Jag ställer in och dör lite grand, först. Sen kommer insikten om att jag säger JA till mig!

Jag har ju sagt det så många gånger, att jag inte ska vika för skam- och skuldkänslor. Men så är de där igen, de bara grymtar mot mig med sina feta trynen.
”Du är dålig Charlotte, så dålig du är, som inte kan leva upp till andras förväntningar och förhoppningar. Skäms på dig.”
Än du själv då, Charlotte, viskar den försynta inre rösten. Än du då?

Men sedan hör jag den inre rösten. Den talar allt högre. Den säger att det bör finnas så mycket plats i mitt liv för mig. 

Mitt hjärta ropar åt mig att trampa upp en stig, att testa något nytt. Det kommer helt plötsligt, helt oförhappandes och jag inser att detta mitt JA till mig, kommer att innebära en rad med nej till andra.

Det är läskigt. Det gör ont. Jag bara hatar när andra säger att jag handlat fel, att de känner sig besvikna på mig och allra värst känns det om de lägger huvudet lite på sned och ler bedjande.

Så jag känner alltså ett ja till något. Detta ja får mig att spritta. Jag tar systematiskt de kontakter som krävs. Jag ställer in. Ju snabbare jag gör det, desto mindre energi tar det. Jag tar också och läser svaren. Det visar sig i just de här fallen att besvikelserna är mindre än jag befarat. Ibland ställer någon helt enkelt in.

På jobbet talar jag ofta om att ett nej till någon annan döljer ett ja till mig själv. Just nu är det som att jag hamnar i situationer där jag gång på gång får säga nej. Ibland när jag gör det smärtar det mycket och för en kort stund tappar jag bort att detta nej skapar större utrymme för mig. Det gör det lättare att andas.

Ibland händer det också att jag upptäcker att en väg inte är framkomlig. Motståndet är för stort. Jag har testat med alla till buds stående medel, eller alla de medel jag uppfattar finns till mitt förfogande, men ändå är det som att vägen är stängd. Det går bara inte. Jag står och bankar på dörrar, jag hugger med macheten, jag skickar ut hjärtan, jag kramar världen. Ändå är dörren stängd. Jag inser att jag behöver förhålla mig till det. Jag inser att dörren säger: Charlotte, nu måste du säga nej, ett tydligt nej.

En del av dessa beslut rör mig som människa, en del av dem rör mig främst som yrkesperson. Eftersom jag för det mesta jobbar med det jag älskar blir det ibland svårt att särskilja de två. Det blir grumligt. Det blir svårt för mig att skilja sak från person. Det är som att jag har svårt att se att en affärsuppgörelse inte funkar, för att det vore värre om den jag gör affärer med riskerar att bli besviken för att jag inte levt upp till hens förväntningar. Alltså. Jag tar in mina högst privata parametrar och släpper affärsmässigheten. Tänk om jag oftare bara kunde se: Detta är inte en rimlig deal, jag skulle slita ut mig om jag fullföljde. Istället för att backa och känna mig liten och tänka att vad som helst är bättre än att affärsuppgörelsen går i stöpet.

Jag får lektioner i vad lojalitet är. Jag får praktiskt träna på att stå upp i förhållande till mina skamkänslor. Jag får träna mig på att säga nej och ta emot de känslor och ord som eventuellt kommer emot mig.

De ord som är svårast för mig är när andra säger: ”Charlotte, du försökte inte tillräckligt, Charlotte du sviker, Charlotte du är feg, Charlotte du är inte tillräckligt uthållig, Charlotte du är egoistisk…”

Men sedan bara hör jag den inre rösten. 
Den talar allt högre. 
Den säger att det bör finnas så mycket plats i mitt liv för mig. 
Att det är hög tid att säga tydliga ja och nej. 
Att det är hög tid att ta hand om mig, att inte slita ut mig i utbyte mot lite tillfällig uppskattning eller en klapp på kinden. 

Jag behöver stå där. 
Stå där i mig. 
Fatta modiga beslut. 
Känna rädslan i kroppen och ändå göra det.

Det är tid att vara vuxen. 
Det är verkligen hög tid. 
Nu ska det följa ett pärlband ja… till mig. 
För att jag är värd det.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer