”Jag anställer helst kvinnor.” Så bra det låter, tills sanningen kommer fram.

”Ända fram till nyligen trodde jag att män och kvinnor var i arbetslivet på samma villkor. Sedan tittade jag på kontraktet för den nyanställde mannen och insåg att han, med mindre erfarenhet än jag, hade fått flera tusen mer än jag i månadslön.”
Som jag känner igen det. Suck. Som jag känner igen det.
När människor snackar så är det jämställt så det står härliga till, men i lönekuverten döljer sig ofta en helt annan sanning.

Det råder inte jämställdhet mellan könen i dagens Sverige. Vad jag vet existerar inte jämställdhet någonstans.

Det är som att bristen på jämställdhet måste kännas in på huden innan vi verkligen vill erkänna att den ändå finns där. Det är som att vi inte vill veta hur det egentligen står till. Det är som att vi vill trolla med fingrarna och se ett samhälle där han, hon och hen har samma värde.

Det är som att vi accepterar förklaringar som bygger på gamla myter, föreställningar och värderingar som borde vara obsoleta vid det här laget. Det är som att vi inte vill tro att det fortfarande, under ytan, ligger kvar en massa idéer om att de som är utrustade med en kuk har större värde än de som har en vulva.

Det ju så dumt så klockorna stannar.

Det råder inte jämställdhet mellan könen i dagens Sverige. Vad jag vet existerar inte jämställdhet någonstans. Män har högre löner och högre positioner. Kvinnors stress går upp när de kommer hem efter jobbet, eftersom nästa arbetspass startar när de kliver innanför tröskeln.

När människor talar om rätten till lika lön för lika arbete, eller om att fler kvinnor ska få höga positioner i näringslivet, eller leda styrelser i börsföretag, eller slippa bli förnedrade en andra gång i våldtäktsrättegångar (ja, våldet mot kvinnor är en del av detta också, även om jag inte fokuserar det här) då finns det somliga som vill låta påskina att strävan mot detta inte är naturligt. Det är som att argumentationslinjen är att den ojämställdhet som ännu råder bara beskriver något naturligt… som i att män är mer kompetenta, värda mera lön och inte behöver ta en kvinnas nej på allvar.

Hur många gånger har jag inte hört att kvinnor antingen får skylla sig själva för sitt lägre löneläge eller att hennes brist på kompetens eller ambition gör att hon inte erbjuds höga positioner. Hur många gånger har jag inte hört att det egentligen är kvinnans fel att hon blivit sexuellt kränkt, eftersom hon utstrålade en sexighet som mannen inte kunde motstå?

Hur många gånger har jag inte hört dessa skrönor? Dessa sagor?

Själv ogillar jag förhandlingar kring löner och arvoden. Jag gillar transparens. Och när jag eller någon annan kommenterar löneskillnaderna (som i det inledande exemplet var 6000 kr) bemöts jag ofta med svar av typen:

– Men vill du ha högre lön, begär det då. Skyll dig själv om du är en dålig förhandlare.

När jag talar om kvinnors positioner i näringslivet så eller behovet av att kvotera in kvinnor i till exempel styrelser, kommer, som ett brev på posten argument av typen:

– Ska vi kvotera in, och sluta se till duglighet och bara ta in en person i styrelsen för att hon är kvinna?

Detta är inte enskilda kvinnors utmaningar. Det handlar om strukturella hinder. Gamla unkna värderingar, som går att spåra tillbaka tusentals år i tiden, till tankar om arvsynd…

Jag blir personligen så trött när jag hör en man säga att han helst anställer kvinnor, talar om vår förträfflighet … och sen fyller lönekuvertet till brädden till grabbarna som han hänger i bastun med.

När ska det bli självklart att vi värderas lika, oberoende av hur vi är utrustade mellan benen?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer