charlotterudenstam

Veckokrönika: När jag inte behöver förstå kan jag simma i ett hav av närvaro




I vilken mån förstår jag världen, det som sker utanför mitt fönster, det som sker i sociala medier, i politiken, på planeten?

Och hur stor är meningen att verkligen förstå? Vem kan till exempel med säkerhet förklara eller förstå det som gör vem USA väljer som president?

Nu är jag med om upplevelser som är bortom att förstå eller förklara. Där jag uppmuntras att uppleva. Och det är befriande, och lite ovant.

I går upplevde jag SatyagrahaFolkoperan i Stockholm.


Den 9 november var en märklig dag i mitt liv. Vi vaknade före sex, hörde att Trump nog hade vunnit valet och lät webb-teven vara en del av vårt liv i några timmar. Utanför föll snön i stora sjok. Det var som om hela stadens ljud dämpades av den fallande snön och innan dagen var slut hade jag gjort årets första snöängel.



Alltså på teveskärmen skildrades ett maktskifte och en nation vars medborgare av något skäl röstat på ett annat sätt än förståsigpåarna hade trott i förväg. Jag hade själv också försökt förstå vad som skulle avgöra vem någon lade sin röst på och haft mina teorier, som där i snöfallet framför datorn föll till marken som snöflingor.

Jag gick inte utom porten förrän till kvällen. På den lilla gatstumpen utanför hade folk trampat upp små stigar, så den granne som kom emot mig möttes med en lätt omfamning, det enda sättet att undgå att sticka ner fötterna i djupsnön. Lätt surrealistiskt och härligt att få en oväntad kram tillsammans med ett fnissande konstaterande om vad snökaos kan bringa.

Så befann jag mig på Folkoperan, efter att ha åkt tunnelbana genom stan och sedan snubblat över de oplogade gatorna. En stad inbäddad i våt bomull och jag som inte varit beroende av att ta mig någonstans under dagen bara älskade det vykortslika över staden.

Men vad jag inte hade väntat mig var att träda in i ett hav av närvaro under föreställningen Satyagraha på Folkoperan. Jag hade inte läst på särskilt mycket i förväg och var där mest för att en vän är med i föreställningen. Jag visste att den handlade om Gandhis första år, att Philip Glass komponerat operan och att Cirkus Cirkör var en del av ensemblen. Men jag visste varken att operan måste sjungas på sanskrit, ett indiskt språk som i dag mest används för mantrasånger, eller att ett av syftena med det är att publiken inte ska förstå föreställningen med intellektet.

I programbladet sägs också att meningen är att vi ska uppleva föreställningen, snarare än att förstå den. Och det är där jag hamnar. 
Blandningen av cirkuskonster, skönsång, agerande på scenen och så musiken blir nästan hypnotisk. 
Som befann jag mig i ett annat universum, där jag bara kan simma i närvaro, där allt annat försvinner. 
Känslan förstärks av att de som vistas på scenen också måste vara synnerligen närvarande, annars kan något bokstavligt livsfarligt ske. 
 Det är som att alla andas samtidigt, som att vi är en gemensam kropp, som att delar av mig följer med upp när cirkusartisterna studsar högt upp mot taket och jag känner hur de landar rätt. 


Då och då kommer tankar in, som den gamla vanliga: 
Jag borde förmodligen förstå detta. 
Jag borde förmodligen greppa detta med mina tankar. 
Det finns förmodligen en logisk berättelse som jag ska ta till mig som jag missar. 
Men så släpper jag det. 
Jag låter mig ryckas med i detta nu och tänker att om jag verkligen vill veta vad som hände under Gandhis unga år, får jag väl se filmen med Ben Kingsley igen eller googla när jag kommer hem.

Så skönt det är att för en stunds släppa allt från snöröjning till världspolitik och vara i det som livet verkligen är: Här och nu, just nu. Det liv som jag upplever starkare när jag inte kräver att jag ska förstå. När jag sjunker in i närvaron och tillåter mig att simma i det där oemotståndliga havet. 



På hemväg funderar jag på vid vilka tillfällen jag upplever det där totala. Första gången jag upptäckte de var jag bokstavligt i ett hav, simmande med snorkel bland delfiner. Andra gånger upplever jag det i meditation, eller i älskog, men också i musikupplevelser. Jag kände det nyligen i ett kyrkorum, under en konsert. Och jag tänker (ja just tänker) att ju mer närvaro jag tillåter, desto mer kommer jag att vara i den och släppa taget om tyngande tankar… och sedan, när det krävs, kan jag ha en extra fräsch tankemaskin som haft tid att vila och njuta av att vara och som nu kan både tänka och agera, möjligen till och med lite friare än vanligt.

Sen går jag till Vasaparken och söker jungfrulig snö. 
Äntligen får jag göra en djupsnöängel. Hela jag spritter av glädje. 

Efter föreställningen. Inga bilder fick tas medan den pågick.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigareLove is the answer

Vill du meditera för att känna fler närvarande vibbar? Testa min webbkurs 21 meditationer - fem minuter om dagen i tre veckor.

Related

veckokrönika 1929717115385972050

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item