Tantrafestivalen på Ängsbacka: Så underbart att möta alla dessa vänner

Jag landar på Ängsbacka och är omgiven av vänner.
Kramar, hälsningar, återseenden, överallt.
Jag känner mig hemma och välkommen och många uppfattar att det strålar om mig.
– Jag har aldrig sett dig så grundad tidigare...
Och jag tänker på vad livet kan ge mig, när jag är beredd att möta det.

Förra året när jag kom till tantrafestivalen kände jag mig ganska ofta ensam och ledsen. Det var första gången på många år som jag inte ledde en sommarfestival. Nu var jag deltagare.

Till en början var det som att de som sedan tidigare var mina vänner var osynliga och då och då vandrade jag ner till EMO-tältet, där jag kunde få känslomässigt stöd, få en kram och känna mig sedd en stund.

På festivalen fanns en massa vänner, där fanns en älskare, där fanns en massa värme, men ganska ofta så ramlade jag ner i djupa hål av förtvivlan, uppfylld av en känsla av förluster.

Det var som att jag vadade till knäna i sorg och minnen. När jag kände mig riktigt ensam så var det som att jag hade mist nästan allt i livet och att jag var helt värdelös. Jag minns en situation där jag satt bland okända människor och åt mat, försökte kommunicera, men ingen svarade mig.

Jag lyckades häva det där tillståndet, igen och igen. Jag gick på fina workshoppar, jag bloggade från festivalen, jag hade fina möten, jag tillät mig att allt mer bli en del av gemenskapen.

Så hände några saker som gjorde att jag föll djupt ner, kroppen bara sa stopp, jag mådde fysiskt illa, kunde inte röra mig och fick ligga en hel dag i EMO-tältet och febrig bli ompysslad. Dagen innan hade jag tänjt ut mig, levt fullt ut, men förmodligen tagit i för mycket, varit för vild för min egen kropp, mitt eget varande och dagen i tältet påminde mig om att jag ibland behöver vara varsam med mig själv.

Jag kan se det där mönstret i mig, viljan att vara med, att bestiga berg eller dyka djupast i poolen, att liksom klara allt för att kvalificera mig in i gemenskapen. Då och då har det gjort mig sjuk.

Så kommer jag då till Ängsbacka denna sommar, efter flera nästan helt lediga veckor, i sällskap av den perfekte ledighetscoachen, en sommar av stilla och intensiva möten, med möjligheter att vila och att ta det lugnt när kroppen stretar emot.

I dag vet jag inte vad framtiden eller livet kommer att erbjuda, jag vet bara att jag möter det fullt ut. Och kanske delvis tack vare att jag vågade känna allt det där mörkret för ett år sedan, är det i dag lättare att stå i mig, stå i min kraft och tillåta livets strålar att röra vid mig?

Det kan självklart också spela in att jag denna gång har uppgifter på festivalen, att jag ska leda samtal och köra 100%-podden live. Men jag upplever det som bara delar av sanningen. Det är som att jag har hittat mer hem i mig själv, jag känner mig stadig på jorden, jag känner mig i vissa ögonblick som en levnadsglad tonåring, andra som en drottning och i vissa ögonblick kommer en åttaåring inom mig och knackar på dörren och ber om en stunds stillhet. Allt detta får plats.

Just nu känner jag hur det spritter av energi i kroppen. Om några timmar ska jag vara på scenen. Det är som att jag redan har klivit in i vagnen som ska ta mig på en joyride. Ibland kommer det att pirra läskigt i magen och ibland riktigt skönt. Jag ser fram emot en fantastisk resa denna tantrafestival och är nyfiken på vad livet kommer att servera mig – och i vilken mån jag är närvarande nog att ta emot dessa gåvor.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer