Hur påverkas du av andras energi?

Jag befinner mig nära en annan människa. Så händer något. Hen är inte längre där, med mig. Jag känner hur hens tankar och fokus vandrat bort någonstans.
Ett stråk av ledsenhet drar igenom min kropp. Jag känner mig ensam, trots den fysiska närheten. Jag suckar lite och tänker: Bara jag slapp att känna andras energi så tydligt.
Sen inser jag att denna känslighet är en del av mig och att det är okej.


Ända sedan jag var ganska ung har en av mina överlevnadsstrategier varit att läsa av omgivningen och känna av stämningar. Men det är först under senare år som jag blivit mer medveten om hur andras energi påverkar mig – och jag inser att det jag har lättast att läsa av är det som jag uppfattar som hotande på något sätt.

Jag sitter i ett möte med en stor grupp kvinnor. Jag känner mig rädd och obehaglig till mods. Jag funderar på om jag ska dela denna upplevelse med gruppen. Så stannar jag upp och frågar mig: Har jag någon anledning att känna mig rädd i detta ögonblick? Svaret blir nej. Kanske att det är motiverat att vara lite ängslig, men det som känns i mitt system är överdrivet starkt och långsamt går det upp för mig att det jag känner är en mer kollektiv rädsla och det gör att jag kan slappna av och trycket över bröstet minskar.

Jag befinner mig i ett rum tillsammans med flera människor som umgås intensivt. Vid et tillfälle känns det som att en arg pil skickas mot mitt hjärta och jag känner en fysisk smärta. Det är någon där i rummet som är arg på mig och som vill demonstrera det för mig. Jag känner det trots att hen befinner sig flera meter bort. Senare gör jag en verklighetskontroll och det visar sig att det jag känner stämmer.

Vid andra tillfällen umgås jag med någon i närvaro. Det kan handla om kärlekande, men också om andra fysiskt mindre intima saker, till exempel ett djupt samtal. Allt oftare lägger jag märke till när den andre liksom lämnar den gemensamma space vi skapar – och på samma sätt kan jag lägga märke till när jag själv tappar fokus.

Det är som att jag idag kan uppfatta saker på allt mer subtilare nivåer. Ibland är det som att det räcker med att den andre tänker en tanke som ligger utanför vår gemensamma bubbla och jag känner ”nu har hen lämnar mig, nu är jag ensam”.

På ett sätt känns detta bra, att jag lär mig läsa av andras närvaro eller frånvaro. Någon gång emellanåt kan det göra ont, att upptäcka detta – men å andra sidan kan jag fråga hen: ”Var är du någonstans” och för det mesta stämmer min upplevelse.

Det jag har lättast att tyda är alltså det som kan kännas hotfullt eller lite läskigt på något sätt. Kanske det beror på gamla minnen av mobbning och behovet att skydda mig mot andra på olika sätt, jag vet inte riktigt.

Frågan är hur ofta jag kan läsa in det omvända? Kärleksfullhet, viljan att interagera, den totala närvaron. Nu är det ju ofta så att jag är i närvaro och känner när den börjar försvinna och sällan lägger märke till när ett energiflöde startar. Men jag börjar inse att det också är på väg, att det också händer, det kanske mest handlar om att jag ska våga se också det med öppna ögon. 

Omprogrammering pågår.


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer