charlotterudenstam

Veckokrönikan: Grundantaganden och livsregler



Runt mig på skolgården går det som ett stråk av tomhet. De andra leker med varandra. Jag får inte vara med.
Det känns frostigt och ensamt och jag förvandlar mig till en isdrottning. För ingen ska jag visa hur ont det gör att stå helt ensam.
Frågan är vad denna tioåring som var jag drog för slutsatser om livet?




Det finns de som menar att det är meningslöst att titta bakåt i den egna historien, att nysta efter förklaringar, förståelse eller sätt att lösa problem som uppstår i dag.

Jag tror att den jag är i dag har formats genom mitt liv. Jag är inte bara jag, min förmåga till kärlek, utan också rädslorna som fortfarande bor i kroppen. Erfarenheterna som har samlats där, kroppsminnena som ibland bubblar upp.

Min erfarenhet är att jag läkning kan ske på olika sätt. Ibland kan det räcka med att tillåta mig att minnas, andra gånger behöver jag känna en känsla, en tredje gång behöver jag slå på en kudde och ge utlopp för de känslor som en gång var omöjligt att uttrycka, för att få bort den frustration som fortfarande kan sitta i kroppen, en fjärde gång kan det helt vara att få förståelse för vilka beslut en ensam tioåring medvetet eller omedvetet tog om livet, en femte gång kan det handla om att ligga nära någon och andas och tillåta känslor av till exempel övergivenhet att skölja genom kroppen och stanna kvar i tryggheten av kropparnas närvaro.

Så jag sitter hos psykologen och jag hamnar rätt så snabbt där på skolgården. Den kalla ensamma platsen. Med känslan av att vara utanför flocken. Inte bara känslan, utan rent faktiskt var jag utesluten. Jag fick inte tillhöra. Den subtila mobbningen av mig under mina mellanstadieår skedde helt enkelt genom att låtsas som att jag inte fanns.

– Får jag vara med och leka?

Tystnad.

Jag vet hur det är att stå utanför och betrakta. Jag vet hur det är att ha tiden att se rangordningen bland de övriga, vilka regler som gällde, hur de som skulle få vara med i gemenskapen behövde bete sig, vad som signalerade fara. Jag utvecklade ett alarmsystem som i många år var överaktivt, men som också gjorde att jag hade järnkoll på var andra befann sig i ett rum. För även om ingen pucklade på mig, var jag övertygad om att det fysiska eller mentala våldet när som helst skulle kunna uppstå, eftersom mobbningsperioden började med ett slagsmål.

Psykologen talar lite om grundantaganden. Vilka antaganden om livet gjorde jag som tioåring? Hur såg jag på livet? Och hur valde jag att förhålla mig till dessa grundantaganden? Hur valde jag att leva? Vilken blev min strategi? Vilka blev mina livsregler?

Jag klurar på detta nu. För mig var världen en delvis hotfull plats, skolgården eller cykelvägen kändes osäker, jag måste vara på min vakt. Jag behövde vara spänd och alert, för att snabbt reagera om fara verkligen uppstod. Jag insåg också att det var livsfarligt att visa hur jag kände. Jag antog att om jag till exempel började gråta eller visade ilska så skulle världen förvandlas till något ännu mer hotfullt. Då trodde jag att det aktiva uteslutandet skulle kunna gå över i något ännu värre. Att jag skulle bli hånad, slagen eller att mina grejer eller kläder skulle börja försvinna. Så en av mina livsregler var att inte visa vad jag kände. Det var då isdrottningen i mig föddes, hon som så småningom lärde sig att utåt visa en hård, tuff och smart fasad.

Jag ska spana vidare på den där tiden och så koppla den till mina rädslor i dag. Då och då dyker situationer upp där jag blir rädd att uteslutas ur flocken, då och då känslor av att vara för mycket och riskera att bestraffas för det, då och då finns en så stor längtan att tillhöra att jag tappar bort mig själv, slänger alla mina gränser överbord och gör nästan vad som helst för att slippa stå ensam i snålblåsten på skolgården.

Det är ju bara det att det som gjorde att jag överlevde inte längre gäller. Jag tillhör många flockar i dag. Det är inte livsfarligt att sätta gränser. Det är tillåtet att säga nej. Men ännu kan rädslan från tioåringens erfarenhet ge ett märkligt eko i mitt system. Då får jag fortsätta lära om, och inse att ekot inte är verkligheten.

Möjlighet till reflektion: Vilka överlevnadsstrategier använde du i mellanstadieåldern? På vilka sätt är de fortfarande aktiva i ditt liv?


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer


Related

veckokrönika 7718581919740010478

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item