charlotterudenstam

Veckokrönika: Önskan att vara perfekt



Jag skriker ut min ilska i ett meddelande till personen jag för ögonblicket känner mig sårad av.
För en stund känner jag mig stolt över att våga uttrycka en stark känsla. Jag känner mig stark.
Långt senare inser jag att det är dags för mig att säga förlåt.
Det gör ont att inse hur många misstag jag gör i livet och hur lätt det är att projicera ut starka känslor på omvärlden.


Jag kan vara både kraftfull och göra misstag. Det är okej.
När jag gick i psykoterapi för så länge sedan att det känns som i ett annat liv – före milleniumskiftet – insåg jag så småningom att den läxa terapin lärde mig var denna: Jag behöver inte vara perfekt.

Så står jag där igen, ansikte mot ansikte med min önskan att vara perfekt.
Jag ska liksom klara allt.
Jag ska ta hand om mina egna känslor.
Jag ska aldrig göra misstag.
Jag ska förstå när jag projicerar något på någon annan.
Jag ska utföra alla mina arbetsuppgifter på ett perfekt sätt.
Jag ska till och med visa kärlek på ett korrekt sätt.

Ganska ofta känner jag mig osäker. Jag tvivlar på mig själv. Jag vet inte riktigt när en känsla är rätt att uttrycka. Jag undrar om det jag känner är något jag borde äga själv eller om det handlar om den andra personen. Jag undrar om det är okej att starka känslor ska få bo i mig. Jag blir frustrerad.

Samtidigt är det så att jag har rader av verktyg att använda när starka känslor forsar genom min kropp. Jag kan slå på kuddar, jag kan skrika i mina händer, jag kan stampa med fötterna i golvet, jag kan göra en aktiv meditation och ibland kan jag helt enkelt sitta stilla och låta den inre stormen passera.

Men ibland är det som att jag är ute på ett stormigt hav. Det kommer flera höga vågor som jag behöver parera. Jag blir utmattad och börjar till slut skrika åt vågorna att de ska lägga sig, att de ska tystna, att de ska lugna sig så att jag kan få ett inre lugn.

Det är som att jag klarar av att ta mig igenom en, två eller tre starka vågor, ta hand om känslorna som uppstår inom mig och så till slut kan det inre trycket ändå bli så starkt – och jag glömmer bort verktygen jag har – och så läcker jag ut de starka känslor som ibland har väldigt lite med mottagaren att göra. Jag är med och skapar ett drama.

I den positionen, adrenalinet är aktivt i kroppen, det vill på ett utlopp, då är det lätt att någon kommer i vägen för det, att jag till exempel skriver något dumt eller oförsiktigt, något som skrivs i affekt, något som inte ska tas om hand i skrift, utan först behöver processas genom mitt system, för att senare, om det skulle behövas, samtalas om när jag möter personen som har triggat känslan i mig.

De gånger när jag inser att jag faktiskt varit med och startat ett drama – och inte den person som jag tycker har sårat mig – så skäms jag något så fruktansvärt. Jag skäms över att jag i denna stund saknar förmågan att så att säga äga mig själv och jag skäms över min brist på perfektion. En sträng inre röst säger till mig att jag är helt värdelös.

Det är någonstans där något nytt börjar hända i mig – eller också är det så att det är tydligare för mig nu: Jag gör fel, jag gör misstag, jag säger eller skriver ibland saker vid fel tillfällen, jag är långt ifrån perfekt – och det gör mig inte till en dålig människa. Jag kan vara både kraftfull och göra misstag. Det är okej.

Jag minns en gång för rätt många år sedan, när jag skadade en tå i en meditation. Dagen efter fick jag inte på mig vanliga skor, utan fick gå i sandaler i februari. Jag kände mig usel, det var som att detta att jag fått en liten skada gjorde mig värdelös. Jag minns hur läraren tittade vänligt på mig och sa:

­­– Kanske är det så att du bröt tån för att inse att du inte behöver vara perfekt. Att du är bra som du är, även med en bruten tå.

När jag inser att jag är en människa som gör fel och misstag, att jag är en mänsklig människa precis som alla andra, så händer något. Något mjuknar. Det blir lättare att säga förlåt. Tidigare har det ibland känts som en prestigeförlust att säga förlåt. Med ett förlåt har ibland följt en logisk kedja som är helt orimlig nämligen: När jag erkänner att jag gör ett misstag, visar det för världen att jag inte är perfekt och om jag inte är perfekt är jag totalt värdelös och har ingen plats i gemenskapen.

Nu är jag snällare mot mig själv och därmed snällare mot andra. Eller uttryckt på ett annat sätt: Jag dömer mig själv mindre och därmed minskar mina tendenser att döma andra. Det blir lättare att säga förlåt. Det blir lättare att erkänna fel. Det blir lättare att leva ett liv där kraven är lägre satta.

När jag säger förlåt för mitt utbrott händer något. Upproret i mitt inre minskar, stormen lägger sig, jag har lättare att känna mig kärleksfull och jag har lättare att uppfatta kärleken som strömmar emot mig. 
Det är som att kontakten är återupptagen och jag kan slappna av ... 
och hoppas att varje sådan här episod gör mig lite klokare, 
lite mer förlåtande 
och framförallt gör det lättare för mig att ta hand om mina känslor, 
så att jag undviker att skapa en massa drama runt mig.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Related

veckokrönika 337104369799487747

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item