När jag slutar leta, finner jag det. Livets paradoxer.

Jag ligger bredvid en legend, jag för min hand under hans tröja och lägger handen på hans hjärta. Jag känner honom där i min hand. Efter en liten stund tar han vänligt, men bestämt bort min hand och går därifrån.

Jag känner mig övergiven, jag skäms, tankarna snurrar i huvudet. Var jag för mycket nu? Var jag fel?

Istället ser jag ett mönster av att släppa taget, om människor, om saker, om idéer. Och om att det jag söker lättare kan finnas när jag slutar leta.

Jag går ifrån platsen, jag letar efter något, jag letar efter min man, jag letar efter min cykel. På en trappa sitter min man, helt naken, men med könet dolt av hans långa hår. Han luktar sex, hans leende säger att han just har förfört någon annan, han är nöjd. Vi utbyter någon fras, sen går jag, fortsätter leta, leta efter en cykel jag inte hittar, en bil jag inte hittar, en nyckel jag inte hittar, vimlar runt på en station där jag ständigt blir hänvisad till nya ställen. Det är ombyggnad som pågår, det är förvirrat, det är svårt att hitta. Jag kan inte ens förklara var jag ställt cykeln eller bilen.

Jag har tappat bort allt. Jag har ingen koll på något. Allt glider ifrån mig.

När jag vaknar definierar jag drömmen som en mara. Jag minns inte alla detaljerna, bara den där känslan av att förlora något, att bli övergiven, att inte duga som kvinna, att vara för mycket och att allt bara försvinner.

När jag stigit ner ur sängen letar jag efter mina glasögon. De står ingenstans att finna. Jag ger upp. Känner maran i kroppen. Jag öppnar mejlen och där ligger ett kärleksbrev. Jag blir förundrad.

Men jag behöver glasögonen för att läsa skönt, jag letar i slottets alla vrår, förundras över att något så väsentligt kan gömma sig så lätt, alldeles särskilt som jag bar dem ända till sänggåendet.

Då ger jag upp, slutar leta och glasögonen ligger där framför mig. I duschen inser jag att drömmen inte behöver tolkas som en mara. Istället ser jag ett mönster av att släppa taget, om människor, om saker, om idéer. Och om att det jag söker lättare kan finnas när jag slutar leta. Dessa paradoxer.

Släppa taget. Sluta leta. Sluta söka. Stanna upp och andas. Stanna upp och tillåta livet. Sluta försöka hålla fast vid handen på någons hjärta, en man, en cykel, en idé… 

Så lätt det är att se det som värsta mardrömmen och så förundransvärt lugnt det blir i mig när jag andas genom det, känner det. Det finns en plats för sorg, det finns en plats för alla känslor, men det finns också plats för mer, som att långsamt, i min takt, sluta leta.

Glasögonen sitter på, jag ska ta och läsa kärleksbrevet igen. Bokstav för bokstav. Tillåta mig att ta emot den okände som skriver till mig. Nyfiket se och känna vad jag faktiskt tar emot, istället för att söka den som väljer något annat än mitt hjärta.

Jag släpper taget och låter livet ske.