charlotterudenstam

Suffragette – när orden inte räcker tar kvinnan till strid



Hur kan det komma sig att frågan om allmän och lika rösträtt varit ett så hett ämne de senaste 150 åren? Varför sågs det länge som självklart att kvinnan var underlägsen mannen och – som Martin Luther beskrev det: ”

”Kvinnor är skapade bara för att tjäna och hjälpa män. Om en kvinna skadas eller dör av att föda barn, så gör det inget. Låt dem föda barn till döds, det är det de är skapta till”.

Rester av det tänkande lever fortfarande kvar, till och med i Sverige, vi kan se det i ”På tal om kvinnor och män” från SCB.
Därför behöver vi se filmer som Suffragette, som gör oss påminda om hur mycket sämre kvinnors villkor var för 100 år sedan och påminna oss om att det fortfarande finns mycket kvar att göra.


En man tittar mig i ögonen, han ler lite pillemariskt och säger, med ett leende i rösten: ”Du är väl en sån där rödstrumpa”. Hela hållningen är lätt nedlåtande. Det är lite ”lilla gumman, kämpar du fortfarande för att män och kvinnor ska ha samma värde, vad roande det är att höra en mus ryta.”

Jag definierar mig inte på hans sätt och jag har svårt för det där roat nedlåtande tonfallet i förhållande till kvinnor som – oavsett vad vi kallar oss – tycker att det är självklart att vi ska behandlas lika, oavsett vilka könsorgan vi är utrustade med.

Jag minns en gammal reklamkampanj som ett fackförbund hade för en rad år sedan. ”Hur ska jag göra för att få högre lön?” ”Byt kön”.

Jag skulle önska att jag kunde skratta åt det. Men ännu finns det mycket kvar att göra för att ändra värderingar och ändra lagstiftning för att få ett mer jämställt samhälle.

När jag ser bakåt i tiden är det ändå så att jag njuter frukterna av vad en suffragette, eller en fröken Fridman, har gjort långt före mig. Alla de kvinnor som kämpat för rösträtt, som har kämpat för att få samma värde inför lagen, har gjort att jag kan leva mer jämställt än någon generation för mig. Men vi är inte färdiga än. Inte alls.

När jag ser Suffragette kan jag känna ett pyrande raseri i mig. Män som tar sig rätten att våldta unga kvinnor som är beroende av dem. Män som äger sina hustrur. Män som talar om kvinnor som hysteriska och mindre vetande. Män som självsvåldigt bestämmer att det inte finns någon anledning att ge kvinnor rösträtt. Män som gått ut i krig i tusentals år och förfäras, förvånas och spärrar in kvinnor som kastar gatsten för sina rättigheter.

Vi får se suffragetterörelsen i England ur en ung kvinnas perspektiv, en tvätterska som lever ett slitsamt liv och som är med om en rad händelser om väcker upp henne och som gör henne till en aktiv del av suffragetterna. Vi får också se vilka personliga offer dessa kvinnor tvingades till och hur mycket mod och styrka de stod för. Personligen gillar jag inte våld, men jag kan förstå att suffragetterna fick nog av tomma ord och till slut valde handling.

Att denna kamp ska vara nödvändig, att den ens behöver finnas är märklig, tycker jag. För mig är det självklart att vi alla har samma värde, att vi alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter, att vi tillsammans skapar världen. I min värld behövs ingen kamp, för det finns inget att kämpa om. 





Related

världen 4642749733602695518

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item