Veckokrönika: Jag är ett strandfynd

Jag ligger naken i sanden, känner solen smeka min kropp. Jag ligger framstupa och kan känna hur en tångruska kittlar min näsa och hur några strandflugor får det att kittla på kroppen.
Det är då jag känner den, handen som långsamt och försiktigt rör vid min kropp.
Jag ligger blixt stilla. Vems är handen? Vet hen vad hen berör? Eller är jag helt enkelt ett okänt strandfynd, redo att undersökas?


Det finns många sätt att närma sig något okänt, något duhar siktat på håll, något som man ser där på den vidsträckta stranden. Kanske du är där dagen efter en storm. Du ser drivveden vid strandkanten, kanske glimmar en bärnsten till, kanske du också ser urdruckna vattenflaskor guppande i det stillnande vattnet. Kanske en och annan tångkrabba springer runt och fångar sin mat.

Ibland gör du ett ovanligt fynd, ett större fynd, något som gör dig riktigt nyfiken. Tänk dig att du på håll ser något stort, avlångt och mjukt, något som ligger stilla men samtidigt rör sig. Du lägger märke till att det finns en liten rörelse någonstans mitt i. Du börjar ana att detta är något som lever.

Men vad kan det vara?

Du smyger dig närmare, du lägger försiktigt en hand vid ena änden av detta okända. Du känner att det är mjukt och solvarmt. Längst ner i ena änden finns små utstickande saker och i den andra änden ligger det något som påminner om böljor.

Så långsamt och försiktigt börjar du undersöka ditt fynd. 

Du drar, du böjer, du smeker, du vänder och vrider. 

Du känner att vissa delar är hårdare, andra är mjukare, du upptäcker håligheter och delar som står ut, som upprätta. 

När din hand rör sig mot detta ändras ibland texturen på ditt fynd och när du trycker lite hårdare mot den hör du ett ljud som kommer långt ifrån detta märkliga. 

Du vrider och vänder, släpper försiktigt och drar. 

Du får idén att smaka på kroppen. 

Du känner en lätt saltsmak, som du härleder till att fyndet är en gåva från havet alldeles bredvid. 

Du undrar så vad det är. 

Du är nyfiken, som vore du fem år och du vill verkligen lära känna detta fynd. 

Du lägger dig på det en stund, du rullar det, du ser konturen av fyndet i sanden där det nyss låg och du är så nyfiken. 

Du lägger huvudet just där du ser rörelsen och då hör du ett regelbundet ljud. 

Detta fynd är definitivt levande. Men vad är det?

Det finns många sätt att närma sig en människokropp. Ett av de mest lekfulla jag vet är att just ta rollen som ett strandfynd. Att låta en annan nyfiken människa sudda ut allt den förut vet om kroppen och som en upptäcktsresande utforska det. Båda rollerna är spännande. 

Att vara strandfyndet är en meditation, att vara helt stilla och tillåta att någon lyfter ett ben, vrider lite på en arm, kittlar genom att lätt beröra hårstråna på lårets insida. Att känna ett försiktigt finger på överläppen, eller en hel arm som trycker mot ett ben, eller någon som för en stund vill kolla vilken resonansbotten min kropp har, som spelar med händerna på rumpan eller som blåser på magen för att höra ljudbilden.

Att vara den som går längs stranden och upptäcker detta förunderliga levande är också spännande. Hur mycket kan jag släppa taget om mina idéer om människokroppen, hur den fungerar, hur den kan vidröras. Hur nyfiken kan jag vara liksom?

Nyligen trädde jag in i rollen som strandfynd. Trots många minusgrader utanför föreställde jag mig att jag spolats upp på en okänd strand, kanske en frände till Robinson, kanske som att jag legat i dvala ett tag efter ett skeppsbrott och så känna något som försiktigt rör vid mig, något annat än de irriterande strandflugorna. Något som gör att jag ligger så stilla jag bara kan för att händerna ska fortsätta upptäcka min kropp. Som att få en massage av ett nyfiket barn.

Jag bara älskar´t. Pröva du också.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer