charlotterudenstam

När jag insåg att jag inte kan äta en hel elefant, inte ens i små portioner.


Framför mig på tallriken ligger en hel elefant.
Den är enorm. Jag tar fram kniv och gaffel och tänker: Här ska ätas.
Djupt inne i mig vet jag att denna strategi inte fungerar. En elefant är helt enkelt för stor. Men jag vill så hiskligt gärna. Jag vill känna mig värdig och värdefull.

Det känns som att jag har ett nära möte med den fysiska döden.


Genom livet har jag lärt mig att när jag ska äta något stort, så behöver jag äta det i små tuggor och i små portioner. Ibland kan det till och med vara så att det bästa är att visualisera en liten del av elefanten och tänka: ”Detta är allt jag behöver äta”. Om det skulle råka vara svansen kan jag ju till exempel lossas att det är en kopparsnok jag ska kalasa på.

Jag har också sett människor som ätit upp hela flygplan – och förmodligen också hela elefanter – men då har det tagit tid, lång tid. Och det är lite av mandomsprov eller rekordiver som gör att någon tar på sig att göra det. Jag menar hur många kan säga att de har ätit så mycket plåt?

Det finns något i det där att tro att det är möjligt att bemästra allt en vill ta sig för. Att en – och i detta fall jag – för ett eller flera ögonblick kan inbilla mig att jag kan äta något som är flera gånger större än jag själv och att detta ska kunna rymmas i min kropp, att jag ska kunna härbärgera allt detta kött, allt det som elefanten står för.

Kanske är det övermodet som träder in då? Kanske är det en känsla av att jag ska visa världen: Jag kan, jag kan, jag kan? Kanske är det en förklädd rädsla att inte räcka till som jag vill kompensera genom att klara det omöjliga? Jag vet inte riktigt.

Så sitter jag där med hela elefanten framför mig. Jag börjar äta små tuggor här och där. Jag ger mig både på bitar som jag kan uppfatta som saftiga och kanske till och med läckra, men jag tar också dem som känns plågsamma och nästan lite äckliga att stoppa i munnen. För jag vill ju och med viljan går väl allt att klara?

Måltiden fortskrider. Jag känner hur tårarna bränner vid ögonlocken. Trots att jag är proppmätt syns det knappt på elefanten. Hur ska jag kunna få i mig hela? Vad händer om jag inte lyckas? Vilka känslor kommer misslyckandet att väcka, nu när jag verkligen bestämt mig för att göra detta rekordförsök? Speciellt laddat känns det eftersom min måltid blir bevittnad av andra. Det är som att jag sitter på scenen och ska klara detta – och jag kan säga att det känns som en betydligt svårare uppgift än att äta så många semlor som möjligt inom ett givet tidsintervall.

Illamåendet börjar fylla min kropp. Jag inser att snart går det inte att få ner något mer. Jag blir tagen av sorgen som fyller mig, känslan av misslyckande, jag känner skam och jag känner mig fruktansvärt rädd.

Det är då det händer. Trots att tårarna vid det här laget har börjat komma, trots att min kropp har börjat hyperventilera, så är jag oförberedd när panikattacken kommer. Elefanten ligger där framför mig på tallriken, det är som att den tittar hånfullt på mig, som att den säger: ”Kom an då, du klarar det, vad sjåpar du dig för, vad du är hysterisk, var en kvinna vetja”.

Jag gör ett sista försök att ta en tugga till. Jag för tuggan till munnen och tänker: Jag ska visa världen att jag kan.

Men så bara faller jag. Jag faller in i total panik. Hela min kropp skakar, mitt hjärta klappar hårt, jag hyperventilerar, jag har ingen styrsel och ingen kontroll och det känns som att hela min kropp kan sprängas precis i vilken sekund som helst. Det känns som att jag har ett nära möte med den fysiska döden.

De som har bevittnat mitt rekordförsök håller mig. Jag stannar kvar och flyr inte. När stormen har lugnat sig något överfalls jag av djupa skamkänslor. Att visa mig så här naken, totalt blottad, helt tillintetgjord, gör att det gör så ont i hjärtat att jag tror att det ska sprängas. Det är som att hjärtat har förvandlats till en tornado och det enda jag kan göra är att koncentrera mig på utandning för att komma tillbaka till det som är jag, till det som är bortom känslan av att sväva i livsfara och som gör att jag helst av allt vill fly eller spela död för att slippa vara med längre, slippa bli bevittnad av andra, slippa den smärta jag känner.

Jag lämnar så småningom måltiden. Elefanten har besegrat mig. 

Jag vet att jag har gått över mina gränser på tok för mycket. 
Jag vet inte ens om jag kan äta en tugga av ett elefantöra just nu.
Jag behöver vila, jag behöver vara långt ifrån rekordförsök eller försök att visa mig duktig. Jag behöver vara, jag behöver en stunds trygghet, jag behöver bli vaggad av någon som smeker mig över håret och säger: 
”Bara andas, jag finns här och jag älskar dig.”

Charlotte Cronquist är kärlekskrigareLove is the answer

Related

sexualitet 2394513378885957922

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item