Film: Hur många går igenom livet som sårade barn?

Jag går och ser den där filmen som så många ser just nu.
En man som heter Ove.
Det är meningen att jag ska skratta åt hans slagsmål med livet, ibland gör jag det, men ofta känner jag mig mest lite ledsen å Oves vägnar. Och jag undrar hur ofta vi förväntas skratta år honom?
Så mycket smärtkropp han bär.


Eckhart Tolle brukar tala om smärtkroppen. All den smärta, alla de jobbiga minnen som vi släpar runt på. Eländet. Det som tynger oss. Känslan av oförrätter, av kränkningar, en känsla av att livet är så jävla orättvist.

I smärtkroppen finns tankar likt dessa, gissar jag: ”Life is shit and then you die”. Kanske också smärtkroppen rymmer det förlorade, känslan av nostalgi, kanske känslan av att livet var bättre före de personliga katastroferna som radar upp sig längs livets väg.

I nostalgin trängs känslor av förlust. Personer som försvunnit eller dött. Prylar som försvunnit. Egendom som gått upp i rök. Pengar som har slösats bort. Möjligheter som vi låtit glida ur händerna.

Och när vi knyter handen i fickan är risken att vi slutar som Ove. Som en sur gammal gubbe. Eller snarare som en folkilsken man, en rättshaverist som skriker lika högt mot en hundägare vars jycke kissar på fel plats som för maktmissbruk. Det är som att det uppstår en oförmåga att sortera i eländet och att det mesta antar en svart eller mörkgrå ton.

I just Oves fall är detta parat med att han nyligen förlorat sin älskade livskamrat, hon som får representera det enda ljuset i hans liv och som beskrivs som en överjordisk person, nästan änglalik och som kanske är det enda som givits denne man att verkligen älska.

Det är smärtsamt att se en man gå runt och försöka kontrollera sin närmiljö, se en person som blivit en petimäter och en person som djupt inne i sitt hjärta ändå döljer en förmåga att älska.

När jag ser filmen – och visst – jag skrattar ibland – det blir dråpligt när en person överreagerar och det finns en möjlighet att också vända leendet inåt och påminnas mina egna tillkortakommanden, min egen skam, min egna ögonblick av pinsamhet. Men när jag ser filmen så är den snarare en tragedi än en komedi. Jag möter en man som tycks ha levt till hälften. En man som tycks oförmögen att hantera sin smärtkropp. Som gapar och skriker istället för att lätta på det inre trycket på ett mer konstruktivt sätt.

Det är inte nödvändigt att leva livet och ständigt vara i kontakt med det sårade inre barnet. Banne mig. Det finns möjligheter att lyfta på ryggsäcken, ta ner den på marken, lägga de smärtsamma minnena på marken och sortera dem och att faktiskt också ibland bestämma sig för att säga förlåt till livet, förlåt till människor och långsamt avladda smärtan från minnena.

Det är möjligt att också besöka andra platser i det inre landskapet. Det går att möta det glada barnet, det nyfikna barnet, den undersökande tonåringen, den glade pensionären, eller vad vi nu känner finns på insidan.

Ibland gör det så fruktansvärt ont att se människor som går omkring och släpar på sina tyngande inre bördor. I min perception går det att släppa taget om laddningen, om tyngden av ett minne, däremot kan själva minnet finnas kvar, men mera neutralt.

Jag undrar vem Ove hade blivit om hans sårade barn fått ta mindre plats. Förmodligen inte en person som vi får skratta åt på bio.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer