Veckokrönika: Det är ju så roligt att reta dig.

Genom mitt liv har jag varit en perfekt måltavla för retsamheter.
För jag har tagit illa upp, reagerat, blivit arg.
Därmed har jag gett ammunition till retstickorna.


Det är många som verkligen går igång på andras reaktioner. Som att det ger dem ny energi. Alltså att det är härligt att diskutera, debattera, retas och tjafsa.

Ibland ser jag dessa danser av ja och nej, där båda parter står i varsin skyttegrav och kastar ammunition på varandra, i hopp om att den ena ska ge sig. Hur bra gick det i Verdun?

Det finns ett gammalt svenskt ordspråk som säger ”Det är aldrig ens fel att två träter”. Och visst kan det ligga något i det.

Om jag låter bli att reagera när jag blir retad, eller jag låter bli att gå ner i skyttegraven och försvara en åsikt, då tröttar jag ut den som vill reta mig eller argumentera med mig.

Trots att jag vet det är det ibland svårt att hålla tillbaka automatreaktionen att gå i svaromål på något sätt. Jag tränar fortfarande på det. Jag räknar till tio, jag väntar 90 sekunder, ibland tar jag en lite längre time-out för att lugna ner mig.

Jag har lagt märke till att den som tydligt uttrycker olika livsval ibland tycks provocera andra. Det jag också har lärt mig är att detta egentligen inte handlar om mig, utan om retaren eller argumenteraren eller den som känner sig provocerad själv.

För mig är det spännande att också lägga märke till vad som väcker något i andra. Det fascinerar mig att mat och dieter tillhör dessa saker. Alltså att jag möter människor vars inre predikare väcks när jag talar högt om vad jag väljer att äta och i synnerhet när jag väljer bort det som många traditionellt och oreflekterat väljer att äta.

Intressant tycker jag.

Men jag kan också se att människor kan ha en massa uppfattningar om saker de egentligen vet lite om. Under de år jag arbetat med att sprida kärlek har jag märkt hur ordet sex är nästan omöjligt att säga utan att människors inre filmer går igång… och hur de tappar i närvaro och inte längre hör vad jag säger. Då missar de helt mitt budskap och svarar an utifrån filmen i huvudet, istället för att nyfiket lyssna på vad jag har att berätta.

Det finns också många idéer om vad exempelvis meditation, andlighet eller tantra är. Och så kommer det ibland en störtskur av förutfattade meningar.

Det är då så bra för mig att minnas alla de gånger jag huggit på de beten retstickorna har kastat ut. För när jag inte reagerar, när jag behåller mitt lugn, så lägger sig intresset för att reta mig. Samma mekanism uppstår när någon vill argumentera kring till exempel ett av mina blogginlägg, eller något jag har lagt upp på min Facebook-vägg. Om jag låter bli att gå ner i en skyttegrav, så är det som att stridsyxan till slut inte bara begravs, utan löses upp.

För mig är det så skönt att bevittna när någon låter bli att gå i svaromål och bara säger: Jag hör dig, och tycker jätte-annorlunda än du. Men luften är fri!

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer.