Veckokrönika: Behöver du också en ledighetscoach?

En helt blank dag ligger framför mig.
Jag kan ta dagen som den kommer.
Vem är jag utan plikter?

Konsten att njuta av livet, vad är den? Jag som har så lätt att fylla med liv med göranden kan bli rastlös vid tanken på att ha blanka dagar. Jag har visserligen meditation som ett instrument att komma till inre ro, men det är inte vad jag talar om. Nu handlar det mer om en inre röst som vill att jag ska prestera, även när jag är ledig och som blir lite orolig när jag varit stilla ett tag. Det är som att den rösten bevakar mitt revir, det är som att den säger: Om du inte gör något som gör att du förtjänar kärlek eller uppskattning så kommer du att bli övergiven.

Alltså en ganska sträng röst som tror att det är farligt att njuta av livet.

När jag mediterar får jag en aning om varifrån den rösten kommer. Den har funnits med mig sedan barndomen, i en inre känsla av att jag måste betala för kärlek. Förmodligen var det inte vad min omgivning upplevde att ge gav, men jag märkte – som de flesta andra barn – att jag blev belönad när jag gjorde saker som i synnerhet mina föräldrar gillade.

Så jag tror att jag ända sedan jag var liten varit rädd för att ta det lugnt, att ta dagen som den kommer. Jag har trott att det inte duger att bara vara, att luta mig tillbaka och ta stunderna som den kommer.

Nu bryter jag mönster. Hen säger: Låt oss vila frukost. Jag lägger mig ner på sängen, känner de jämna andetagen och vaknar en timme senare. Jag mår toppen, det känns underbart, rastlösheten är inte där.

Jag är alltså i varandeträning. Under ett par veckor har jag, med någora få undantag, tagit dagen som den kommer. Visserligen har jag då och då blivit erbjuden olika aktiviteter, men ingen av dem har varit krav eller tvingande, utan jag har kunnat säga ja till det jag vill, vilket ibland har varit att ta en stilla promenad längs Kattegatt.

Jag vet inte när jag senast hade flera blanka sommardagar i rad, jag vet inte när jag senast tillät mig att dra mig på morgonen, ligga kvar i sängen, leka, njuta, så småningom inmundiga lite kaffe och så småningom, långsamt leta mig ut i världen.

En morgon ringer en person som känner mig väl, klockan är närmare tio och jag låter lite sömndrucken på rösten. Hen utbrister:

­­– Men vad har hänt med dig, vid den här tiden brukar du ha hunnit meditera, skriva två blogginlägg, lägga ut en podd och ätit frukost...

Jag tror jag svarar att jag passar på att njuta av livet. Blir bara lite, lite generad över att bli påmind om detta att för en stund leva utan planer.


Görandet inskränker sig till småsaker. Som en promenad till Coop där jag passar på att äta några smultron. En vandring runt i Botaniska trädgården i Lund, där plastkassen fylls med stolt fjällskivling, en tur till sandstranden i Falsterbo där jag lojt doppar tårna i det friska havet och till slut tillåter hela min lekamen att smekas av havsvattnet.

Någon hörav sig om ett uppdrag som bör utföras nu, jag svarar att jag håller på att ladda mina batterier, men gärna tar uppdrag i mitten av augusti. Så skönt det är att värna min energi och ta sommarledigt. Jag är ytterst tacksam för min ledighetscoach som finns vid min sida, som uppmuntrar mig till varande och som bidrar till att jag kan försjunka in i doften av en blomma.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer