Relationer: Hur många kan du älska samtidigt?

Malou von Sivers har samlat tre personer som i TV4-studion ska tala om svartsjuka.

Till min stora glädje – och förvåning – kommer större delen av det avslappnade samtalet att handla om möjligheten att välja vilken slags kärleksrelationer vill ha.

Kanske går det att ibland älska flera, andra tider älska en och där det ena är lika naturligt som det andra?

Den här mer öppna synen på kärleken, relationerna och sexualiteten väcker känslor som jag tror grundar sig i rädslan för det okända.

”Säg inte mer, snälla låt mig inte få veta mer, låt mig inte  oroas, ge mig inte chansen att förändra min världsbild, låt min värld vara den trygga som okunskapen ger.”

Under senare år har jag reflekterat mycket över vilken slags kärleksrelationer det är möjligt att ha. Numera möter jag många människor som lever i öppna relationer, dynamiska relationer, som kallar sig polyamorösa, polysexuella eller relationsanarkister. Jag möter med andra ord alla möjliga relationskonstellationer, från dem som levt tillsammans med en enda människa i femtio år, till dem som kan älska flera samtidigt.

Det är spännande att se vilka reaktioner andra människors relationsval skapar. Det jag önskar för egen del är att jag ska kunna möta livet med barnets nyfikenhet och hänförelse och samtidigt vila i den trygghet som den vuxna kroppens erfarenhet ger.

Men så märker jag rädslan som finns när frågor som rör kärlek och sex utanför traditionell monogam tvåsamhet – och jag kan själv spegla mig i hur min rädsla fått mig att hantera dessa frågor.

Eftersom detta är frågor som väcker känslor hos många, är det en bra utgångspunkt för att skärskåda mig själv lite extra. Jag kan ställa mig frågor av typen:

• Hur mycket av livet handlar om att hantera rädslor, hur mycket är undvikande strategier? 
• Hur mycket handlar om att slippa känna smärta? 
• Hur mycket handlar om att dämpa smärta? 
• Hur vanligt är det att jag väljer att titta åt ett annat håll, än där jag är rädd att smärtan kan komma ifrån?
• Hur mycket handlar livet om att försöka undvika att ens höra det som kan väcka känslor?

”Om jag inte frågar får jag inget veta och då kan jag behålla min sinnesro”.

Hur blir mitt liv när jag väljer att göra tvärtom? När jag väljer att ställa frågor, när jag prövar nya handlingsvägar, när jag är öppen för vad livet då kan erbjuda mig – må de vara smärta, njutning eller inget särskilt.

Vad hände i det ögonblick jag insåg att jag inom livet burit (och förmodligen fortfarande bär) en rad begränsande föreställningar?

Jag är ganska ofta med om att människor har en uppfattning om mig och vad jag sysslar med. Då och då möter jag dem som antingen går som katten kring het gröt, eller som väljer att tala om något annat. Det handlar inte om att jag skulle vara så himla intressant, eller att alla eller många skulle ha ett behov av att fråga mer om vem jag är eller vad jag gör – det är inte det jag är ute efter här. Det är själva undvikandet jag vill adressera och använder helt enkelt mig som exempel.

Scenen är denna. Ett samtal flyter på, lagom neutrala saker avhandlas. Plötsligt säger någon något som antyder ett annat relationsmönster, ett nytt sätt att möta kärlek, till exempel : ”Jag och min partner har bestämt oss för att öppna relationen”.

Det är då jag ibland är med om att detta händer:

Hela rummet slutar andas.

Det är som att det skriker:

”Säg inte mer, säg inte mer, snälla låt mig inte få veta mer, låt mig inte tvingas att oroas, ge mig inte chansen att förändra min världsbild, låt min värld vara den trygga som okunskapen kan ge.”


Ibland känns det som att det någon säger kan förändra för mycket för andra människor, att någons sätt att leva kan förändra en världsbild, eller i alla fall visa att den värld någon trodde var platt faktiskt var rund.

Ibland uppstår det där andlösa, det där outtalade som sker när hela rummet skälver, när det handlar om relationer och relationsnormer och ännu tystare kan det bli som någon skulle antyda något om sexualitet – såvida det inte sker i skämtsam form.

Jag minns för många år sedan. Jag levde i mitt första äktenskap. Jag hade bestämt mig att leva med maken i hela mitt liv. Självklart skulle jag vara honom trogen. Det var som att jag bara skulle uppfatta att det fanns en man i världen och det var han.

När så vänner talade om otrohet eller skilsmässa så blev jag den andlösa. Jag var den som försökte byta samtalsämne eller låtsas som att jag inte hörde något. Jag var den som inte ställde följdfrågor.... hela jag skälvde av rädsla – som jag för allt i världen inte ville visa för någon annan. För någonstans inom mig visste jag att - om jag var sanna mot mig själv – så skulle jag se att detta äktenskap inte skulle vara i hela mitt liv och det dröjde alltså mycket länge innan jag ens kunde lyssna på andras relationsval utan att sluta andas.

Så rädd var jag. 

Så rädd om mina föreställningar var jag.

Så rädd var jag om den värld jag hade skapat. Jag levde i den falska trygghet som känslan av att ha kontroll kan skapa.

Den gången handlade det inte om något som var det minsta normbrytande, utan det som ganska ofta sker med långa monogama relationer.

I själva verket var jag alltså livrädd och jag undrar hur ofta det är det jag möter... när rummet börjar skälva...

Så vad skulle kunna hända om vi börjar prata om det... om relationerna, om lusten, om kärleken, om vem vi vill älska med?

Min erfarenhet är att när isen väl är bruten, när det är okej att samtala om detta, då kan förunderliga saker ske och samtalen blir så mycket sannare, mer äkta och sårbara.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Om du känner att den här artikeln väcker obehagskänslor i dig... så kanske det finns något du behöver läka inom dig, det kanske finns en inre otrygghet som du kan minska genom att gå webbkurs med Charlotte. Kolla här.