Jag tillåter livet i mig att vibrera fullt ut. Det är så wow, liksom!

Ibland överfalls jag av en känsla av ensamhet, ibland också tillsammans med människor.
Men så finns ögonblicket när jag vet att ingen ensamhet finns, när jag är i en space där vi alla hör samman.
Som på nyårsnattens morgon. Tolvslaget är firat, kramarna är utväxlade och så är vi en hög glada, nyktra, påklädda och lite trötta människor som ligger sked på en madrass.
Jag känner kroppar på båda sidor om mig och så … exploderar jag och det pågår i en timmes tid.


Den senaste tiden har jag fascinerats av min kropps förmåga att låta energi strömma igenom den och fylla den. Det är som att jag är ett batteri som bara får mer och mer kraft. Det är som att min kropp på insidan blir allt större och som att glöden från insidan samtidigt spränger bort en del av de rädslor jag har i livet.

Det är som att kraften inifrån visar mig att det inte finns så mycket där ute att vara rädd för. Jag märker hur jag, som tidigare varit i hög grad styrd av oro, katastroftänkande och av att jag inte är okej som jag är, utan måste anpassa mig för rätten att få tillhöra en grupp, nu känner mig mer avslappnad i förhållande till livet och till människorna runt mig.

Det är som att jag är hållen av något som är större än min kropp och att jag känner detta något inom mig.

I många år har den dominerande rösten inom mig varit den som viskat eller skrikit alla fel jag gjort, den inre domaren, som i största välvilja försökt att hjälpa mig att slippa smärta och som samtidigt bidragit till att accelerera känslan av att inte duga.

Nu är det en annan röst som får mer plats. Jag lyssnar på min intuition, jag lyssnar inifrån mitt hjärta, jag tillåter mig att tro på mina sinnesförnimmelser, även när de ligger utanför det jag är van vid. Jag tillåter magin att finnas där i livet och ju mer jag släpper taget om mina föreställningar och förmaningarna från den inre domaren, desto mer magiskt blir mitt liv.

Inte trodde jag att jag så länge kunde vibrera bortom tid och rum tillsammans med andra människor som också tillåter sin energi att flöda. Alltså själva vibrationen är jag van vid numera, det kan räcka med att jag kramar en hyfsat öppen människa, så står vi där och bokstavligen vibrerar. Men denna nyårsnatt pågår det, ser jag efteråt, i mer än en timme. Medvetet tillåter jag det att fortsätta. Jag ÄR i fullständig närvaro denna timme. Jag ligger med ansiktet mot golvet, så jag ser inget. Jag bara känner kroppar mot min kropp. Jag känner hur andras vibration får mig att vibrera och hur min energi också bidrar till andras vibration.

Det är kanske inte så att detta ”bara händer”. Det kanske är sammanhanget. Ett gäng ljuvliga, öppna, glada, kärleksfulla människor träffas för att fira nyår tillsammans och drogen vi använder är livet och vår egen energi. Det är då det händer. Det är som att jag ligger i den där högen av kroppar, jag kan känna vilka som är mer uppladdade än andra, för vissa av dem får mig att skrika högt, skälva, jag känner hur inre sår i mig läks, hur energin, vibrationen i mig leder till att öppna inre delar av mig själv som tidigare bara stått på glänt, kanske också sådant som varit stängt. Mer konkret kan jag inte vara, för jag saknar orden. Det är som att jag simmar i en bassäng av närvaro där tiden för en stund upphör och där gränsen mellan kropparna upphör och där jag på riktigt kan känna att jag både är droppen och oceanen – även om det sättet att uttrycka det självklart är en metafor, ett ynkligt försök att beskriva det obeskrivbara.

Efteråt kommer jag upp till min rumskamrat som ligger i halvdvala. Jag frågar om jag får ge honom en kram, men han svarar nej. Han vill inte riskera sin morgonsömn. Kanske han ser kärnkraftverket av energi i mig, hur det har aktiverats? Kanske han till och med känner det?

Sakta, sakta klingar vibrationen ut och jag kan somna. Ett nytt år har börjat.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare.
"Love is the answer"