charlotterudenstam

Veckokrönika: Jag lär mig be och känner tacksamhet över allt livet ger mig – ända in i döden.


Jag sitter i en minneslund och ska skriva ett minnestal över mig själv.
Det är inte så absurt som det låter.
Det är ett sätt att komma i kontakt med vad jag verkligen önskar få ut av livet.
Så jag andas in känslan av att vara i kontakt med döden och låter orden forma sig själva.



Jag åker bil från ett regnigt Amsterdam, till en kursgård i Holland. Tiden är kommen då jag ska bli bekväm med ord som bön och transmission, tiden är kommen då jag ska pröva att meditera från en annan space än jag är van vid. Tiden är kommen då jag nyfiket ska möta delvis andra sätt att beskriva livet, döden och hur allt hör samman.

Det kanske låter konstigt att uppleva sin egen begravning eller död i förtid. För mig börjar det bli naturligt. För snart 15 år sedan var jag första gången med om en ceremoniell dödsprocess som varade i nästan en vecka, där adjös, förlåtelse och begravning ingick. Senare har jag mediterat över döden, befunnit mig i en svetthydda och klivit ut som en pånyttfödd och vid andra tillfällen rituellt accepterat döden, och tillåtit att medresenärer dödat mig på olika sätt. Nu fick jag ännu ett möte med min dödlighet.

Att vara i dödens närhet, i detta som är det slut allt levande kommer att möta, ger perspektiv på livet. Och vid samtliga tillfällen jag tonat in på min egen död och dödlighet har det känts viktigare att leva fullt ut som den jag är. Jag vet ju egentligen bara att detta andetag finns, vad som kommer efter, vet ingen.

Att meditera över slutet och över hur jag skulle vilja att andra minns mig, eller vad de skulle säga om mig i en dödsruna, blir då ett sätt att titta djupare på frågor som: Vad ser jag som min livsuppgift? Hur ska jag använda den tid jag har? Vilka drömmar vill jag verkligen förverkliga? Vilka steg behöver jag ta då.

Så jag sitter där i den holländska minneslunden. Jag konstaterar att jag denna dag kan möta tanken på döden med ett leende på läpparna. Alltså det känns mer lättsamt än tidigare, när jag gjort snarlika övningar. Jag kan se på mig och mitt liv med lekfullhet och humor och i den runa jag skriver finns knappt några högtidliga ord – och det känns så skönt att känna att jag har en mer avslappnad relation till döden.

Vi får träna på att meditera och rikta oss utåt, som att möta världen och livet från något som är bortom kroppen, bortom den fysiska form vi lever i. ”Tänk dig att du befinner dig precis bakom dina ögon och tittar. Vem är det som tittar? Vad finns det där bakom dina ögon?” Liksom ingenting och från detta ingenting kan jag möta världen och märker hur jag, för längre eller kortare stunder kan känna ett slags mild salighet.

Och det är någonstans i det landskapet som bönen kommer in. Jag får lära mig att be till en valfri högre makt eller upplyst person och börja med att uttrycka tacksamhet för det jag har eller är och sedan uttrycka ganska osjälviska önskningar... alltså önskningar som kan bidra till att jag själv eller andra får möjlighet att ge av våra gåvor till världen. ”Ber du om en ny bil, är det mer frågan om tiggeri, inte en bön.”

Tillsammans med en del andra inslag i retreaten hamnar jag i ett extatiskt, lekfullt tillstånd, där jag tillåter mig att leka som ett barn och känner att livet är lätt, till för att njutas... och att mycket av de problem som jag upplever, mest är världsliga saker...

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Related

veckokrönika 5013561931951728320

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item