Har du bara missat en deadline i livet? Det är inte normalt.

Det är intressant att få nya perspektiv.
Jag sitter med en av mina hundraprocentare i ett intensivt samtal efter inspelningen.
– Charlotte, hur ofta missar du deadlines?
– Jag kan bara komma på en gång och då hade jag influensa och 40 graders feber.
Min samtalspartner slår ut med armarna, har en lite bekymrad rynka i pannan och säger:
– Det är inte normalt.


Alltså, jag har en extremt duktig flicka inombords. Hon gnor på, dag som natt. Ständigt nya idéer, ständigt nya projekt, ständigt deadlines att mötas.

Under senare år har hon fått lite lite ledigt emellanåt. Meditation är ett av mina sätt att komma i kontakt med mig själv och inte snabbt springa framåt och prestera.

Det är ändå inte lätt, det där med att viska till den duktiga flickan att prestation inte är allt. Det är som att det finns en osäker del i mig som tror att jag enbart kan få kärlek och uppskattning om jag presterar. Under stora delar av mitt liv har det till och med varit så att jag trott att jag bara förtjänade att leva om jag presterade, som att det inte fanns något värde i att vara jag, bara i att visa världen något.

Så sitter jag där med min hundraprocentare, som också tränat på rollen som duktig flicka i decennier, som också uppfyllt alla deadlines. No matter what.

Jag minns en gång när jag nästan gick i döden för en deadline. Jag gjorde en arbetsresa trots att jag var sjuk, jag vandrade på gatorna i en okänd stad och var rädd att jag skulle svimma och dö. Jag kom hem med dubbelsidig lunginflammation och 41 graders feber. Doktorn tittade så bekymrat på mig att jag började gråta, jag förstod att jag tänjt ut mig till gränsen och så när passerat den.

Nu har jag lärt mig att inte jobba vidare när jag är fysiskt sjuk, men det där när jag tar ut mig mentalt, när jag presterar tills marken bokstavligen gungar under fötterna på mig, det är då det fortfarande är lite svårt. Alltså, när det gungar och jag får yrsel, då tvingas jag till vila och jag förstår att detta är jag nödd och tvungen till, för annars kan något ännu värre komma. Jag önskar att jag såg det åtminstone lite innan, så att jag stannar upp innan det blir ett haveri, jag önskar att jag någon mer gång i livet ber om lite extra tid, säger att jag inte klarar mer.. på en liten stund.

Jag tror det delvis handlar om att jag valt ett liv i frihet, ett liv där jag inte vet när nästa uppdrag kommer, där jag tror att varje uppdrag kan bli mitt sista, att jag måste säga ja, leverera i tid och varför inte överleverera.

Så jag dansar kring den heliga deadlinen. Jag har gjort det till en princip, till en stolthet. Och det är ju bra... Vad jag kanske behöver lära mig är detta som jag predikat till andra i så där tjugo års tid: Var snäll mot dig själv! Tänk att du duger!


För mig visar detta hur skammen fortfarande är viktig i mitt liv. Det är ännu så skamligt att inte lyckas, att inte leva upp till förväntningar. Bara tanken på att någon som anlitar mig inte skulle lita på mig får skammens rodnad att spridas på mina kinder.

Om några dagar släpper jag min första kurs om skam, där du som väljer att gå den får lära dig mer om skammens natur och hur den påverkar dig. Det är en spännande resa detta med skammen. För det är som att jag, inför att jag lägger de sista pusselbitarna till den första delkursen sköljs över av skam för olika saker. Den senaste veckan har jag skämts över så många saker och i de allra flesta fall plirar den duktiga flickan på mig. Hon skakar på huvudet, vill att jag ska gå in på säker mark.

Jag väljer att andas igenom det. Jag gör fel ibland. Jag misslyckas. Jag skäms en stund. Men jag är inte längre skammen. Något håller långsamt på att hända. Jag är okej, även om jag inte i varje ögonblick lever upp till den duktiga flickans förväntningar på mig.


Håll utkik efter kursen. Du kommer snart att få veta mer.

PS: Min samtalspartner menar att det hör till att misslyckas ibland, att det är mänskligt.