Veckokrönika: Vad attraherar en singel som söker en partner bland appar och dejtingsajter?

Jag testar dejtingappen Tinder. Ansikten som passerar mitt öga och jag som ska svepa åt höger eller vänster. Ett sekundsnabbt ögonkast avgör.

Jag testar andra sätt att mötas. Som dejtingsajter där jag möts av ord som: ”Jag vill knulla med dig nu” – och så inget mer. Burdusitet som avtänder mig.

Jag har också testat sajter där jag ska matchas ihop med någon. Och så sker ett möte över en kaffekopp och det som verkade lovande är helt dött.

Vad är det som skapar attraktion bland ord och bilder? Vad har orden, vad har utseendet för betydelse? Och hur är det möjligt att sålla fram guldkornen i strömmen av människor som passerar förbi?

Det är som att anonymiteten gör vulgariteten mer möjlig.

Låt mig först börja med att säga att jag har blivit förälskad genom ord. Jag har mött män – även min senaste man – genom sajter på nätet. Jag har blivit förälskad genom ord som i vissa fall har trollbundit mig och som har hållit ända till det fysiska mötet.

Det har dock inte hänt ofta.

Som singel tittar jag runt på lite olika ställen på nätet. Jag kollar in sättet att kommunicera, sättet av umgås och sitter då och då på caféer med någon för mig okänd person och får ibland ett riktigt mysigt samtal.

Jag har bläddrat lite på Tinder, fått en del matchningar, men inte agerat på det.

Jag umgås ju också i en tantravärld, där hjärtat och närvaron är viktig. Där jag blir omfamnad som jag är. En skön, på ett sätt okomplicerad, värld.

Jag pratar med väninnorna om dejting, om olika sajter på nätet, om vad som kännetecknar dem, vilka som är där, hur samtalen brukar ske, hur vi som kvinnor ska skydda oss utifall dejten visar ovänliga eller hotfulla tendenser.

Det är som att röra sig i en undervegetation, som till en början är identitetsfri, och där det också är ganska vanligt med fejkade profiler eller profiler som är liksom uppiffade. Den 63-årige mannen säger att han är 53 – eller andra detaljer som vid ett närmare beskådande visar sig vara överdrifter eller rena lögner.

Och i denna anonymitet är det som att modet ökar, på olika sätt. På vissa sajter är det som att sårbarheten ökar … ”jag visar mina innersta drömmar, min längtan”… och samtidigt kan jag se en ökad kaxighet och ibland en okänslighet som får mig att rygga tillbaka. Självklart upptäcker jag också allt där emellan.

Eftersom jag skriver professionellt om kärlek, sex och relationer, eftersom jag coachar inom de områdena, leder kurser, går på festivaler på dessa teman, så har jag blivit van vid rättframhet. Att människor säger som det är. Jag kan höra könsord utan att rodna, på ett sätt kanske man kan säga att jag har trubbats av en del. I dag upplever jag att min syn på sex och närhet är betydligt friare än majoritetssamhällets.

Trots detta studsar jag ganska ofta och jag undrar vad de män som vill locka ut mig på äventyr egentligen tror är en lyckad strategi. Bland högarna med brev som fyller mina inkorgar så är det så många som är så pang på rödbetan och gärna med någon litet specialintresse att jag då och då rodnar, då och då häpnar och ibland till och med blir arg. Jag är frestad att citera, men låter bli.

Det finns en slags gåpåighet, som jag tror samma personer skulle ha svårt att säga vid ett möte med någon de passerar på krogen, på jobbet, på gymmet. Det är som att anonymiteten gör vulgariteten mer möjlig. Och kanske det är en vinnande strategi för somliga. Inte för mig, dock.

På Tinder lägger du ut en bild på dig själv, du bjuder på ditt förnamn och din ålder, du anger vilken slags personer som du är intresserad av och genast ser du en bild av en person som befinner sig i närheten som uppfyller kriterierna. Nu ska du avgöra om du ska säga ja eller nej till denna person. Säger du att du gillar bilden och den andra personen också gör det - det blir en matchning -  så öppnas möjligheten till att börja chatta med personen. Annars inte.

Jag möter vänner som, med ett snett leende, berättar att de har mötts på Tinder.

Högersvepet ledde till ett samtal, som snabbt ledde till dejter och till och med samboskap. Ibland är det möjligt att genom en sekundsnabb blick fånga någons intresse tillräckligt mycket för att ge impulsen till ta kontakt. Utseendet allena avgör.

En av de saker jag slås av i dessa olika forum är att somliga är mansdominerade. Det kan vara så där 80 procent män, vilket kanske bidrar till den ibland desperata tonen, och leder till att kvinnor blir enormt uppvaktade på gott och ont. Det finns andra, där könsfördelningen är mer utjämnad och där kvinnor, för att få till ett möte, själva behöver ta initiativ, där ömsesidigheten är en viktig del av spelreglerna – och så åter andra, som just Tinder, som handlar om att följa impulsen i ögonblicket.

Så sitter jag där på caféet. Jag sippar på mitt te, jag möter en blick. Det är trevligt. Det är okej. Men inte mer. Så jag tackar för mig och går hem och börjar bläddra bland mina event i det som jag benämner tantravärlden. När jag kommer dit möter jag så gott som alltid det jag längtar efter. En djupare intimitet. Kanske det är så att detta är möjligt, för att vi som går in i de där rummen känner en slags djupare gemenskap, har liknande referensramar och det finns en ömsesidig och uttalade idé om spelreglerna?

Kanske det är detta, att det där ute på sajterna på nätet, eller i apparna, bara finns en sorts gemenskap – sökandet efter någon att älska, eller åtminstone kunna ha sex med en stund, som gör att det känns mer ihåligt där. Alltså, givetvis finns det hur många underbara människor som helst som söker något. Men det kan vara mycket svårare att hitta fram, bland ansikten om passerar förbi, eller ord som kommer i vägen… så ibland kan det kännas som att vaska guld och ibland är det riktigt svårt att se guldkornen blänka i leran.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer