Jag dejtar Malmö

Två och en halv timme försenat glider tåget in på Malmö central. När jag kliver av på perrongen känner jag ändå att Malmö är så starkt i mitt hjärta.
– Hej Malmö, kärleken finns ännu kvar, tänker jag medan jag vandrar bort mot börshuset.
Det känns som att jag är på några dagars dejt med Malmö.


Jag stämmer möte med en förläggare utanför Hamrelius bokhandel. Vi har inte mötts tidigare. Jag har bloggat om en av de böcker han givit ut, han gillade inlägget och nu ska vi alltså fika.

– Känner du till Malmö, frågar han.
– Jag har bott här i 13 år, svarar jag.

Jag mumsar en croissant på ett patisserie vid St Gertrud. Det känns så hemma och samtidigt så pirrande som en dejt kan vara. Jag menar varje möte med staden och varje möte med en människa kan jag se som en dejt. Eftersom livet för mig är något som sker i varje ögonblick, så blir det på ett sätt nytt hela tiden.

Så jag möter gatorna med känslan av att dejta dem, att verkligen möta dem, att känna snön under vinterstövlarna. De här dagarna är vintervita och förvånansvärt vindbefriade. Det är som att vinterstaden smeker mig.

Jag strosar ner till Centralen för ännu en dejt. Hon och jag, vi som känt varandra så länge, drunknar i ett samtal om livet och döden, existensen och evigheten, vardagslivet, mammaskapet, livets faser, kreativiteten... och nya saker bubblar ständigt upp. Det är en stilla intensitet över vårt möte.

Jag fortsätter varandra runt i centrala Malmö. Något drar mig till en sjyst seconhandaffär på Regementsgatan. En stund senare är jag klädd i en mjuk klänning och en liten kofta i leopardmönster, som gjord för ytterligare dejter med Malmö.

Snön faller lätt när jag vandrar i Kungsgatans allé. Det känns som att varje snöflinga som landar på min blåa kappa är där för att möta mig, för att påminna mig om att livet levs i stunden, att allt är här och nu och att det, åtminstone vid temperaturförändring snabbt smälter och tar en annan form.

Livet och mina steg för mig till nya möten, nya människor, nya möjligheter till att suga in livet i mig. Jag tillåts att se in i ögon jag aldrig blickat in i tidigare. Jag känner hur livet lever i en kram, i ett långt nattsamtal med en syster. Det är till och med så att jag kan tillåta mig att känna det som att också jag, ensam i sängen, omsvept av ett nyttvättat påslakan kan känns som ett möte.

Malmö, en stad att dejta. En stad som för mig oftast är på avstånd, men där jag har så många vänner att jag, när jag kommer, har möjliga sovplatser i flera stadsdelar, där jag blir inbjuden till möten, fester, promenader och varande.

En stad att känna lugnet i, att känna mig vibrerande i, en stad att andas i, en stad att återupptäcka med varje nytt steg på livets väg.

Då och då stannar tiden till. Jag andas. Ibland häftigare, ibland mer lugnt. Jag tillåter mig att möta nya sidor av mig själv och staden och dess människor. Jag inser att jag ser fram emot nästa dejt och att jag inte vet vad jag kommer att möta då... och det är precis som det ska.

Tack Malmö för påminnelsen om vad närvaro är. Andas, beröra, ljuda. Breath, sounds, and movement.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare.
Love is the answer