charlotterudenstam

Vad skulle hända om du spelar mindre kaxig?



Jag har varit bra på att komma med dräpande kommentarer, varit vitsig, hängt med i en tuff jargong.
Jag minns hur jag som tonåring drogs till de allra råaste, de som lät mest och som faktiskt skrämde mig. För att bli inbjuden i gänget krävdes det att jag anammade den råa tonen – och att det inte fick synas på mig om något sårade mig.
I dag gör jag inte det längre. I dag kan tuff och rå jargong göra mig gråtfärdig.
Jag är i kontakt med mjukare sidor av mig.



Vad gör en människa inte för att få en plats i gemenskapen, att vara en del av stammen, eller en liten bestämd flock? Mycket skulle jag säga. För känslan av att stå ensam kan inte bara kännas sårbar och eländig – det finns situationer då det rent av kan vara farligt.

jag har sökt gemenskap genom livet, i olika flockar.

Just den här flocken kommer jag att tänka på idag, när jag är mer i kontakt med vad som faktiskt känns i mig när tonen är tuff. För visserligen kan jag fortfarande ladda med sarkasmer och ironi, men det roar mig inte längre. I dag vill jag hellre säga som det är, direkt, jag tycker om en mjukare samtalston, jag har sällan behov av tuppstrider.

Det var intressant med den råa flocken. När jag var godkänd av den, när jag var en del av den, upptäckte jag att jargongen dolde mycket kärlek och omtanke. Jag insåg att vi var råa men hjärtliga, men att det var svårt att få syn på för andra.

Det var som att vi sköt ut vår egen osäkerhet mot världen genom att spela tuffare än vi var. Och förmodligen var det så att jag då och då blev riktigt ledsen när någon giftig pil av misstag träffade mig. Förmodligen sårade jag också andra med min jargong.

Så idag har jag svårare för det ironiska. Jag frågar ganska ofta: På allvar? Menar du det? Ganska ofta bemöts jag med ett stönande, vad jag dum jag är som inte fattar, det är väl självklart vad som är menat som ett ”roligt” ironiskt skämt.

Men varför inte göra tvärtom. Säga att maten är god istället för ”det var ju inte så äckligt” – eller vad det nu kan vara.

Jag inser att en del av det där handlar om skam, om känslan av att skämmas – och att längtan efter att vara en del av ett sammanhang är det som är skammens grund. På gott och ont ska vi inordna oss tillsammans med andra.

Men ganska ofta undrar jag till vilket pris? Hur ofta väljer du att vara i situationer eller i konstellationer som egentligen inte passar dig? Hur många gånger gör jargongen ont i dig? Hur många gånger undrar du om menar att du är en tönt, när de säger det på ett ironiskt sätt?

Ett av skälen till att vi inte blottar oss inför detta kan också vara skam. Det är skämmigt att visa sårbarhet, att vara ledsen, att säga ifrån … och rädslan kan finnas där att bli ännu mer skammad.

Jag har just börjat med webbkurser och den första handlar om känslan av att göra bort sig, vilket är en av de saker som kan uppstå när du bryter mot en av flockens oskrivna regler.

För mig har det varit och är fortfarande så viktigt och intressant att förstå vad det egentligen handlar, så att jag blir mer fri att vara mig själv. Du kan läsa mer om kursen här.



Related

skam 8391666382264726591

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item