om att kvinnors kärlek till varandra är ful, farlig och omoralisk.
När kan vi bara älska kärleken som den är?

Jag drar en suck av lättnad över att kvinnor i dag kan ingå äktenskap, vandra hand i hand på stan och uttrycka sin kärlek till varandra. 



När jag rannsakar mitt minne dyker de upp, de förälskelser jag haft till kvinnor. För mig handlar det främst om en längtan efter gemenskap, rum där jag kan vara mig själv, otyglad. Där jag kan vara i mina känslor, bli omfamnad, omhuldad och där jag kan känna mig trygg i den feminina omfamningen.

Det finns en djup kärlek till det feminina i mig och jag får allt fler innerliga vänner som är kvinnor. Min förälskelse till kvinnan, tror jag mer handlar om hennes väsen, än om hennes kropp, även om jag verkligen kan vila i famnen hos en kvinna.

Jag blir påmind om mina oskyldiga och outlevda förälskelser till kvinnor när jag ser ”Carol”, som utspelar sig i ett grått 1950-tals New York. Kärlek mellan kvinnor, eller mellan män för den delen, är fortfarande straffbart och det är själva konflikten i filmen.

Hur är det möjligt att ens vilja förbjuda, förhindra eller förkasta kärlek?

När jag spanat efter kvinnans lust den senaste tiden ser jag också ett mönster kring det förbjudna eller kanske snarare kring synen på kvinnan och vad sexualitet är. Länge trodde man (män?) att den inte fanns, eftersom det saknades en stake – och utan penetration, inget sex. Det gjorde det möjligt för kvinnor att vara varandras sängvärmare, utan att riskera skamstraff.

Så först osynliggjordes kvinnors kärlek till varandra. När den kom till ytan förbjöds den (självklart också mäns kärlek till varandra). Sex skulle ske inom äktenskapet mellan man och kvinna, enbart i syfte att avla barn. Det var länge den dogm som kyrka och stat tillsammans hårt drev.

Det sliter i mitt hjärta att inse att så många har fått dölja sin kärlek så länge. Tänk att smygälska någon i åratal. Tänk att låtsas vara vänner, när en i själva verket är älskande. Tänk att hela tiden vara rädd för att bli hånad eller hårt bestraffad för det vackraste som finns: Kärleken. Tänk vilket mod som har krävts för alla som vill leva ut kärlek bortom lagrummets norm.

Jag tänker på Selma Lagerlöf som beslutade att hennes korrespondens skulle få öppnas först 50 år efter hennes död. 1990 sökte forskare svaren på frågan om den goda Selma hade älskat kvinnor? Tänk att stigmat var så stort så länge.

Jag blir påmind om det när jag ser filmen om Carol. Jag drar en suck av lättnad över att kvinnor i dag kan ingå äktenskap, vandra hand i hand på stan och uttrycka sin kärlek till varandra.

Och så bara följer jag en impuls och skriver ett brev till en kvinna som ännu, många, många år senare har en vilande plats i mitt hjärta.


Kära du,

När jag vandrar bakåt i minnenas allé inser jag att en gång var förälskad i dig. Jag var en ung mamma som från första stund fängslades av din frihet. Jag ville sörpla i mig friheten du utstrålade och en vänskap uppstod.

Jag vet inte om jag ens då insåg att det fanns en förälskelse där, men betraktat så här på avstånd ser jag tecken på det. Mitt hjärta blir ännu varmt när jag tänker på dig. Jag minns hur vi lekte tillsammans, hur vi samtalade, hur vi klättrade upp på berget, hur jag tappade bort dig och när vi åter möttes, många år senare, och jag var så tacksam över att livet gav mig en möjlighet att se dig igen, vandra en liten stund vid din sida igen, känna din puls, känna vart livet tagit vägen med dig.

En oskyldig men stark förälskelse, en känsla av närhet, av förtrogenhet, en önskan att vara mer med dig, den fanns där. Jag minns ingen längtan efter din kropp, efter famntag, men när jag nu skriver så väcks längtan efter din närvaro. Jag kan se oss dansa tillsammans med barn, vandra på lavaöar, resa runt i Europa, möta livet i närvaro. Det var faktiskt med dig jag lärde mig att vara här och nu, njuta av sardinen i Barcelona, istället för att oroa mig för nästa ögonblick.

Nu var det, tror jag, mer än tio år sedan jag mötte din blick. När jag ser spåren av dig upplevelser jag att du har ett bra liv, jag gläds och känner samtidigt att du alltid kommer att ha ett rum i mitt hjärta. Jag vet inte om jag någonsin får möta din blick igen. Du är för det mesta långt borta, men blundar jag kan jag se den. På något sätt finns du alltid inom räckhåll för mitt hjärta.




PS: Carol bygger på Patricia Highsmiths delvis självbiografiska roman med samma namn.

Related

sexualitet 6544651801080681417

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item