charlottecronquist

Veckokrönika: Att skapa ett slott.





­ – Det är ju ditt slott!

– Du lever i överflöd!

– Vad härligt att få möta dig här.

Den typen av kommenterar när jag slår upp dörrarna till de 24 kvm jag bor på börjar jag bli van vid. Det är inte hur jag har det, det är mer hur jag tar det.



När jag kom till Stockholm för ett drygt år sedan var mitt stora bekymmer bostadsfrågan. Hur skulle jag lösa det, utan fasta inkomster och utan Pippis kappsäck?

Jag hade tak över huvudet och en nära anhörig kom som en räddande ängel och erbjöd mig att bo i andra hand. Det som då var en pytteliten mörk etta i Vasastan har nu blivit slottet i drottningriket Atlas.

Jag minns hur jag låg och tittade mig omkring i det habila hotellrummet, som lägenheten mest liknade när jag kom i december 2014. Det kändes omöjligt att omvandla det till något som jag kunde kalla mitt hem.

Men så hände något. Jag låg där i sängen och började föreställa mig vilka av mina möbler som gick att få in. Jag skulle förvandla 150 kvadrat till 25. Vilka möbler, vilka saker verkligen älskade jag, vilka av dem skulle dessutom passa in.

Eftersom jag haft tillgång till den här lägenheten i mer än 30 år, jag har målat den i omgångar, jag har sett mina barn bo i den, jag har själv tillbringat många stockholmsnätter i den, så var den ju välbekant.

Så hur skulle jag skapa ett hem. När jag låg där i sängen och kisade runt i rummet började jag inse att jag skulle jobba med det jag hade tillgång till, istället för att tycka synd om mig och arbeta mot det. Vad var möjligt att skapa på denna yta? En boudoir?

Jag skymtar solens spegling mot fönstren i huset mitt emot. Det är ungefär så nära jag kommer den. Jag skymtar himlen när jag sitter precis vid fönstret. Om jag alltså inte kan göra lägenheten ljus, kanske jag kan välja att utnyttja mörkret i den istället.

Så jag började se för mig hur jag skulle bygga ifrån det bourgogneröda, som jag hade mycket tyger i. Det var i detta, den mörkröda tonen, som slottet långsamt växte upp ur mina inre dimmor.

Jag insåg att jag, med hjälp av en loftsäng kunde skapa ett sovrum, min futon och mitt soffbord fick bli salongen och till vardags står datorn i matsalen. Wow, liksom, tre rum i ett.


När flyttlasset gick placerade jag två gamla släktingar i guldramar i hallen. Jag hängde mörkröda draperier i hallen och vips så var slottskänslan där.


Fast det dröjde ett tag innan jag såg det själv. Innan jag döpte om det till slottet, innan det kändes som det. Jag behövde bo in mig i det röda. Jag behövde se på min vägg med tavlor och avtryck från barnen. Jag behövde sova ensam som prinsessan på ärten i min loftsäng. Jag behövde dåsa i futongen. Jag behövde tända några stearinljus. Jag behövde se att de tre växter jag sparade faktiskt växer i lägenhetens enda fönster.

Så någon gång på vårkanten, jag minns inte exakt när, började jag kalla mitt boende för slottet.

Det häftiga var att jag långsamt hade gått från en känsla av brist, till en känsla av överflöd. Vad behöver jag mer än 24 kvm, egentligen? Jag har nära till allt, låga omkostnader, en vänlig hyresvärd, två av mina barn i stan, mina föräldrar inom räckhåll. Visst finns det gånger då jag önskar att mindre primitivt kök och ett härligt badkar, men det sker inte så ofta. Ibland får jag dessutom laga mat i bättre kök än slottets och jag har börjat lokalisera badkar i vänkretsen… och så går jag och simmar på nyöppnade Kronobergsbadet som också är på gångavstånd.

Så den gäst som sade att jag lever i överflöd hade alldeles rätt. Allt oftare känner jag mig dessutom som drottning i mitt liv. Det är härligt. Jag andas. Jag är. Jag tar emot livet.

När ser du överflödet i ditt liv?



Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

PS: Snart, snart kommer du att erbjudas nätkurser. 
Den första handlar så klart om skam. Håll utkik.

Related

veckokrönika 8083866915774617257

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Wow! Mitt mål är ett Lady-rike: en mini-etta (33 kvm) i ett höghus i Göteborg - min hemstad - på Galileis gata om ca 8 år. Då är jag klar med Dalsland och sista barnet har nått vuxen ålder. Just där bodde jag för 32 år sedan och DÄR ska jag knyta ihop säcken igen. Känns som magi.

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item