charlotterudenstam

Veckokrönika: Malmö i ett nytt ljus


Jag är på resa längs memory lane. Återvänder till platser där jag varit så många gånger tidigare.
Det sticker till lite i hjärtat.
Sedan påminns jag om det självklara. Nu är det nu.
Livet lever jag precis just nu och inte i de minnen som poppar upp när jag åker kors och tvärs genom min gamla hemstad Malmö.

Jag tar ett par hoppsasteg.
Många vänner som är på Malmöbesök vill så fort som möjligt få sig en falafel för 30 kr. Ja, flera förknippar faktiskt lustfyllt staden just med ställen som Falafel nr 1 och möjligheten att bli riktigt mätt på ett bra sätt för en ringa peng.
Så igår tog jag min vän till Rosengård och där satt vi och i sommarsolen och åt en rejäl Malmömåltid.

Det var då jag insåg att jag befann mig bara några kvarter från mitt förra hem. Jag kände det där trycket över hjärtat, för en kort stund kände jag en tyngd i kroppen, det var som att Malmö för en stund blev förknippat med skilsmässa och flytt.

Jag insåg att det fanns en liten möjlighet till läkning. Några minuter senare står jag, visserligen tveksamt, framför det hus jag bodde i under sju år och som nu har förvandlats till fyra lägenheter. Märkligt kändes det. Långt borta och nära.

Grannen kommer ut och vi kramas. Vi talar också på det temat. När var det du flyttade? Hur lång tid har gått? Just nu känns det så overkligt länge sedan. Var detta verkligen mitt liv för mindre än två år sedan?

Det går bra att stå där framför huset, även om jag inte vill stanna länge. Jag överfalls inte av minnen, utan kan stå där. Det är som att det sker en slags neutralisering. Detta är verkligen inte mitt liv längre. Huset representerar något som var, något som är passerat, en fas i livet.

Vi far vidare längs välkända gator. Det känns som att jag känner till delar av staden som min egen ficka. Jag vet vart vi ska svänga. Jag vet genvägarna. Jag vet vart vi ska.

Så går vi ner till nakenbadet. Jag har sagt att där är största chansen att jag kan stöta på någon jag känner. Vi vandrar upp för den stora gräskullen och blickar ut över havet och brygga 10. Det blåser på ett typiskt malmösätt. Lite för mycket för mig, med andra ord.
Väl nere vid nakenbadet går vi lite planlöst runt, jag söker med blicken för att se om där kan finnas någon bekant. Så hör jag någon som ropar mitt namn. Javisst, så här liten är staden. Vi slår oss ner bland vännerna en stund och hukar för blåsten.

Det är märkligt att besöka staden, att möta gamla och nya ansikten utifrån denna nya position. Det är inte längre min stad. Det är en stad på avstånd. Och ändå, när jag går där, är det som att komma hem en stund. Till min gata, mina kvarter, min strandplätt.
Det är en ganska skön kombo.
Framförallt känns det skönt med det mentala avståndet som skett mellan mig och de sorger jag upplevde. Det är skönt att leva nu. Det är underbart att möta vänner som säger:

– Du ser så glad ut Charlotte, det är härligt att se.

Och ja, det är verkligen härligt att vara ja ... och inse att jag kan vandra memory lane, utan att fastna i nostalgi. Något har definitivt läkt.


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer



PS: Grattis mig, det är min dag i dag <3

Related

veckokrönika 9164087581691845261

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item