Brené Brown: Utan gränser finns ingen riktig empati.

Just nu tränar jag på att sätta sunda gränser.
Jag behöver verkligen känna mina ja och mina nej och det skapar en grund för att jag känner att jag har integritet, det innebär att jag blir mer tydlig för mig själv och troligen också för andra.
Och så hittar jag det här klippet med fantastiska underbara Brené Brown som kort sagt säger att det är livsviktigt att sätta gränser - för utan dem finns ingen sann empati, medkänsla eller sårbarhet.
Tack livet för att du leder mig så tydligt!





Jag kan inte räkna alla gånger jag valt att gå över mina gränser för längtan att vara med i gruppen. Jag har sagt ja till saker som känts fel i magen, i hjärtat och till och med ibland i tanken.
Längtan att vara behövd, älskad eller accepterad har ibland förvandlat mig till en kameleont, som blixtsnabbt kunde anpassa mig till omgivningen. Jag ville smälta in och vara med.
Inte konstigt att livet blev konstigt ibland, inte konstigt att jag uppfattades som svår att komma in på livet, inte konstigt att jag blev förvirrad.

Vi matas med vackra sanningar om att vi ska finnas till för andra, att vi ska serva, att vi ska vara osjälviska, att vi ska hjälpa till. En del av detta är naturligtivs bra - men det är som att man med de resonemangen tappar bort en viktig del - nämligen sig själv!

Vem är jag om jag är där bara för någon annan? Finns det i själva verket inte något djupt egoistiskt i det? Jag menar, det är ju det ultimata sättet att (förmodligen omedvetet) dölja min egen sårbarhet. Det blir ett sätt för mig att bli sedd som någon som är empatisk eller inkännande, trots att jag kanske mest i själva verket väntar på min tur. Att jag ger för att få. Att jag förväntar mig att få något i retur. Att jag talar högljutt om rättvisa.

Men är detta beteende, detta att vara till tjänst till varje pris, verkligen det som skapar närhet, kärlek, intimitet och förtroende mellan människor?

Jag tror inte det.

Om jag är osäker på varför du står till min tjänst, om jag känner att du egentligen vill ha något, men inte säger det, kanske jag börjar tvivla på dig, kanske jag börjar undra, ja, vår relation kanske hotas.

Men om du istället känner att du kan lita på att mina ja och nej är rena, att jag erbjuder mig att hjälpa till för att jag verkligen vill, att kramen kommer från hjärtat, att jag, när jag ser dina tårar, säger: Jag känner med dig, jag finns här för dig, då tror jag - liksom Bréne Brown att empati, medkänsla, sårbarhet och intimitet är möjlig. Men först då.

Lyssna på de här fem minuterna med Brené Brown, där hon också tar upp en annan viktig tråd. Nämligen detta att utgå ifrån att människor vill dig väl. Vad händer när du tror att människor gör sitt bästa, istället för att misstänka dem för något annat? Vad händer med världen, med dina möten med den utgångspunkten? 
Vilken värld kan vi få när vi både sätter sunda gränser, lyssnar inåt och möter människor med tilltro? Jag tror det finns så mycket att vinna på den attityden.

Ett av de stora hindren är självklart rädslor, rädslan att inte duga, att inte få en plats i flocken. Det är ett av skälen till att jag har börjat göra webbkurser, där du i lugn och ro, kan börja utforska vad du behöver göra för att stå mer stadigt, kunna sätta sunda gränser och leva ett liv som startar med självkärlek och där du möter världen som den du är.
Här kan du läsa mer om dem. 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Ibland innebär det att jag säger tydliga nej - och jag gör det för att