Ingen skam i kroppen

Vågar du vara sårbar?

2012-02-01T08:00:00.000+01:00

Häromdagen skickade Albert ett TED-klipp till mig, och skrev:

Började titta på den här på väg till jobbet i morse. Har inte hunnit titta klart, men redan efter halva känns det som att du MÅSTE se den! (vilket du kanske redan har? i så fall MÅSTE du se om den)

Och ja... den träffade precis i mitt hjärta. Brene Brown säger det jag också vill säga... och hon bevisar det också vetenskapligt... att sårbarhet är viktigt... att de människor som är öppna, moda, empatiska, känner värde och vågar älska också vågar känna sin sårbarhet.

Wow, liksom.

Titta på det här igen och igen och igen.

Personligen kan jag le flera gånger... för det finns en massa saker som jag känner igen hos mig själv... Som att jag ville ”veta hur det funkar”... och inte trodde att jag behövde gå in i mig själv (eller snarare, inte hade en aning om hur det skulle gå till).

Det är en av de viktigaste sakerna jag brinner för... Att du ska våga säga ja till ditt ja... även när det känns sårbart... för det är när du gör det... tja, som det öppnar sig något nytt... ditt hjärta... expanderar.

Så har du chansen, kom till vår workshop på lördag, i Stockholm, den som heter : Vägen till ditt ja... och är det så att skam är en av de saker som hindrar dig... har du chansen att jobba lite med den på söndag...

Öppna för din sårbarhet! Även om det gör ont är det värt det... för där inne möter du... Din essens... Det som verkligen är du!

Välkommen in i sårbarheten.

Det är mänskligt att göra misstag, eller?

2012-01-31T08:30:00.000+01:00

Det här med skam är intressant, tycker jag. (Ja, det är ju uppenbart, vid det här laget...)

Det är som att den ibland lägger sig som en hinna mellan mig och livet, mellan mig och mina möjligheter, mellan mig och sanningen.

Och så ser jag följande TED-föreläsning och tänker att skam verkligen är ett elände - vad den än handlar om.

Där står doktor Brian Goldman och talar om det som ingen vill tala om: nämligen att läkare gör misstag.

Och han berättar om att han bryter ett tabu genom att berätta om att det faktiskt sker. Men det knäppa är ju att om han och hans kolleger inte berättar om sina misstag så kan ju andra göra samma misstag!

Här ser du ett utmärkt exempel på vad som händer när skuggan är i farten, skuggan som jag började berätta om i går.

Brian Goldman får ju med flera saker på listan: Hemlighetsmakeri, skam... en önskan om att skylla på andra...

Och han lyfter också fram det som är nödvändigt: Nämligen att vi talar om det. Att vi berättar om våra misstag... att vi tar skammen till ytan?

Vad skämdes du över senast? Och vad skulle hända om du berättade det för någon?

Lär känna din skugga

2012-01-30T09:15:00.000+01:00

Är du bekant med din skuggsida?

Jag är rädd ganska så ofta.

Jag kan känna att jag är eller gör fel. Jag kan skämmas över mig själv eller andra.

Jag kan känna en lust att skylla ifrån mig.

Och jag väljer ibland att göra saker som jag vet inte är bra för mig.

Då vet jag att skuggsidan av mig är aktiv.

Har du hört talas om skuggan? Den sida av dig som du inte riktigt vill kännas vid? Den sida av dig som liksom sätter krokben för dig? Den sida som du vill trycka ner i mörkret och hoppas att den försvinner av sig själv?

Jag tror så här: När du blir medveten om din skugga, när du tar upp den i ljuset, har du möjlighet att leva ett helare liv. Genom att omfamna din skugga kan du allt mer omfamna livet och leva det på dina egna villkor.

Jag har precis läst en enormt läsvärd och intressant bok om skuggan, The shadow effect, av Deepak Chopra, Debbie Ford och Marianne Williamson. Jag kommer att göra några blogginlägg om dem, hur många eller få vet jag inte just nu. Jag följer intuitionen.

Först vill jag beskriva - med hjälp av Deepak Chopra - på vilka sätt vi (omedvetet) gör skuggan större.

Det sker när du:

Håller saker hemliga för dig själv och andra. Skuggan växer av hemligheter och de kan handla om något du förnekar, när du medvetet sviker någon, när du är rädd för att visa vem du är eller när du tvingas hemlighålla saker för att du har lärt dig det hemifrån.

Känner skuld och skam. Alla är ofullkomliga, ingen är perfekt. Men om du skäms över dina misstag eller känner dig skyldig för att du inte är perfekt, så ger du skuggan mer makt.

Att få dig eller andra att känna sig fel. Om du inte kan hitta ett sätt att befria dig från skuld och skam är det lätt att bestämma sig för att du eller andra förtjänar det. Att döma någon är som att bära en (moralisk) mask som döljer din egen smärta.

Behovet att att skylla ifrån sig. Om du bestämmer dig för att din inre smärta handlar om moral, kommer du inte att ha några problem att skylla på någon annan som du tycker är underlägsen dig på något sätt.

Ignorera dina egna svagheter medan du kritiserar andra. Detta är vad projektioner handlar, något som många har svårt att se elelr förstå. Men varjo gång du försöker förklara något som har hänt med att det var guds eller djävulens verk, då projicerar du. Det är samma sak när du talar om ”dom”, de dumma onda människorna som skapar alla problem. Om du tror att problemet finns hos ”dom” så har du projicerat din egen rädsla, istället för att ta ansvar för den.

Separera dig från andra. Om du upplever att världen består av vi och dom, kommer du att se din sida som den goda och välja den. Genom att avskilja dig från dem kommer du att öka din rädsla och misstänksamhet och det älskar skuggan.

Kamp för att hålla ondskan stången. Längst ner i botten är människor övertygade om att ondska lurar överallt. Vad som i själva verket har hänt är att de som har skapat den här illustionen har lurats av si egen skapelse. Denna rädsla ger skuggan enorm makt.

Titta på dig själv och se var du just nu kan känna igen dig?
Händer det att du skyller ifrån dig?
Att du dömer dig själv eller andra?
Att du känner att vi-och-dom känslor?
Att du måste hemlighålla delar av dig själv för att bli accepterad?
Att du projicerar?
Att du skäms över något?

Kanske du i detta ögonblick inte känner igen alla dessa, men känner du inte igen något är du garanterad något slags helgon eller upplyst.

Jag kämpar personligen med massor av de här sakerna.
Dagligen.
Ibland har skuggan stor makt över mig och ibland mindre.

Det viktiga är att jag börjar se den och vad den gör med mig.
Det är ett viktigt skäl till att jag och Alexander jobbar med skam... Det är ett sätt att minska skuggans makt faktiskt.

Detta är första steget.
Att våga se när skuggan är närvarande i ditt liv.

Och du: Andas.
Ju mer medveten du är om detta,
desto lättare blir det för dig att omfamna din skugga.
Och i nästa steg börjar tycka om dig själv mer... Älska dig för den du är!

Sju nycklar till en bra kärleksrelation. Första nyckeln.

2012-01-29T11:31:00.000+01:00

Judith Ansara och Robert Gass är amerikaner som arbetar med kärlek och relationer under devisen ”helig förening” (sacred union). De vill bidra till medvetna kärleksrelationer och de vill peka på sju nycklar till att lyckas göra det.

Jag kommer att, efter hand, bjuda på eras nycklar.

1. Uttryck tacksamhet.

En av de viktigaste sakerna i en relation är att kommunicera din uppskattning.

Se till att säga två minst två saker som du uppskattar hos din partner.

Du kan välja något litet (hans leende) eller något stort (vilken fantastisk pappa han är).

Det är lätt att tappa bort kärleken i vardagslivet. Det är lätt att ta sin partner för given. Det är lätt att se de fel din partner gör... i stället för att se vad det är som gör att du älskar henne.

En viktig nyckel till en nära, medveten och kärleksfull relation är att du dels börjar lägga märke till vad du är tacksam över... och dels att du verkligen uttrycker det.

Det finns den där gamla historien om paret som varit gifta i 25 år, då hustrun klagar på att mannen aldrig säger att han älskar henne.

– Jag sade att jag älskade dig när vi gifte oss, och jag säger till om jag ändrar mig, svarade mannen.

Men människor - och troligen också denne man - har behov av bekräftelse. Och omvänt... det är skönt att bekräfta kärleken, att lägga märke till kärleken där den finns och att komma ihåg också de där små sakerna... de vi kanske tar alldeles för självklart.

Så vad skulle du kunna säga just nu till din partner? Vilka är de två första sakerna?

Och du ... säg dem!

Här är ett exempel på Robert Gass musik - blunda och sjunk in.

Lördagsövning: Dela det du brukar hålla tillbaka

2012-01-28T08:30:00.000+01:00

"Inner space" av Emily Enjue Hayes

Den här lördagsövningen har jag lånat från Arjuna Ardagh, som jag tror i sin tur har inspirerats av Gay och Kathlyn Hendricks.

Det är en övning som syftar till att öka intimiteten mellan dig och din partner eller dig och en nära vän.

Den kan kännas svår och utmanande... men jag kan nästan lova att den för er närmare varandra, på lite sikt.

Sitt tillsammans med din partner eller en nära vän.

Bestäm vem som ska vara partner A och vem som ska vara B.

Partner av börjar med att dela med sig av fem saker som du inte brukar berätta, sådant som du håller tillbaka. Det ska vara något som är betydelsefullt och relevant för er relation, som inte har blivit sagt tidigare.

Det kan vara ett dömande, det kan vara något som har hänt, det kan vara något so du har tänkt eller planerat. Se till att vara kortfattad. Bara en mening eller två om varje sak du berättar.

Efter varje sak partner A berättar ska partner B endast säga: Tack.

Låt blir att svara eller att reagera på något annat sätt. Bara tacka.

När partner A sagt de fem saker hon har hållit tillbaka så sluter ni båda era ögon i några minuter.

Sedan byter ni roller.

Syftet med den här övningen är att bidra till att ni kommer närmare varandra, genom att ta bort en del av de gränser som gör att vi känner oss separerade ifrån varandra.

Det handlar mindre om vad vi berättar och mer om att vi vågar bjuda på vårt inre. Och det du delar med din partner kan vara allt från sådant som känns stort och viktigt: ”Jag har haft sex med din syster”, ” Jag funderar på att flytta härifrån” till saker som kan kännas futtiga: ”Jag killar inte dina jeans”, ”Dina historier tråkar ut mig”.

Det handlar om att kort berätta och sedan gå vidare, det handlar om att släppa det som är i vägen och när det är sagt är det gjort.

När du lyssnar är det väldigt viktigt att du låter bli att reagera. Du ska bara lyssna, andas och släppa det som din partner berättar. Låt bli att ge igen genom att säga något när det är din tur i som är en reaktion på det din partner just sa.

När ni är klara ska ni inte prata om det som har sagts. Detta kanske verkar svårt, men du kommer snart att upptäcka vilket stort värde den här övningen har.

Genom att säga sanningen om någonting så öppnar vi dörren till en djupare närhet med den andre. Vi delar och skapar med rymd. Dela sådana här saker ofta, så att du inte hinner lagra en massa.

Njut av ni tillsammans delar ett större utrymme och att du samtidigt får större rymd i ditt inre.

Skapar du kamrater?

2012-01-27T09:37:00.002+01:00

Jag lyssnade på Torkild Sköld häromkvällen.

På hans Flow Show.

Och trots att han inte bjöd på några direkta nyheter var det en härlig kväll, ett härligt flöde, som gav mig impulsen att ta itu med saker.

Och så vänder han och vrider på ord på ett tankeväckande sätt.

Först vill jag säga detta: Gå väldigt gärna och lyssna på Torkild Sköld, för även om han inte erbjuder rocket science kommer du med största sannolikhet att få med dig en rad tankeställare... som kanske leder till att du får ett bättre liv.

Dessutom är det en fröjd att se honom leka med ord - och därmed vår syn på olika saker - med hjälp av blädderblock och penna. (Han använder även modernare instrument i sin show, som Youtubeklipp som får oss att le eller haja till.)

Vad är till exempel en förebild?

Det är en före-bild, en bild som går före. Så vill du vara en förebild... får du se till att bilden av dig går före.

Vad handlar till exempel ledarskap eller kamratskap om. Jo, om att skapa-ledare, eller skapa-kamrater.

Tänk ett steg länge och fundera på vad det innebär i praktiken! Kan du skapa ledare? Kan du skapa en situation där någon vill bli kompis med dig? Hur skulle du kunna göra det?

För att inte tala om omtänksamhet? Vad kan det bli om du stuvar om och leker lite med orden. Kanske handlar det om att tänka-om?

Det jag uppfattar som Torkild Skölds huvudbudskap är att du själv har ansvar för ditt liv och att du kan träna på att tycka om dig själv. Att självkänsla är något vi behöver, men som många av oss tappat bort längs vägen. Kanske många har ett (uppblåst) självförtroende, medan de i själva verket... är väldigt små och rädda långt där inne. Och som Torkild Sköld definierar det handlar självkänsla om att vara och självförtroende om att göra.

Och när vi kan vara, när vi har större självkänsla, har vi mindre lust eller behov av att ge oss på andra eller trycka ner andra...

Och självklart håller jag med Torkild till 100%, jag predikar ju ungefär samma sak, även om jag vänder och vrider på orden på mitt sätt.

Torkild Sköld undrade också hur många av oss som tycker att det är lätt att be om hjälp. Nästan inga händer upp. Hur många av oss tycker om att hjälpa. Nästan alla händer upp. Och hur vanligt är det att vi faktiskt säger ja till någon annan, att vi hjälper till, trots att vi egentligen inte vill. Väldigt vanligt.

Så Torkild vred till det så här fiffigt: Vad säger du ja till när du säger nej till något?

Och här kände jag hur det slog an i mig... Det är ju på just det temat Alexander och jag börjar genomföra workshoppar med start nästa helg i Stockholm - och sedan i Malmö 31 mars. Alltså vi vill bidra till att du och andra i högre grad säger ja till dig själv - vilket ibland kan betyda att du behöver säga nej till andra.

Det handlar för mig, om att våga stå i mig, i min sanning, i mitt varande och våga känna efter vad som är rätt för mig. Att våga utan att vara rädd för vad den andre ska tycka.

Tack för den frågan, Torkild.

För att få fler tankeställare... kolla in Torkild Skölds Flow Show. Detta var bara ett axplock.

Missförstånd och tolkningar

2012-01-26T09:49:00.000+01:00

Killinggänget. Foto: Magnus Bergström

Hur ofta händer det dig att du misstolkar eller missförstår någon annan?

Och hur ofta händer det dig att du blir missförstådd?

Och hur känns det i dig när det sker?

Jag var nyligen med om att bli misstolkad. Jag hade skickat iväg en glad hälsning, som mottagaren tolkade som en möjlig pik.

Först fattade jag inte. Sedan uppstod en känsla av förvåning: Gick det jag skrivit att tolkas på det sättet? Och i tredje fasen blev jag lite ledsen över att mottagaren valde att tolka ett glatt meddelande som något mindre glatt.

Intressant att se de där mekanismerna i mig.

Jag minns när jag började Therapist training på Osho Risk för snart tio år sedan. Då var jag en väldigt dömande person, som använde mycket ironi och gärna kom med roliga kommentarer (som jag förstod efteråt ganska ofta dröp av gift.) Jag tyckte om att få skrattarna med mig, genom att säga något vasst - fast jag var inte riktigt medveten om vad jag sysslade med då.

Och vad jag inte alls var medveten om var att jag, genom att döma andra, ironisera över andra, i själva verket projicerade ut något - och att den jag i själva verket dömde mest var mig själv.

Sedan dess har jag blivit smärtsamt medveten om min inre domare och hur sträng han kan vara (ja, det känns som en mansgestalt för mig). Han har ifrågasatt mig när jag känt mig glad, duktig, lycklig, fantastisk... Det är som att min domare ikläder sig Jante-perspektivet: Du ska inte tro att du är någon, Charlotte.

Ju tydligare mina inre röster har blivit för mig. Ju tydligare domaren, kontrolleraren, superegot och det gänget blivit, desto lättare har det blivit för mig att förhålla mig till dem - och ibland säga till dem: Ta ledigt ett tag, jag klarar mig själv, jag kallar på någon av er när jag behöver hjälp.

Jag har också umgåtts i kretsar där ironi varit ett sätt att umgås. (Och jag har skrattat mycket åt /med Killinggänget... Men ibland satt skrattet mest i halsen...)

Men redan i 20-års åldern började jag tycka att det var jobbigt. För ironi kräver ständiga tolkningar och det gäller att tolka rätt. Om någon säger: ”Vad god den här maten är”, kunde jag inte vara säker på om hon drev med mig eller gav en komplimang.

Så jag har bett att folk ska flagga för om de handlar om ironi, ”skoj” eller inte. För mig är det inte givet att det går fram... och många gånger har jag blivit ledsen i onödan när folk sagt något till synes elakt, som jag ska förstå är något vänligt... fast sagt med ironi-tvärtom-språket.

Så jag tränar aktivt på att vara så lite ironisk som möjligt. Jag vill vara autentisk. ”What you see is what you get”. Ibland trillar jag naturligtvis dit och kommer med en ironisk kommentar, men allt mer sällan.

Vad jag har märkt är att det inte är ovanligt att jag blir tagen för ironisk när jag kommer med en komplimang eller ett glatt tillrop. Rätt intressant fenomen.

Och jag är glad att personen som trodde att jag skickat iväg en pik, ställde frågan direkt till mig... så jag hoppas att frågan är utredd nu. Att personen förstår att mitt glada tillrop var just det... och inget annat.

Tänk att det där med kommunikation kan vara så komplicerat... ofta önskar jag att det kunde vara enklare. Att vi säger som det är...

När du är hemma kan du älska

2012-01-25T10:09:00.000+01:00

De senaste dagarna har det kommit till mig en massa om kärlek... kärlek både till mig själv och till andra..

Och i morse när jag mediterade var det begrepp som kom tillbaka igen och igen: Maison d’être... ett hus att vara i ... och jag insåg att det där huset är jag... och för att kunna älska måste jag vara i mitt hus. VARA i mitt hus, vara i mitt hjärta.

Jag har ju bloggat om Arjuna Ardaghs väg till kvinnans hjärta. Arjuna är ju en otroligt klok, djup insiktsfull man, en man som jobbat med sig själv i decennier och som bara utstrålar kärlek.

När jag skrivit det första blogginlägget fick jag den här frågan från Maria Appelqvist, som jobbar med orgasmiska relationer och verkligen kommer nära det där med kärleken till kvinnan också ”på jobbet”.

Hur i all världen får man män att vilja uppskatta kvinnor, eller snarare förstå att de ska uppskatta kvinnor på det kärleksfulla sätt som Arjuna talar om? Jag menar män i allmänhet och inte enbart de som är 'upplysta' :)

Det är en väldigt bra fråga som Maria ställer. Och jag tror att jag fick ett av svaren i min morgonmeditation: Genom att vara hemma, genom att vara i vårt hus, genom att våga vara... våga acceptera oss som vi själva är... så kan vi också våga älska andra fullt ut.

Den man som är trygg i sig själv och i sin maskulinitet, kan sträcka sig ut och också våga omfamna kvinnan och det feminina. Därmed kan han också omfamna det feminina i sig själv.

Men allra först måste vi komma hem. Till vårt hus. Och jag känner att en bra väg för mig att komma hem är att just meditera... ta emot mig själv och därifrån ta emot världen... älska mannen, älska kvinnan, älska allt det om omger mig.

Så känns svaret på frågan just nu.

I kväll, 25 januari ska jag omge mig av gudinnor - är du kvinna och bor i Malmö är du varmt välkommen.

18.30-21.30.

Mer info om gudinnecirklarna kan du få på Facebook och på Lust och liv.

Känn dig hemma. Känn ditt hus. Var ditt hus. Var du. VAR NU.

Arjuna Ardagh: Därför är det klokt att tillbe en kvinna del 3

2012-01-25T09:13:00.000+01:00

Arjuna Ardagh har beskrivit vad en man kan göra för att ta sig längst in i en kvinnas hjärta och han menar att det som krävs är att mannen verkligen älska fullt ut. Och når han ända dit in kommer han att upptäcka att denna kvinna representerar alla kvinnor.

Men hur gör man i praktiken?

Här ger Arjuna Ardagh några ledtrådar till hur vi - män som kvinnor - kan göra för att börja våga älska kvinnan fullt ut.

Skapa ett altare

Skapa ett altare i ditt rum som tillber det Gudomligt Feminina. Lägg bara symboler som representerar det feminina på ditt altare. Arjuna har en tavla som heter ”Beatrix” av Dante Gabriell Rosetti, en staty av (gudinnan) Quan Kin. Låt altaret fyllas med vad som helst som påminner dig om det feminina och tillbringa några minuter om dagen med din tillbedjan. Just det, tillbedjan, beundran, hängivenhet. Offra rosenblad. Offra dikter. Offra allt och be henne att visa sin allra innersta essens för dig. Detta kommer att leda till mirakel, oavsett om du är ensam och väntar på den rätta kvinnan eller om du redan är i en relation och längtar efter att möta din kvinna på ett djupare sätt.

Skapa en vana

Börja med att göra ett åtagande att du ska säga till din kvinna eller till vilken kvinna som helst, tio gånger dagligen någonting som du beundrar hos henne. ”Jag älskar doften av ditt schampo.” ”Jag älskar sättet du skrattar på”, ”Färgen på dina ögon är så vacker”. Givetvis måste det du säger vara passande. Du kan gå så långt ut på grenen som du vll om du har en relation till kvinnan, men kom ihåg gränserna med andra kvinnor. Låt din kommunikation stämma överens med den port du står vid. Om du till exempel uppskattar rundningen på en kvinnas bröst och du berättar det för tjejen som sitter i kassan i affären, skulle kunna uppfattas mer som sextrakasseri än som ett uttryck för tillbedjan.

Så nu är det upp till dig att börja tillbe kvinnan på ditt sätt. Kanske får du inspiration av Arjuna Ardaghs förslag.

Vad är det första du vill göra för att visa dig själv, världen och kvinnan att du vågar älska det feminina fullt ut?

Arjuna Ardagh: Därför är det klokt att tillbe en kvinna del 2

2012-01-24T08:30:00.000+01:00

I går berättade jag om Arjuna Ardaghs kärlek till kvinnan och hur viktigt det är för honom att älska reservationslöst.

I dagens inlägg berättar han om resan till sitt ja.

Läs gärna originaltexten. Detta blir mitt sammandrag. (Eller snarare, detta är bara min översättning... jag inser att jag tycker att detta är så bra att jag i princip tar med hela texten. Väldigt sällan det händer - men detta berör dig, mig... alla som vill möta gudinnan, i sig själv eller i någon annan.)

För åtta nio år sedan kom Arjuna Ardagh fram till att han inte skulle ha levt fullt ut utan att ha älskat fullt ut.

Han berättar:

”För många år sedan åkte jag ensam till Bali på semester. Tillsammans med några andra unga resande hyrde vi en jeep för att ta en rundtur på ön. Vi körde till öns högsta punkt, till en plats ditt turister sällan åker. Vår guide tog oss till ett av de mest heliga templen. Det var omgivet av en stor tegelmur med en utsmyckad ingång. Efter att vi tagit av oss skorna och svept sjalar om våra huvuden, så gick vi in i helgedomen. Där inne fanns en liten gårdsplan och sedan ytterligare en tegelmur med ännu en ingång. Efter fler förberedelser, vi fick tända rökelse och skänka offergåvor, så gick vi igenom den andra ingången. Vi tilläts att gå igenom ytterligare en dörr i muren, men inte mer. Det fanns sammanlagt tio murar runt gudomen i mitten. Hinduer fick gå till den fjärde. De som tillbad just denna gud kunde passera den femte, och så fortsatte det. De enda som fick närma sig guden direkt var de som hade gett hela sina liv för att tillbe just denna gud. Alla andra kunde komma lite närmare och lite närmare det allra vackraste, men inte ändå in i mitten.”

Även om Arjuna Ardagh själv inte tillber statyer, så tycker han att det finns en fantastisk symbolik, eftersom han menar att det är just så en kvinnas hjärta är:

”Längst inne i varje kvinnas hjärta är det gudomligt feminina, kvinnans essens. Den innehåller allt som har varit vackert, kärt, inspirerande i vilken kvinna som helst, var som helst och i vilken tid som helst. Essensen av varje kvinnas hjärta är maximal vishet, maximal inspiration, maximal sexuell åtrå, maximal tröst, helande kärlek. Alltings maximum, alltings topp. Men den är skyddad, av goda skäl, av en serie murar. För att du ska komma in från en mur till nästa krävs att du intensifierar din kapacitet att tillbe, och när du gör det blir du belönad med Nåd. Det här är inget som du kan förhandla dig till genom att tala med en kvinna. På det medvetna planet vet hon inte ens själv hur de där dörrarna ska öppnas. De öppnas magiskt och osynligt och nycklarna är tillbedjan.”

Om du står utanför den yttersta muren så är allt du har tillgång till pornografi, precis som för många andra olyckliga män. För 15 kronor i minuten kan du se hennes bröst, kanske hennes sköte och du kan stimulera dig själv i en sorglig längtan efter djupare kärlek.

Stig igenom nästa dörr och hon kommer att visa sig sina yttre gåvor. Hon kommer att titta på dig med en särskild glimt i ögat. Hon kommer att besvara dina frågor lite blygt. Hon kommer att ge dig en aning om att det finns mer.

Träd in genom ytterligare en dörr med ditt engagemang, med din uppmärksamhet, med de små groddarna till din tillbedjan och hon kommer att öppna sitt hjärta mer för dig. Hon vill dela sin osäkerhet, sättet hon har blivit sårad på och vad hon längtar mest efter med dig. En del män backar när de kommer hit. De inser att priset de måste betala för att gå djupare är större än vad de är beredda att betala. De börjar känna ett ansvar.

Men de få som vågar gå igenom nästa port kommer att upptäcka hennes lojalitet, hennes villighet att hålla fast vid dig vad som än händer, hennes villighet att uppfostra dina barn, att stå upp för dig i samtal och om du är lyckligt lottad, även plocka upp dina skitiga strumpor ibland.

Någonstans kring den näst sista dörren, så släpper hon slöjan kring sin personlighet och visar dig att hon både är en människa och en port in till något som är större. Hon visar dig en vrede som inte är hennes, utan alla kvinnors. Hon visar dig ett tålamod som också är universellt. Hon visar dig sin vishet. Här börjar du uppleva kvinnors arketyper, de som har porträtterats som gudinnor och mytiska figurer i alla traditioner.

Och så i mitten, i det innersta templet, kommer all din flod av tillbedjan att belönas omedelbart. Du upptäcker det femininas essens och på ett märkligt sätt är det inte direkt romantiskt, men ändå djupt heligt och du inser att du kan komma hit med vilken kvinna som helst om du bara hade varit villig att passera igenom alla portar på vägen. Vilken kvinna som helst är alla kvinnor, och varje kvinna är vilken kvinna som helst. När du älskar en kvinna totalt, i hennes essens, så är du vid den gudomliga feminina lågan. Det är den som gör varje kvinna i historien vacker. Det är flamman bakom Mona Lisa, Dantes Beatrix och ja, även Penelope Cruz och Heidi Klum. Du upptäcker den magiska ingrediensen som får varje man att bli förälskade i en kvinna.

När du lär dig att uppmärksamma essensen av det feminina på det sättet, så faller du till marken av total ödmjukhet, tårar rinner ner för dina kinder och kläder och du undrar hur du kan ha tagit henne i alla hennes former för självklar för ens en sekund.”

Förstår du vad Arjuna talar om?

Och frågan är: Hur ska man göra i praktiken?

Det berättar jag om i morgon! Eller snarare, det är ju Arjuna Ardagh som gör det.

Arjuna Ardagh: Därför är det klokt att tillbe en kvinna del 1

2012-01-23T09:46:00.000+01:00

Arjuna och Chameli Ardagh är två människor jag verkligen skulle vilja träffa.

De är medvetna människor som sätter kärleken i centrum.

Och får jag min önskan uppfylld kommer de så småningom att bli mina lärare.

Nu blev jag påmind om deras existens genom Maria Appelqvists Facebookstatus - som var en länk till Arjuna Ardaghs kärleksförklaring till kvinnan i allmänhet och till sin hustru Chameli i synnerhet.

Först vill jag säga så här: Läs gärna hela Arjunas artikel. Där finns mycket tänkvärt och kärleksfullt som känns som viktig läsning för både män och kvinnor.

Jag tänker citera rätt mycket ur den, men det är ju ännu inte samma sak som att läsa en originaltext.

Arjuna Ardagh menar att det klokaste en man kan göra är att tillbe en kvinna. Och han inser att det går att lägga många hinder i vägen...

Här är några invändningar män brukar komma med

Jag är sårad och skadad i mitt förhållande till det feminina.

”Det är jag också, broder”. Mina föräldrar skildes på att jobbigt sätt när jag var fyra år. Jag växte upp ensam med min mamma. Hon gjorde sitt bästa för att sörja för mig, men hon var olycklig och osäker. När jag började ha egna relationer till kvinnor i mina tidiga tonår upptäckte jag att jag hade berg av ilska, rädsla och avstånd i min relation till det feminina. Att medvetet tillbe kvinnan kan bidra till att hela de såren.

Arjuna, du har sådan tur. Du har en fantastisk partner. Jag är tillsammans med en kvinna som inte alls är som Chameli.

”Jag har inget slutgiltigt svar på det tvivlet och till den frågan.” Man kan ju verkligen se det som att jag har haft turen att träffa en fantastisk kvinna, men så här gick det till: Jag har haft många mindre lyckade relationer i mitt liv. Jag har upplevt min beskärda del av det femininas manipulativa sidor: offret, den urförbannade, den hämndlystna. Och jag har sett den fula sidan av det manliga psyket i mig själv. Några veckor innan jag träffade Chameli, min hustru, skedde en djup och genomgripande transformation inom mig, en förändring som jag tror att alla kan uppleva.

Jag har ingen partner och ibland tvivlar jag på att jag någonsin kommer att möta någon.

Att vara tillsammans med någon där tillbedjan inte flödar, eller att sakna partner är i grund och botten två aspekter av samma sak: Du har haft en intuition om, eller en glimt av möjligheten till en djupare kärlek och du vill ha mer av det. Lösningarna är desamma.

Jag känner att mitt hjärta är stängt. Jag har levt mycket i mitt huvud och jag skulle inte veta vad det är att tillbe någon, ens om tillbedjan bröt sig in till mig klockan två på morgonen och riktade en pistol mot mig.

Det är just där allt startar för var och en av oss, när vi inser att vi ännu inte vet hur det är att älska. Och det är den stora frågan att reflektera över: Är det okej för dej? Strunta i hur mycket pengar du tjänar, hur många vänner du har på Facebook, hur sjyst hus du bor i, hur stor bil du kör, hur imponerande din partners bröststorlek är eller hur mycket du mediterar och hur andlig du är... Har du verkligen älskat på riktigt, totalt och utan några försvar? Om inte, och nu gäller det att du är ärlig mot dig själv: Är det okej för dig? Är det okej att dö en dag utan att din hjärtas gåva verkligen har blivit fullständigt överlämnad?

Jag stannar där i dag. Den här frågan är värd att reflektera över, att fundera över, oavsett om du är man eller kvinna.

Har du gett kärlek fullt ut?

Har du vågat göra det?

Vad skulle kunna hjälpa dig att våga vara i fullständig kärlek?

Hur känns det att tänka den tanken?

Var känns den tanken i kroppen?

Känns tanken sårbar?

Det är helt okej... Det är sårbart att möta sin rädsla... också rädslan för kärleken.

I morgon serverar jag Arjuna Ardaghs svar på frågorna.

Häng med!

Lördagsövning: Gör det nu!

2012-01-21T09:00:00.000+01:00

Det finns så mycket vi skjuter upp till senare, till ett ”bättre” tillfälle.

Men varför inte göra det direkt?

Pröva att använda tiden när du väntar på något - med att ta kontakt med dig själv!

Nästa gång du väntar: Du sitter vid datorn och väntar på att ett program ska öppnas, en webbplats ska öppnas... eller vad det nu är. Du står i kön på affären. Du sitter i bilkön. Du har långtråkigt på bussen.

Då kan du ta kontakt med dig själv.

Till exempel:

Slut ögonen.

Ta ett par djupa andetag.

Känn din andning.

Titta upp.

Så enkelt kan du göra det.

Snurrar badbollen eller klockan länge på datorn kan du till exempel:

Sluta ögonen.

Lägga märke till din andning.

Tänk på något eller någon du tycker om

Föreställa dig att du andas in kärlek i ditt hjärta.

Fortsätt att andas in kärlek i några andetag.

Öppna ögonen.

Stanna upp dessa 30-60 sekunder tre gånger och dagen och se vad som händer med ditt välbefinnande, fokus och närvaro när du har gjort det ett tag.

(Det du har gjort är faktiskt att du har mediterat i miniformat. JA, du kan också meditera).

Det här med heder

2012-01-20T08:27:00.001+01:00

Det har gått tio år sedan Fadime Sahindal mördades av sin pappa.

Fadime som har stått som symbol för hedersvåldet.

Låt oss aldrig glömma Fadime och alla hennes systrar, var än i världen de finns.

Och minns att hederskulturen finns nära dig, kanske det till och med så att det finns värderingar i dig, som om de drogs till sin spets, också är fientlig mot tanken att kvinnor och män har samma värde.

När min dotter Stella gick på högstadiet hade hon en kille från Afghanistan i sin klass.

– Alla tjejer som har sex före äktenskapet är horor, sa han.

Och Stella frågade om han själv brukade ha sex, vilket han givetvis gjorde. Hade han då sex med horor?

Stellas fråga skrattade killen bort. Det var som att han inte kunde förstå kopplingen mellan sitt eget beteende, sina egna värderingar och vilka konsekvenser det fick.

Och om du någon gång har tänkt: Tjejer som har sex med många är ”dåliga”, är madrasser, är mindre värda, är horor... ja, då är det faktiskt bara en gradskillnad till att börja tycka att tjejer ska låsas in och vänta på den rätte, av släkten godkände mannen. Att tjejer ska bete sig på ett hedervärt sätt.

Det är viktigt att vi, var och en, tittar på våra värderingar kring sexualitet och kön. Det är viktigt att vi vågar skärskåda våra egna värderingar och kanske också börjar i frågasätta dem. Det kanske är dags för oss att släppa en del unkna värderingar, när vi förstår vad de i förlängningen står för.

Om du anser att kvinnor och män är jämställda och har samma värde, så har de naturligtvis samma rätt till frihet, samma rätt att leva ut sin sexualitet, samma rätt att välja yrke, samma rätt att välja partner, samma rätt att göra karriär, samma rätt att bli accepterade som de är, samma rätt att välja kärlek.

Det är inte länge sedan ogifta mödrar skambelades, i

Sverige. Det är inte länge sedan svenska kvinnor som haft sex fick bära hormössa eller fick håret klippt - medan männen som haft sex med dem helt friades. Det är inte länge sedan kvinnan sågs som en fresterska, eller lockerska som fångade in män och liksom drog dem från den ”rätta” vägen. (Bristen på konsekvens i detta är så ... fantastiskt... eftersom det alltid slutade med att allt var kvinnans fel och det var hon som bestraffades på det ena eller andra sättet.)

Så fort vi börjar begränsa det ena könets rättigheter, så har vi börjat slinta.

Jag tänker på våldtäktsmål där det finns en underliggande ton av att kvinnor får skylla sig själva, att ”har man sagt a så får man säga b” (har man tackat ja till en kopp te, då får man fantamej också gå med på att knulla), har hon urringat eller kort kjol har hon bett om det.

Ibland kan jag förstå att någon i förtvivlan kan utbrista att ”män är djur”, eftersom många (främst män) argumenterar som att det är så.

Jag har hört killar som säger att de blir sjuka om de fått stånd och inte får utlösning (=NU måste jag få knulla dig annars blir jag sjuk).

Jag har hört män säga att kvinnor som säger nej till sex, i själva verket menar ja (Alltså, det är inget övergrepp, jag kan tolka en kvinnas nej och jag kunde se på henne att hon var kåt och ville) .

Jag har hört fler män än Stellas klasskamrat som mer eller mindre öppet har sagt att de har all rätt att knulla vartenda kjoltyg, medan de ser ner på andra som gör det.

Jag har mött män som varit notoriskt otrogna mot sina partners och sett det som deras manliga rättighet, medan de nekar sina hustrur samma rätt (och menar att kvinnor inte har samma sexuella behov som dem.)

Jag har mött män som bjudit mig på middag och som har krävt att få sex i utbyte (vilket jag konsekvent har nekat dem.)

Jag har mött män som har räknat ”skalper” och där män sinesemellan räknat vem som har haft sex med flest, yngst, fulast, sexigast... eller vilket mått som varit spännande i just det gänget.

Först en erövring och så är kvinnan på sophögen. Ofta har dessa män också uttryckt förakt för de kvinnor som de satt på.

Nu är det så att jag älskar män och jag har träffat många män som är helt underbara, som det aldrig skulle falla in att bete sig så här mot kvinnor.

Men i det här inlägget vill jag göra dig som läser detta varse om att det är lätt att peka med hela handen och säga: Titta på dem, där borta, de håller på med hedersvåld, jag däremot har inga sådana värderingar.

Det är också viktigt att notera att jag mött många kvinnor som även haft liknande värderingar vad gäller kvinnans sexualitet eller rätt till livsval. Kvinnor som säger att andra kvinnor är horor, karriärister (med negativ klang) etc.

Så kvinnor måste givetvis börja med att stötta varandra. Vi måste protestera mot hedersvåld - och också de tendenser till att döma andra (och oss själva) för att skapa ett samhälle med värderingar där alla har samma värde och kvinnor och män har samma rättigheter.

Basta!

Läs gärna DN-artikeln om Fadimes liv. Det är viktigt att påminna sig om hur det kan gå.

Maja Hagerman, författare och journalist, som skrivit mycket om historia skriver i en ledare i DN i dag om hederkulturens mekanismer.

”I en idévärld uppbyggd kring heder så är flickorna kärl, de är redskap att stöpa bundsförvanter i. Med äktenskap byggs makt, och jungfruflickorna är värdefulla i den biologiska politiken. Så är det i dag, och så har det varit genom historien, i många olika delar av världen. Ju mer som står på spel av adlig härstamning, familjeförmögenhet eller annat socialt kapital, desto hårdare har äktenskapen kontrollerats. För band blir starka mellan människor om de har gemensamma barn och barnbarn. De har en sammanflätad framtid.

Med äktenskap kan gruppen hållas ihop, och föreställningar om att tillhöra en särskild adel, en särskild klan eller ett utvalt folk bekräftas. Det kan liknas vid att formklippa en häck. Beskära den naturliga växtkraft som alltid vill sträcka sig bortåt, ut i det fria och bara låta grenverk som växer inåt vara kvar. Kontrollen handlar om att bevaka gruppens inflytande genom att skapa starka lojaliteter.

Ju större släkt, desto fler släktingar finns det som kan kräva att ungdomarna ska följa deras regler. Inte mycket behövs för att väcka släktens misstankar och få skvaller att börja spridas. Det kan räcka med att någon blir sedd vid fel tid eller i fel sällskap. Fadime uttryckte själv i intervjuer förståelse för problemet: Heder är det enda de har. Om flickan tar upp en cigarrett på gatan så skadar det släkten. Jag har skadat hela släktens liv. Nu vill ingen gifta sig med tjejer i min släkt för nu tror de att alla i min släkt är horor.”

Så även om många i Sverige har värderingar kring hur kvinnor ska vara, så har vi tack och lov släppt det där med att en enskild persons beteende skulle färga av sig negativt på hela släkten.

Heder och skam har en nära koppling och som jag ser det är en av byggstenarna i hederskulturer just skam. Risken att behöva bli utskämd är det allra värsta.

Men när ska man börja förstå att andras beteende inte ”klibbar av sig” på omgivningen?

Vid frukostbordet i morse sa Stella att hon tycker att de här värderingarna inte ska accepteras i Sverige. Det ligger mycket i det.

Vi måste försvara individens rättighet att göra sina egna val - vad än mamma eller pappa tycker.

Låt Fadimes öde påminna oss om detta!

PS: Här kan du fördjupa dig i frågan. Och möta en man som tänkt om.

Hur kreativ är du?

2012-01-19T09:30:00.000+01:00

Jag minns hur min mamma något missnöjt tittade på de teckningar jag ritat före och efter jag börjat skolan.

Hon skakade på huvudet och sa:

”Skolan dödar kreativiteten”.

Eller något i den stilen.

I dag påminns jag på Facebook om detta. Dels genom ett klipp Daniel Widfeldt Lomås och dels genom att titta på ett av de klipp han inspirerats av, där sir Ken Robinson talar i samma ämne. Jag såg Ken Robinsons klipp för flera år sedan... and I love it!

Daniel berättar bland annat om ett experiment med tegelstenar. En vuxen person får hitta på olika sätt att använda en tegelsten. Han kanske kommer på 10-20 sätt. En riktigt kreativ person brukar komma på 200 sätt. Så lätt man dagisbarn få samma uppgift och satte upp en nivå (kanske 200 sätt) som kategoriserades som ”kreativt geni”.

Med det här sättet att mäta var 98 % av förskolebarnen genier, medan 2% av vuxna var det. Vad har hänt däremellan?

Jo, alla har gått i skolan och stöpts i ungefär samma form och har fått lära sig att söka kunskap på ett visst sätt och fått lära sig att det bara finns ett rätt svar på väldigt många frågor. Till slut blir det liksom bara ett sätt kvar att använda tegelstenen på.

Jag minns när min son var sju år och gick i första klass. Barnen i klassen fick i uppgift att rita sin bästa vän. Runt Albert satt barnen och ritade av varandra. Inte Albert. Han ritade en teckning som såg ut som ett moln fylld med massor av färger. Han arbetade länge och intensivt med sin till synes nonfigurativa teckning. Hans fröken gick förbi och flera gånger och undrade verkligen vad han höll på med.

Innan jag avslöjar svaret kan jag säga: Albert visade att han fortfarande var ett kreativt geni och att han inte inordnade sig i det som ”man borde göra”. Han körde sitt race.

När teckningen så var klar frågade fröken Albert vad han hade ritat:

– Min bästa vän!

– ??? Och vem är det???

– Min hjärna!

Och jag undrar hur många barn som fortsätter så? Jag kommer i håg min mammas förtvivlan när hon såg hur mina teckningar degenererade när jag kom till skolan. Innan jag började hade jag ritat personliga, underfundiga teckningar. Det gjorde jag till en början i skolan, men sedan började jag titta på hur andra gjorde och härmade dem. Jag minns att jag hade ett block fullt med bara färgstreck. Det var tydligen så man skulle vara och göra och jag valde att inordna, förmodligen för att inte ”stå ut”, alltså, för att vara som alla andra.

Jag tycker det är fantastiskt med barn och ungdomar som inte helt inordnar sig i det likformiga tänkandet som skolan som system uppmuntrar till. (Även om det finns massor av lärare som individuellt verkligen befrämjar kreativitet). Från politiskt håll talar man om kunskap och kunskapskontroll - men hur skulle det vara om vi hade kreativitetskoll istället?

I dag kan vi skaffa oss information lätt som en plätt och varför ska vi fylla våra hjärnor med en massa osorterad information som vi sedan liksom kan hälla ut lagom till plåten (och sedan glömma mycket av).

Mina barn har haft en del underbara lärare. Som Alberts mattelärare som lade märke till att Albert räknade på ett annat sätt... han tänkte ut lösningarna på egna vägar... han såg alltså flera tegelstenar än de som stod i boken... och hans lärare uppmuntrade detta. Att hitta egna vägar fram (sedan fanns det också lärare som var irriterade över detta och inte förstod sig på honom).

Jag tror många barn och ungdomar behöver det där utrymmet att hitta egna lösningar, att verkligen få vara kreativa och inte bara kunna ge Det Rätta Svaret som läraren efterfrågar.

I Youtubeklippet säger forskar Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap att man borde premiera att ett barn har ansträngt sig, snarare än resultatet. Det ligger mycket i det tycker jag.

Jag fick just en länk av Albert som handlar om en kille som fick följande fråga: Hur är det möjligt att avgöra en byggnads höjd genom att använda en barometer? Killens första svar var: Genom att gå upp på taket, ha barometern i ett snöre och så mäta snöret. Hans lärare ville underkänna hans svar. Läs hela inlägget... och inse att killen är ett kreativt geni som inte vill inordna sig i "ett rätt svar"-systemet. Låt dig inspireras!

Och ibland tänker jag så här: Är det inte omvända världen att det är lärarna - som rimligen har kunskapen - som ställer frågor till de som ska lära sig - eleverna, istället för tvärt om?

Jag minns när en av mina döttrar skulle ha sex- och samlevnadsundervisning i åttan. Hennes lärare bad alla eleverna att skriva ner allt de kunde om sex. Min dotter tyckte det var en dum idé.

– Kan vi inte få skriva alla våra frågor om sex istället.

Och så blev det.

Hur mycket kreativt geni är du?

PS: Om du kollar båda klippen får du en idé om hur gud ser ut!

Argt inlägg: Det här med att vara kvinna

2012-01-18T09:34:00.000+01:00

Ta dig tid att se hela klippet! Räkna med att känna elden tändas!

Ibland blir jag riktigt arg.

Jag erkänner.

Ofta händer det när jag (om igen) blir varse om kvinnors ställning i världen.

När ska folk börja fatta att kvinnor är lika mycket värda som män - och i vissa avseenden faktiskt starkare.

Nu är jag inte ute efter att ondgöra mig över män. Inte alls.

Jag vill istället tala om den roll som kvinnor tilldelas - och tyvärr låter sig tillåtas i hög grad.

Jag tittar på ett Youtube-klipp till en dokumentärfilm som heter Miss Representation. Den speglar kvinnors situation i USA, men det finns också väldigt mycket att ta till sig för oss som lever i det förmodade landet jämställd (INTE!).

I klippet pratar man mycket om mediabilden av kvinnor, kvinnor som ska vara vackra, behagande, smala, sexiga... att kvinnor konsumerar media (nätet, tidningar, teve etc) i mer än 10 timmar om dagen och de ideal och förebilder kvinnor ständigt möts av är just detta: Förpackningen är allt, innehållet väldigt lite.

Vi finns för att behaga (män), vi finns till för att (i första hand män) ska ha något vackert att titta på eller någon vacker att knulla.

Bara titta dig runt omkring. Titta i reklamen, titta vilka som blir stjärnor (inom väldigt många genrer). Hur ser dessa kvinnor ut? Vad utstrålar de?

Utstrålar de intellektuell skärpa? Beslutsamhet? Inre styrka? Själsliga djup?

Inte mycket.

Vi matas med bilder av kvinnor som objekt, objekt att på olika sätt utnyttja.

Och det är klart att vi påverkas av denna fullkomliga tsunami av budskap. Det är klart att tjejer får anorexi och bulimi. Det är klart att redan skitsnygga 20-åringar gör sig nyårssnygga med en botoxsspruta. Det är klart att kläder, smink, bröstförstoringar (eller förminskningar), intimkirurgi och annan plastikkirurgi frodas. Budskapet i en massa teveprogram är klart: Gör om mig till något bättre, smalare... lyckligare?

En av mina frågor är: Är modellen som är 185 lång och har storlek 34 (och väger runt 50 kilo) lycklig? Blir vi lyckliga som objekt? Blir vi lyckliga av att inte äta normalt?

Och alla vi andra då? Alla vi som har storlek 40 och B-kupa? Alla vi som hävdar vår rätt att tänka, känna och fördjupa oss i själens inre? Är vi ingenting värda? Är vårt objektvärde lägre än de som faller för förebilderna och idealen vi matas med?

Det är värre än så.

För först har vi de ursnygga tjejerna, som också får de ursnygga killarna (eller tjejerna) och sedan tittar vi vad de förväntas göra? Inte är det att bli president i USA, vd för ett företag eller ens riksdagsledamot.

Om det amerikanska parlamentet ska bli jämställd (lika många män som kvinnor) och det går i dagens tempo, kommer det att vara uppnått om 500 år.

I Sverige kämpar vi kring lagstiftning om kvotering, vilket även många kvinnor är emot. Men hallå - hur ska vi få in fler kvinnor i företagsledningar eller styrelser? Jag minns en gammal reklam, jag tror det var Kommunalarbetarförbundets, där två kvinnor diskuterar löneförhöjning eller kanske karriär och den ena vet svaret på hur det ska bli möjligt: Genom att byta kön.

Hur kan det vara så här? Hur kan det vara så att man kan hävda att chefer, politiker etc rekryteras utifrån kompetens, när det uppenbarligen inte är sant. Om det inte är så att kuken är kompetensen?

Usch! Så arg jag blir!

Och både kvinnor och män behöver bidra till att sluta objektifiera kvinnor. Vi har samma värde oavsett looks. Och vi måste börja med våra egna värderingar. Kvinnor måste börja bli betydligt mer stödjande i förhållande till varandra. Applådera kvinnor som vågar gå främst i ledet! Lyft fram kvinnor som exempel - på alla områden! Tillåt oss att vara fula och trötta och ilskna och briljanta och fantastiska!

Jag undrar var det här (o)medvetna nedtryckandet av kvinnan kommer ifrån. Kan det vara så att det i grunden härrör sig från att många anar vilken styrka och kraft kvinnan har och är rädd att den släpps loss? Är männen (och vissa kvinnor) rädda för gudinnekraften i kvinnan? Är de rädda för vår fantastiska närmast obegränsade sexualitet? Är de rädda för att vi kan föda liv? Är de rädda för att vi håller på att ta över svenska högskolor och har betydligt högre betyg än killar?

Det är dags nu! Det är verkligen dags nu!

Ja, vi kan, vi vill vi törs!

Och ett sista citat... jag fann det på FAcebook i går (från 90-åringen Betty White):

Why do people say: ”Grow some balls?” Balls are weak and sensitive! If you really wanna get tough, grow a vagina! Those things take a pounding!

Bra rutet!

Ny bok: Deprimerande enkelt

2012-01-17T09:20:00.000+01:00

Karin Isberg har en god förmåga att gestalta sitt liv.

I hennes senaste bok ”Deprimerande enkelt - eller hur jag tömde brevlådan och blev fri från min depression" (Frank förlag) - tar hon med läsaren på en resa bland diagnoser och förhållningssätt på ett lagom självutlämnande och informativt sätt.

Du har troligen varit med om det någon gång: Att tillvaron känns lite gråare än vanligt. Att det tar emot att göra ganska vardagliga sysslor. Att saker som tidigare kändes enkla eller till och med roliga, plötsligt känns oöverstigliga, eller åtminstone väldigt jobbiga.

Det har i alla fall jag.

Tillvaron går lite upp och lite ner och det hör väl till. Men när ska man förstå att känslan av att inte orka med är något mer än vanligt... att det kanske gränsar till eller är ett sjukdomstillstånd?

Karin Isberg har varit med om det i kubik, och beskriver hur högarna med tvätt tornar upp sig, hur brevlådan översvämmas, hur mejlkorgen inte töms och hur hon lät bli att svara i telefon när hon inte kände igen numren.

Detta pågick i månader, innan hon, tack vare en knuff utifrån, så småningom blev medveten om att hon led av en måttlig depression.

Och vad gör då Karin Isberg? Hon finner vad i tillvaron som känns som plus och vad som känns som minus. Under en period finns ”att skriva en bok om mitt tillstånd” på plussidan. Och det är jag tacksam för. Som läsare guidas jag dels genom Karins egen depression och hur den så småningom löstes upp och samtidigt får jag en väldig massa fakta om depressioner, deras ursprung och olika vetenskapliga facks syn på tillståndet. Jag får också möjlighet att göra en enklare självdiagnos och får reda på små enkla saker som hjälpt Karin konkret i livet.

Det känns verkligen att Karin Isberg, med hull och hår, ger sig in i att skärskåda depressionens väsen, vilka som kan drabbas, vad det är som egentligen händer, vad som kan häva tillståndet och vilka andra ”psykitatriska” tillstånd som kan drabba en person. Karin Isberg intervjuar också en rad personer om depression, både sådana som själva är drabbade och professionella.

Och hon funderar verkligen på och skärskådar vad som fick henne att landa i depression... och kommer med flera omständigheter som tillsammans kan bilda ett relevant svar.

Det är detta nyfikna sökande, att våga lyfta på varje sten, oavsett vad det handlar om (skilsmässa, relationer, prestationer, andra sjukdomar, genetik...) som gör att den här boken får ett framåtdriv och jag tror också kan inspirera andra som känner igen sig i Karins värld att söka svaren... och till slut hitta sätt att finna ro och se ljuset igen.

Karin Isberg tar läsaren med på sin egen resa, vi får passera hennes blindskär, får se hur hon söker svaren inom sig själv och i olika traditioner. Hon beskriver möjliga vägar till läkning - utan att döma någon eller förorda någon särskild.

Om du själv känner dig lite deppig kan boken fungera lite grand som uppslagsbok och du kan själv söka de alternativ som just du dras till.

Själv tycker jag att avsnitten där Karin Isberg konkret berättar om sin egen resa och är det som ger mig mest och att faktaavsnitten (som i sig är oantastliga) blir lite träiga.

Till DN:s reporter Ingrid Borggren säger Karin (bland mycket annat):

– För mig blev diagnosen en aha-upplevelse, en positiv känsla. Väldigt mycket av klandret och skulden försvann direkt, det var inte mitt fel, jag var inte knäpp, utan det här var något som faktiskt gick att ordna.

Så här skriver Karin Isberg själv om boken:

”Att lära mig om depressioner blev ett stöd när jag påbörjade min väg ut ur detta. Det gav mig insikten att det här kan hända vem som helst och att det inte behöver vara något allvarligt fel på den som drabbas. Min förhoppning är att du genom att läsa kommer att hitta fakta och tankar om depressioner och hur de kan behandlas som stöttar och inspirerar dig. Vi är alla värda att må bra.”

En av de många saker som varit till hjälp på Karin Isbergs resa är musik.

Här är ett avsnitt av en av de sånger som betytt mycket under Karins depression (och jag bara älskar denna (och många andra) sång av Susanne Häll. Sången heter Var inte rädd och detta är de första stroferna:

Ge mig mod att vandra vaken

Där jag förut vandrat skygg

Ge mig mod att sträcka ut mig

Där jag förut böjt min rygg

Och ge mig mot att sakta stegen

Där jag förut gått så raskt

Ge mig mod att släppa taget

Där jag förut hållit mig fast

När jag läser boken känns det som att Karin Isbergs måttliga depression också har haft en massa gott med sig och det som jag själv tolkar som det viktigaste: I dag vågar Karin Isberg i högre grad vara sig själv och njuta av sitt liv... att dansa fritt... att modigt älska sig själv och världen.

Tack Karin för att du bjuder in oss!

Bonus:

Kom på workshop i Stockholm början av februari

2012-01-16T09:22:00.000+01:00

Första helgen i februari har vi en workshopshelg i Stockholm. Lördag 4 feb - Vägen till Ja och söndag 5 feb Ingen skam i kroppen. Här intervjuar Alexander Charlotte om Vägen till Ja!

Läs mer om helgen på vår hemsida! Anmäl dig senast 18 januari och få en rejäl rabatt!

Svenskarnas sexvanor 5: Lär sig sex genom att älska

2012-01-15T12:35:00.000+01:00

De flesta svenskar lär sig mer om sex, genom att helt enkelt ha sex.

Och många lär sig genom att prata med sin partner.

Men kunskapskällorna för unga kvinnor och unga män är lite annorlunda. Unga kvinnor lär sig av att läsa i tidningar och använda sexleksaker och unga män genom att titta på porr, i högre utsträckning än andra.

I många år har jag lett kurser för människor som vill känna sig tryggare när de ska tala inför en grupp. Som jag ser det går det inte att göra en sådan kurs helt teoretisk. För att någon ska kunna bli bättre på något krävs att de prövar själva: Att de ställer sig framför gruppen och testar hur det känns.

Och självklart finns det vissa likheter mellan den situationen och att ha sex. Det är en sak att älska eller ha solosex i teorin, en helt annan att ha det i verkligheten. Och hur ska man kunna lära sig en teknik eller ett sätt att beröra utan att pröva själv?

Därför känns Viagra-rapportens svar på frågan: Hur lär du dig mer om sex och kärlek som rätt naturlig. Alltså att mer än hälften av männen och två av fem kvinnor lär sig genom att testa. Det känns också glädjande att två av fem män och en knapp tredjedel av kvinnorna väljer att tala med sina partners om sex och kärlek och känner att det lär dem mer.

Att vi lever i en tid då nätet blivit allt viktigare är tydligt, eftersom det är fler män som finner fakta på nätet än genom att läsa böcker eller tidningar, medan kvinnor gör det i samma utsträckning (läser bok, tidning och på nätet).

Ungefär en av åtta - gäller både män och kvinnor - lär sig mer om sex genom att onanera. Och det är ju ett alldeles utmärkt sätt att lära sig... genom att först lära sig vad man njuter av är det också lättare att få ett bra möte med en partner (förutsätt att man vågar kommunicera om det.)

Vården får inte särskilt mycket cred i den här undersökningen. Bara några enstaka tycker att de får lära sig mer om sex och kärlek den vägen. Det är ett dåligt betyg till exempelvis barnmorskemottagningar tycker jag. Där borde kärleken och sexualiteten verkligen stå i centrum!

Ett alternativ som inte finns med är: Genom att gå en kurs eller workshop. Det hade varit intressant att se hur vanligt det är, med tanke på att vi är en del av den branschen (även om våra workshoppar mer handlar om attityd och som på sikt kan leda till ett bättre sexliv.)

Själv har jag lärt mig en massa på sexsibilitycoachutbildningen och en rad tantrakurser.

Testa du också!

För hur lär du dig mer om sex och kärlek?

Eller betraktar du dig som fullärd på det området?

Lördagsövning: Våga se kvinnans sexuella potential

2012-01-14T10:37:00.000+01:00

Hur är ditt förhållande till kvinnans sexualitet?

Och jag ställer frågan till dig oavsett om du själv vill kallas hon, han eller hen.

Alltså: Kvinnans sexualitet - hur bejakande är du i förhållande till den?

Och vågar du se vilken potential kvinnans sexualitet har?

I kvinnans sköte startar livet. Det finns något magiskt och mystiskt i det. Det finns ett djup i kvinnan som kanske till och med många kvinnor undgår att känna eller att lägga märke till.

När det kommer till sex upptäcker män ofta djupet med hjälp av penetration. Men det finns så mycket mer att upptäcka, det finns så mycket mer att känna...

Det är rätt få kvinnor som får orgasm i missionärsställning. Att ha sex så är ganska mycket på mannens villkor. Och väljer kvinnor och män att ha sex enbart på det sättet, så går de miste om en massa möjlig njutning. För kvinnor har en njutningspotential som är rätt fantastiskt.

Och ju mer jag lär mig om kvinnans anatomi... desto större blir mysteriet... alltså, desto mer ser jag möjligheterna till njutning.

Så ta dig tid till att förstå kvinnans möjligheter till njutning - och bejaka dem. Inse att klitoris är ett stort omfattande organ, som kan stimuleras på alla möjliga sätt, som gör det möjligt för en kvinna att känna direktkontakt med något mycket större. Genom att både lära sig en del teoretiskt om anatomi och så träna på en massa olika sätt går det att öka njutningen fantastiskt mycket.

Och jag tror mig också veta att den som bidrar till att en kvinna njuter också kommer att njuta mer... så det är verkligen en vinna-vinna-situation.

Jag ber dig läsa följande artikel som berättar om klitoris... Den är på engelska och delvis rätt teknisk, men gör det ändå.

För dig som tycker det är jobbigt med engelska kan jag säga att kontentan är att klitoris är ett mycket större organ än många tror, att största delen av klitoris finns på insidan av kroppen, att klitoris kan bli erigerad och att kvinnor kan träna sina inre muskler för att få orgasmer... (Fast detta är bara en blek kopia av texten i artikeln). Läs den vet ja! Gör det som din övning.

Så så titta när Betty Dodson, en nestor inom kvinnors sexualitet, visar hur klitoris i själva verket ser ut. Och njut av denna blomma. Så ofta du önskar! (Eller lite mer!)

Hur nära är ditt hjärta när du skriker?

2012-01-13T08:30:00.000+01:00

När jag känner mig pressad händer det att jag höjer rösten.

Den känsla jag har är att det jag säger inte går fram, att den jag talar med inte hör mig.

Så jag höjer alltså rösten, trots att vi befinner oss nära varandra, i tron att jag då ska höras.

Ofta resulterar det i vad jag uppfattar som en förebråelse: Men varför höjer du (alltid) rösten?

Och så läser jag ett litet blogginlägg från Paolo Coelhos blogg och känner mig speglad.

Det är en mästare som frågar sina lärjungar varför vi skriker när vi blir arga?

Lärjungarna försöker hitta svar som tillfredsställer mästaren och en av dem svarar

”För att vi förlorar vårt lugn.”

Men mästaren var inte nöjd med svaret utan undrade varför man skriker åt en person som befinner sig nära. Är det inte möjligt att tala till honom eller henne med en mjuk röst? Varför skriker ni till en person när du är upprörd?

Tja, som det ibland är, hade mästaren själv svaret och var inte nöjd med de försök till svar lärjungarna kom med.

Så han sa:

När två personer är arga på varandra, så är det stort avstånd mellan deras hjärtan. För att överbrygga det avståndet så blir de tvungna att skrika för att kunna höra varandra. Ju argare de är, desto mer måste de skrika för att höra varandra över det där långa avståndet.

Och så fortsatte mästaren med att förklara att när två människor blir förälskade så talar de till varandra med mjuka röster, eftersom deras hjärtan är nära varandra, det finns bara ett litet avstånd.

Och när de älskar varandra ännu mer så pratar de inte alls, de börjar viska och de kommer ännu närmare varandra i sin kärlek. Till slut behöver de inte ens viska, det räcker med att de tittar på varandra. Det är så nära två personer är när de älskar varandra.

Det gav mig en tankeställare. Kanske är det så att när jag hamnar i en situation där jag känner mig pressad, påhoppad, lite kränkt, på ett undermedvetet plan känner att distansen mellan oss ökar och att jag därför måste höja rösten (det är sällan jag skriker) för att höras.

Tänk om röstlägena oftare än vi tror handlar om känslomässig separation. Vilken spännande tanke!

Kanske är det så att vi ibland ska stanna upp när vi höjer rösten och se om våra hjärtan kan komma närmare varandra så vi slipper att vara så högljudda mot varandra?

Om vikten av beröring

2012-01-12T08:25:00.002+01:00

I går hade vi gudinnecirkel här hemma.

Underbar feminin närhet.

Och som avslut en stunds beröring där varje gudinna får en stund i centrum.

Då väcktes frågan: Hur ofta berör vi egentligen varandra?

Jag har arbetat med kroppen i många år nu. Jag är van vid andningsövningar, vid massage, vid smekningar, vid en massa sorters fysisk beröring. För mig har det blivit allt mer viktigt att den som rör vid mig är närvarande och alltså inte tänker på något annat eller lite hafsigt drar med handen över min kropp.

Och eftersom detta är vardagsmat för mig, så har jag tappat bort hur ovanligt det är med beröring i vårt samhälle. Eller, snarare, det var liksom inte aktivt på min hårddisk. För mig är beröring välgörande och en viktig del av livet.

I sista momentet på mina gudinnecirklar brukar varje kvinna få 5-10 minuter beröring enligt egen önskan. Önskemålen kan vara alltifrån att få en lätt massage, till stilla händer, få en kram, ligga i någons famn. Överenskommelsen är att den som tar emot ska säga till om något behöver förändras och att den som ger verkligen ska ge något som känns okej för dem. Det handlar alltså om enkel påklädd beröring.

Jag har varit med om att se människor som känner sig obekväma i situationen, särskilt i rollen som givaren. Att de är rädda att beröra på ett sätt som skulle kunna tolkas som otillbörligt eller fel. Ibland brukar sådana person lite valhänt röra vid någons strumpklädda fötter, som för att vara på riktigt säker mark. Det är som att det uppstår något slags rädsla för den där kroppen som ligger där, beredd att ta emot.

Jag har också varit med om att människor som är ovana vid beröring, rör okänsligt, kanske för hårt, för kantigt, eller för snabbt... Som om det vore för mycket att verkligen vara där och känna beröringen, känna de egna händernas rörelse och ana mottagarens kropp under kläderna.

De allra flesta brukar gilla att ta emot, speciellt när de själva tydligt får önska och när de vet att de i vilket ögonblick som helst kan säga stopp eller be om något annat.

Så vi kom att samtala om detta. Om att vi lever i en kultur som är ganska beröringsfri. Där allt fler visserligen kramas när de hälsar (men studera gärna kramandet, hur mycket kroppskontakt tillåter du själv i dina kramar?) Och när får du annars beröring från någon annan? Är det okej att lägga din hand på någons hand, din hand på någons axel, att smeka någons kind?

Det är som att det finns en sådan rädsla för att tolkas fel. Kan handpåläggningen betyda något mer, något annat... är det månne en sexuell invit? Och varifrån kommer denna rädsla och denna första tolkning? Alltså, det är som att rädslan för sexualiteten får stå emellan lusten att röra vid någon annan. Tänk om vi kunde coola ner vårt förhållande till beröring. Bara ge och ta emot och njuta av det? Och veta att mycket beröring kan ske utan sexuella förtecken - och samtidigt, njuta också av beröring med sexuella förtecken?

Jag brukar säga att näst sex är massage det bästa jag vet. Jag älskar verkligen att ha närvarande händer på min kropp. Och just i dag kommer jag att få massage. Lucky me!

Se till att bli berörd du med. Se till att röra vid någon annan idag. Ta det försiktigt om du är ovan. Pröva dig fram. Lycka till.

PS: Jag tror också att beröring är välgörande på djupet. Den sätter igång lugnhormonet oxytocin om jag inte är felunderrättad. Och jag tror det kan gälla både givaren och mottagaren.

Svenskarnas sexvanor: Den dolda sexualiteten

2012-01-11T09:18:00.000+01:00

En sexuell fantasi eller önskan du inte vågat berätta om?

Var fjärde svensk man skulle inte berätta för sin partner om han varit otrogen. Och rätt många yngre män låter bli att berätta om sin porrkonsumtion eller sina sexuella fantasier för sin partner.

Samtidigt berättar var femte man och var fjärde kvinna ”allt” kring sex med sin partner.

Jag har sagt det så många gånger: Prata om det. Prata om din längtan, dina drömmar och om vad du faktiskt gör för att förverkliga dem. Lägg skammen åt sidan och var sann. (Hur det kan gå när man låter skammen svämma över alla bräddar kan du se i gårdagens inlägg om filmen Shame).

Och jag menar verkligen det, att prata både om det som känns bra och om det som känns jobbigt, om det som skrämmer dig, eller hindrar dig. Och är det så att du lever i en längre relation kan det vara bra om din partner känner till om du har några sexuella trauman, så att ni tillsammans kan bidra till att hela dem... eller åtminstone kan bidra till att din partner förstår varför någon viss sexuell aktivitet känns omöjlig (just nu) för att den väcker starka känslor eller innan.

I Viagrarapporten 2011 har svenska män och kvinnor fått kryssa i en mängd svarsalternativ på frågan: Vad skulle du aldrig berätta för din partner?

I topp för männen (22-26 procent av de svarande) är vissa av mina sexuella fantasier, om jag varit otrogen eller min konsumtion av pornografi.

I topp för kvinnorna - som generellt ligger betydligt lägre än männen (15-12 procent) ligger vissa av mina sexfantasier, om jag varit otrogen samt om jag fejkat orgasm.

Då kan man fråga sig: Är det så att män oftare konsumerar porr (det var bara 4 procent av kvinnorna som aldrig skulle berätta om det)? Eller är det bara så att kvinnor skäms mindre över sin porrkonsumtion? Förmodligen är det så att män fortfarande konsumerar betydligt mer porr än kvinnor - och att de fortfarande skäms över det.

För jag tänker så här: Det man inte vill berätta för sin partner är troligen ofta något man skäms över. Det kan känns pinsamt att berätta om porrkonsumtion, sexuella önskningar som ligger utanför ”normen” eller om vidlyftiga sexuella fantasier. Och det kanske kan kännas skämmigt och jobbigt att berätta om otrohet?

Jag känner flera män som varit notoriskt otrogna mot sina partners (kvinnor i mina exempel) och som tagit otroheten som en manlig rättighet, medan de samtidigt säger att de skulle bli skitarga om deras partners gjorde samma sak mot dem eller ”min partner skulle aldrig vara otrogen mot mig, det vet jag.”

Det här sättet att lägga en del av sexualiteten i skuggan tror jag inte gagnar någon. För hur är det att ljuga sig fram genom livet, att tillåta sig saker i mörkret... Hur stor är rädslan att bli påkommen? Hur stor är risken att en partner förlorar tillit när hon eller han hittar öppna sexschattar eller sexiga sms från okända människor?

Jag tycker att det är glädjande att det ändå är en hel del människor som lyfter undan skynket och säger som det är. Detta tänder jag på. Jag gillar sån här porr. Jag var otrogen. Då går det att antingen bygga tillit - eller välja om man vill leva med en partner som väljer att ha andra vid sidan av. Börja vänj er vid att prata om det, ta det lite pö om pö om det känns jobbigt.

Jag tror att det skulle vara väldigt bra med relationer som skriver kontrakt sinsemellan (muntliga eller skriftliga) där man gemensamt bestämmer sig för de sexuella ramarna - och försöker hitta lösningar som är så tillfredsställande som möjligt för båda parter.

För tänk om det är så att den ena i en relation går ut och har sex med andra, för att få något hon eller han egentligen skulle ha kunnat få av sin partner, om hon eller han hade vågat fråga eller berätta om sin fantasi eller längtan? Jag tror alltså att en del sexuella problem beror just på att vi håller dem i mörkret, att vi inte berättar, för att vi är så rädda för vad den andra ska tänka?

Ny film: Shame

2012-01-10T09:19:00.000+01:00

Filmen Shame säljs som en berättelse om en sexmissbrukare, vars liv hamnar i en snabb nedbrytande spiral när hans yngre och trasigare syster kommer och hälsar på.

Hennes närvaro hindrar honom från att sköta sina sexaffärer snyggt och enkelt som han brukar. Borta är möjligheten att ta hem prostituerade och runka av sig till betalhoror på nätet.

Det småregnar lite när Alexander och jag går fyrakilometerspromenaden till Filmstaden i Malmö. Mörkret har lagt sig över staden. Inne i biosalongen är det mörkt och varmt. Och det är som att vår promenad och biosalongens mörker har förberett mig för filmupplevelsen. För Steve McQueens film Shame utspelar sig i hög grad i mörker. Antingen i ett fysiskt mörker, i natten, eller så i det mörker som omger människors skuggsidor - eller det mörker som många vill att deras skuggsidor ska förbli i.

Brandon är en man i trettioårsåldern. Han jobbar på ett fancy kontor med en obestämd arbetsuppgift. Brandon har en hemlighet - han är högkonsument av sex. Hans dator är fylld av sex - av bilder, av filmer, av uppkopplingar till sexchattar. Han tycks ha ett ständigt behov av att runka av sig och har hittat en rutin för att kunna göra det så obemärkt som möjligt även på jobbtoaletten. Det är som att livet spinner runt sexualiteten, runt att komma, runt att tömma sig.

Men vad händer när någon ser ens skugga, när någon ser att hela hans liv kretsar kring sex?

Och eftersom filmen heter Shame, får jag anta att det är vad filmen menar väcks: När någon ser vad Brandon gör, i det här fallet hans syster, då är det som att något rasar. Brandon står inte ut med att hans sexliv blir blottat och när det sker så söker han sig ut på de nattliga gatorna för att hitta partners, typ vilka som helst, i ett allt snabbare tempo.

Vi får inte veta så mycket om Brandon och hans syster Sissy, mer än att de bott i Irland fram till tonåren och att hon tidvis varit mycket sårbar. Att hon inte riktigt klarar sig själv.

Det finns en kärlek mellan dem, men den uttrycks mest bakvänt... De bråkar ständigt... som att detta, att de ser varandra, skapar ett stort skamspöke mellan dem, som gör verklig kommunikation omöjlig.

Skammen driver ut Brandon på gatorna. Skammen gör det möjligt för honom att närma sig människor som han betalar eller som inte bryr sig det minsta om honom. Skammen gör honom själv och dem han märker till (sex)objekt. Skammen gör det också omöjligt för honom att få till normala relationer. När någon visar kärlek eller omtanke spårar han ur, blir sårbar och låter folk försvinna.

Det är som att ingen ska få se vem Brandon egentligen är.

Det finns också lite andra dimensioner i filmen, som att Brandon blir vittne till att män, som å ena sidan guidar sina barn via webbcam, på nätterna går ut och raggar tjejer. Han betraktar deras dubbelmoral och säger sig inte förstå det där med relationer... Vad ska man med dem till? Och den enda verkligt nära relation han har tycks vara med Sissy... och så blir de så destruktiva tillsammans.

Filmen ställer en massa frågor och jag som jobbar med skam har lust att ställa en massa frågor till filmskaparna... som vad som skapat Brandon, Sissy och deras sårbarhet och oförmåga att vara sårbara på riktigt, att våga känna, att verkligen vara nakna. Det är en sådan paradox, med detta ihärdiga avsugande, slickande, knullande, fysisk närhet... och ändå... så är ingen riktigt hemma, det är som att livet bara vore ett skådespel, som att det är farligt att känna, men ofarligt att tömma sig... Typ.

En liten kul grej. När jag skulle gå ut ur biosalongen så reste sig ett par tanter som sett filmen med kommentaren: Ja, då har vi sett en riktig porrfilm. Då kan jag upplysa om att Shame verkligen inte är någon porrfilm. Sexscener ja... men förutom endel bröstvårtor så är sexet skildrat utan att insyn... Men det är klart... Det går att titta på den som om den vore en porrfilm, fast då får betraktaren fylla på detaljerna själv.

Rätt intressant film, som nog kommer att sitta kvar en stund... men jag är osäker på budskapet, faktiskt.

Lust och liv arrangerar: Ta några steg på din väg till JA!

2012-01-09T08:30:00.000+01:00

Det känns så himla roligt att vi om mindre än en månad ordnar två workshoppar i Stockholm, där du får chansen att säga en massa mer ja till dig själv än du kanske annars vågar göra.

Det känns så rätt att göra det just nu, i denna tid, då vi alla behöver ha tillgång till vår livsenergi, oss själva och möta världen autentiskt.

Så kom på workshopparna - dessutom till superduperpris om du anmäler dig senast 18 januari.

Alltså - två fristående workshoppar i Stockholm 4 och 5 februari.

Här kommer mer info (och anmäler dig för du genom vår hemsida www.lustochliv.se)

Händer det att du låter bli att göra något för att du är rädd för vad andra ska tycka?Händer det att du inte vågar fråga för att du är rädd för att få ett nej? Händer det att du säger ja till något som du själv egentligen inte vill, bara för att vara snäll eller för att någon annan ska tycka om dig?

I så fall är du inte ensam.

Vad är det som gör att du inte lever ditt liv fullt ut?

Vad är det som hindrar dig?

Vad ska till för att du ska släppa din rädsla och möta ditt ja?

Vi, Alexander och Charlotte Rudenstam, tränar dagligen på våra ja till oss själva och på att leva till 100%.

Det är en sådan resa vi vill bjuda in dig till.Vi vill locka dig att ta några steg för att möta ditt ja, för att våga vara dig själv, oavsett vad andra kan tänkas tycka, oavsett vad din inre rädda röst ropar.

Du kan ha känslan av att något står i vägen för dig och ditt JA, står i vägen för att du ska leva ett mer lustfyllt liv. Och samtidigt känns ditt liv just nu ganska tryggt… och hur skulle det bli om då vågar mer?
Vi erbjuder dig två dagar där du får möjlighet att undersöka hur just du kan ta nästa steg.
Du kan se de två workshopparna som en helhet eller välja en av dem.

Första chansen att gå en dubbelworkshop sker i Stockholm 4 och 5 februari 2012.

Steg 1. Vägen till JA!
En heldagsworkshop då du lär dig att känna in både ditt ja och ditt nej. Du får testa dina gränser i lekfulla övningar. Du får också dansa, meditera, reflektera, dela och pröva att visa upp ditt ja inför de andra deltagarna.

Steg 2. Ingen skam i kroppen!
En heldagsworkshop där du tittar närmare på vad som hindrar dig från att leva ett liv i lust, där du undersöker din skam och där du får möjlighet att se på dig själv och din kropp med kärlek. Du får också dansa, meditera och dela dina upplevelser.

Anmäl dig i tid och få lägre pris!
Fram till den 18 januari (två veckor före workshoppen) gäller följande priser:
Gå en workshop för 1000:-
Gå båda workshoppar för 1700:-

Sedan gäller följande (ordinarie) priser:
Gå en workshop för 1200:-
Gå båda workshoppar för 2200:-

Du räknas som anmäld när du har betalat anmälningsavgiften på 400:-
Resterande belopp faktureras i samband med anmälan.

Kontakta oss om ni är flera som vill gå tillsammans. Då kan vi ordna specialpriser och bonusar (fram till två veckor före workshoppen.)

Ring gärna Alexander om du har frågor: 070 616 72 42

Varmt välkommen!

Måste man alltid älska och hedra sin moder?

2012-01-08T16:28:00.002+01:00

Det är nog inte så lätt att vara barn till offentliga personer.

Särskilt inte till sådana som har gjort sig kända för exempelvis frispråkighet eller något särskilt sätt att leva.

Jag tänker på författaren Kerstin Thorvall och mamma-gurun (och författaren) Anna Wahlgren.

Efter Kerstins Thorvalls död har två söner talat ut om hur det var att växa upp med ”en svårt neurotisk mor med extrema krav på uppmärksamhet”. Den ena sonen gjorde det i en intervju i tidskriften Vi och den andra skrev en bok om sin uppväxt.

Nu kommer Felicia Feldts bok om sin barndom och om sin mamma Anna Wahlgren. Och till skillnad från bröderna Falk väntar hon inte på sin mammas bortgång. För henne känns det rätt att nu, vid 44-års ålder ge sin version av barndomen i boken Felicia Försvann.

När jag fick mitt första barn var Anna Wahlgrens Barnaboken en bibel, även om jag aldrig lyckades läsa hela. (Jag läste nog bara babydelen, fick en del tips där och det räckte uppenbarligen för mig då.) Hon hade kultstatus Anna Wahlgren. Hon var känd för att hon hade många barn, för att hon ständigt hade nya män (sju äktenskap) och för att hon var emot dagis och för att hon hade en massa praktiska tips kring barnuppfostran.

Familjen fanns förmodligen nära offentlighetens ljus ganska ofta... och enligt dottern (och som jag fattar det, enligt Anna själv i hennes egen självbiografi) så förekom det, åtminstone i perioder, stora mängder alkohol.

Felicia valde bort sin mamma vid 17 års ålder och för tio år sedan bröt hon kontakten. Hon har själv levt ett komplicerat liv med flera äktenskap och ganska många barn (fyra) och först efter en depression hittade hon ”hem” till sig själv. Det var kanske då tanken väcktes om att få beskriva hennes egen sanning, hennes egen verklighet, hennes perspektiv.

Jag läser en intressant och rätt omfattande intervju med Felicia Feldt som är publicerad i Svenska dagbladet. Den är skriven av Karin Thunberg, som för övrigt själv också under förra året givit ut tredje delen av sin självbiografi (En dag ska jag ta mig någon annanstans och som beskriver Karins 1970-tal), vilket förmodligen gör att hon själv har funderat mycket över vad man ska ta med i en självbiografi och vad som bör utelämnas, vad som är liksom för privat.

(Vad jag vill säga med det är att Karin Thunberg verkligen är en kunnig skribent och någon som verkligen kan förhålla sig till de dilemman Felicia Feldt eventuellt har haft.)

Läs väldigt gärna hela artikeln i Svenskan, för i den redogör hon för sina försök att få kommentarer från mamman, Anna Wahlgren, vilket Wahlgren avstår från, både muntligt och skriftligt.

Jag har själv inte läst boken.

Men den - och diskussionen runt den, som verkligen har flammat upp - väcker intressanta frågor om vad man ”får” berätta och inte och om valet att välja bort försoning.

Jag har ju ägnat mycket tid åt introspektion. Jag har gått igenom min barndom fram och tillbaka. Jag har processat kring den. Jag har tidvis känt stark ilska. Jag har vågat känna mig kränkt över saker som hände mig. Men jag har också kommit till försoning, till förlåtelse och till förståelse. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, givet sina förutsättningar. I dag känner jag djup tacksamhet. Jag älskar dem som dem de är, istället för de föräldrar jag önskade att jag hade. Men det har krävts en massa arbete för att komma dit... i mitt fall var kanske den svåraste delen att inför mig själv erkänna att jag faktiskt hade känt mig kränkt vid olika tillfällen, det var svårt att plocka ner dem från den piedestal där jag hade satt upp dem. Så det är som en cirkelrörelse som nu känns rätt så fullbordad, även om jag ibland kan känna små törnestick.

Och jag kan förstå att barn till så offentliga personer, till personer som varit så omfamnade av media, som på sätt och vis tillåtit att delar av liven utspelar sig på en scen, kan ha behov av att berätta sin historia.

Föräldrar som låtit sina barn fladdra förbi också i det offentliga, eller som har varit en slags förälder i det offentliga och något annat i det privata.

I Felicia Feldts fall ödet att vara dotter till en supermamma, som inte levde upp till det där hemma, två bilder som inte verkade förenliga... och där världen förmodligen tror på mediabilden. Och det som hon vill säga med boken är: Jag har rätt att inte försonas med min mamma.

Och det är givet att barnen har en annan verklighet än den mammorna visade i offentligheten, att de har uppfattat något delvis annat än sina föräldrar och den sanningen ska de väl ha rätt att framföra, oavsett vad fjärde budet säger: Du ska hedra din fader och din moder...

Sedan är frågan vad det ger i förlängningen? Hur känns det efteråt? Är det som att trycka ut en varböld och hoppas på att man efteråt känner sig helt frisk? Att det krävs offentligt ljus på en egens verklighet för att det ska uppstå något slags jämvikt?

Vad är det som är så skönt med att inte försonas?

Jag vet inte.

Här är reaktioner från några som faktiskt läst boken:

Aase Berg i Expressen:

Om Feldt hade skippat dissandet av Wahlgren och skrivit en anonym historia om en charmig men alkislynnig mamma med offentlig duktighetsetikett, hade den här boken kunnat hjälpa människor på riktigt i stället för att spä på mediecirkusens sadistiska sensationslystnad.
"Dessutom tänker jag hela tiden - och det här är riktigt, riktigt illa i en bok som handlar om psykisk misshandel - att övergreppen är relativa.

Anna Rabe i Svenska dagbladet:
”Felicia försvann” är en ren hämndbok, tillkommen i en tragiskt okontrollerad flod av vrede och smärta.

Susanne Sterner i Östgötacorren:
Felicia Feldt växer upp med Anna Wahlgren, en mamma som beskriver sig själv som kanske världens främsta barnuppfostrare. Men det Felicia upplever är i stället en barndom kantad av sex, alkohol och våld. "Felicia försvann" är en smärtsam och djupt sorglig skräckskildring.

Fredrik Virtanen i Aftonbladet:

Även om ingen kan veta om Felicia Feldts uppväxtskildring är sann så är just detta sant. Barnen paraderades som cirkushästar. Det såg hela Sverige.

Då kan inte föräldern gnälla vid en motreplik.

Då har barnet rätt att berätta sin sanning.

Ulrika Milles i Dagens Nyheter:

Jag ser snarare en stor sorg och vrede i den här typen av uppgörelser som handlar om att de frånvarande fäderna gav modern en sådan makt. Varför behövde fäderna inte sina barn? Det moderna är kanske att vi inte längre fördömer barnens vägran att försonas.

Jens Liljestrand i Dagens Nyheter:
Anna Wahlgren, i sin dotters tappning, förkroppsligar just schablonbilden av en pretentiös kulturelit, ett kotteri av självutnämnda experter med tvärsäkra svar på livets alla gåtor. Och det är kanske så jag till sist måste läsa Felicia Feldts självbiografi: som ytterligare en dimension av min generations vägran att sluta fred med 40-talisterna. En försenad och därför så mycket grymmare tonårsrevolt. Ett bittert farväl till rösten som kuttrar i vårt öra att Mamma vet bäst.

Spanar in i samtiden: 15 sekunders uppmärksamhet

2012-01-08T09:00:00.000+01:00

Lucretia av Artemisia G.

Jag sitter och äter frukost med Stella.

Så säger hon: Mamma, skulle du vilja vara med i Spanarna i P1?

Och jag undrar varför hon frågar:

– Du tar ju upp något nytt du funderar över nästan varje morgon.

Intressant. Tänkte inte på det. Och kanske ligger det något i det Stella säger. Att jag ofta reflekterar över samtiden. Och som en rätt så trogen Spanarna-lyssnare har jag naturligtvis tänkt tanken hur det vore att sitta i den radiostudion, men alltid slagit bort tanken... Inte är jag så witty... och tre belägg... och en massa andra invändningar.

Man kanske kan säga att jag är en privatspanare... och en bloggspanare... och lägger ut en del av mina reflektioner här.

Nutidens umgänge. Optimalt?

Vi har haft huset fullt av vuxna barn under helgen. Alla sitter med sina smarta telefoner i högsta hugg. Så fort det uppstår minsta lilla paus, eller filmen på teve är lite tråkig, eller det vi gör tillsammans inte går tillräckligt fort, så flyttas fokus till skärmarna. För att skicka meddelanden, wordfeuda, kolla på någon annan film, spela ett spel, ibland tala i telefonen. Det är som att världen i telefonen nästan är mer närvarande än vi som sitter där i rummet.

Och ibland sitter vi bredvid varandra och jämför appar med varandra, eller vi fnittrar förtjust över ordkombinationer i Wordfeud, för flera av oss spelar också med varandra... fast då i den andra, icke närvarande dimensionen. Det är som att vi umgås i två eller tre plan samtidigt. Och jag är verkligen en del av detta. Min telefon ligger också bredvid mig.

Och jag tänker på den där splitvision vi har i dag och undrar hur mycket vi verkligen ser och vad det är vi missar genom att ta in så mycket samtidigt, genom att ta in världen i 5-30 sekunders moduler, som att livet blivit en reklamspott på teve.

Självporträtt Artemisia.

Jag läste precis en bok som handlade om en kvinnlig konstnär i renässansens Italien (roman byggd på delvis verkliga händelser), en kvinna som på 1600-talet mot alla odds faktiskt kunde försörja sig på sitt konstnärskap. Hon hette Artemisia Gentileschi. Men det var inte det, utan det som fascinerade mig var intensiteten i hennes konstnärskap, dedikationen, hennes committande, hur hon verkligen var närvarande i det verk hon för tillfället skapade, hur hon på djupet kunde studera sin modell, läsa av varje skiftning i modellens kropp och hur viktigt det var för henne att förmedla en viss känsla i bilden, en känsla som förkroppsligas genom hennes sätt att avbilda modellen. Hon hade en metod som gjorde att tavlan nästan blev levande... och det var det hon ville ha fram. Hon ville skapa verk som folk kunde titta på i hundratals år, men då krävdes mer än ett avbildande. Mer än ett snapshot. Det krävdes att hon verkligen studerade personen. Att hon var genuint intresserad. Att hon nästan gick in i personen, att hon ur vissa aspekter älskade sin modell, eftersom de skulle spendera månader tillsammans i hennes ateljé. Också förhållandet till färgerna tycktes lika autentiskt... alltså att lägga ner tid och omsorg på att riva färger, blanda dem, skapa den rätta lystern... Bara det en konst i sig.

Och jag undrar vad som händer med en människa som lärt sig att studera andra så noga. Som gör det stilla. Där två personer befinner sig länge i ett rum och där det verkligen handlar om att betrakta och bli betraktad. Att lägga märke till varje detalj i ett mönster, varje veck i huden, varje färgnyans i ett ansikte, varje skugga... Vad är det för kvalitet det ger? Och vad är skillnaden mellan den kvaliteten och 15 sekunderslivet? Vad ger oss det förbiflimrande livet? Vad skulle något mer långsamt och eftertänksamt innebära? Och hur skulle vi kunna integrera de två?

Judith av Artemisia G.

Jag tror vi kan ha behov av både och. Men i dag kanske vi behöver träna mer på det senare. Att våga vara nära våra upplevelser, att inte byta ut dem precis innan de riskerar att tråka ut oss. Att hålla ut, lite till.

Skam: Att falla för grupptrycket

2012-01-07T11:00:00.000+01:00

I går föll jag för grupptrycket.

Och jag skäms.

Å vad jag skäms.

Jag önskar jag kunde spela bandet tillbaka och göra på ett annat sätt.

Jag fick ett gulligt meddelande igår och gjorde tolkningen att det nog inte kunde vara till mig. Det måste vara felskickat. Det var liksom för gulligt för att vara till mig. Och när jag visade meddelandet till min omgivning drog de samma slutsats som jag.

Där kunde det ha slutat.

Men de började att hetsigt uppmuntra mig till att visa meddelandet för världen. Jag sa nej, nej, nej... och de låg på mer och mer. Talade om hur roligt det skulle bli. Och motvilligt rycktes jag med, trots att jag hela tiden hade invändningar.

Och så visade jag meddelandet för världen.

Nu är det så att jag skrev det på ett väldigt gulligt sätt och tackade för gulligheten jag fått till mig. Men under ytan fanns ju min närmaste omgivning som tänkte att meddelandeskickaren nog hade skickat till fel person... Tja, det fanns en underström av något som inte var helt rent.

Nu har jag plockat bort meddelandet från den offentliga världen.

Och jag skäms.

Jag skäms för att jag rycktes med.

De andra tyckte verkligen att det var skojigt. Att man ska skoja offentligen. Men jag känner, jag känner att jag bröt mot en viktig regel: Att vara autentisk och sann.

Jag känner verkligen hur fel det är för mig att göra något som skulle kunna vara på någon annans bekostnad. Jag vill inte hålla på med sådant.

Jag kan driva med mig själv, jag kan utelämna mig själv, jag kan göra allt - som handlar om mig. Det är autentiskt. Men jag vill inte ryckas med av grupptrycket. Jag vill inte känna att jag böjer mig för majoriteten, särskilt inte om det är mot min inre röst.

Så jag kan ju vara tacksam för det i dag, tacks för det just nu. Att den här, relativt oskyldiga händelsen, fick mig att se det här tydligt.

Och jag tänker... var går gränsen för vad jag gör för att vara med i gänget, för att vara populär, för att ses som smart eller rolig? I vilken mån är jag beredd att kliva på andra? Att vara taskig mot andra?

Det jag känner är att jag är det i väldigt liten mån och att den här episoden hjälpte mig att se det och att jag fortfarande behöver träna på att stå kvar i min sanning, i det som är rätt för mig.

Och samtidigt... jag gör fortfarande fel. Det är mänskligt att göra misstag.

Och jag hoppas att personen som skickade det privata meddelandet förlåter mig för att jag under ett halvt dygn gjorde det offentligt.

Förlåt!

Lördagsövning: Förankra din insikter

2012-01-07T08:30:00.000+01:00

Är det så att du egentligen vet vad du behöver göra för att må bättre?

Och så är det något som kommer i vägen?

Jag brukar kalla det för latmasken, eller prokrastineraren (den som alltid vill skjuta upp saker) som kommer in och saboterar och gör så att det inte riktigt blir av.

Här får du en övning du kan göra för att förankra dina insikter - och som gör att du ser till att insikten förvandlas till verklighet.

Du har säkert varit med om det - särskilt så här i början av året. Du har en massa förhoppningar, tankar och löften kring det nya året. Det är nu den nya vanan ska sättas, det är nu du ska sluta med något skadligt... det är nu.

Du känner hur motiverad du är och hur viktig förändringen är för dig. Men sedan, när det kommer till kritan, gör du ändå som vanligt.

Du har fått en insikt om vad du behöver göra... men så blir det ändå inte gjort.

Det är här förankringstekniken kommer in. Jag har läst om den hos Heartmath institutet - och det är fyra steg du kan ta för att hjälpa dig själv... att se till att du lever efter dina insikter, istälelt för att glida tillbaka i det beteende som inte tjänar dig.

Uppskatta att du har fått en insikt. Var alltså glad och nöjd över att du har fått en insikt som kan bidra till att du gör förändringar i ditt liv som kan få dig att må bättre.
Uppskatta varje liten positiv känsla du har kring insikten du har fått. När du uppskattar känslorna kring insikten, till exempel känslan av hopp eller känslan av frid, så får insikten större betydelse i ditt känsloliv, och när du har positiva känslor kring något - alltså du verkligen vågar känna det i kroppen - då blir det också mycket lättare att komma i håg.
Skriv upp vilken din insikt är och läs dagligen om din insikt, med uppskattning. Genom att läsa det du har skrivit dagligen, så fortsätter du att undersöka din insikt med dina känslor och håller hoppet om inspiration och förändring vid liv.
Sätt igång. Gå förbi hindret som säger: ”Nu borde jag... ” och bara sätt igång och göra förändringen, för nu har du förankrat insikten och inser hur smart det är att verkligen sätta igång och göra det.

Ta sedan alla chanser du ser att fortsätta göra saker som är kopplade till det du har fått insikt om och säg till ditt hjärta att du verkligen ska göra det. Se de här situationerna som möjligheter till att befästa nya sätt att förhålla dig till insikten.

Och om du är på väg att glida tillbaka till ett gammalt beteende, förlåt dig själv och återkom så snart som möjligt till det nya sättet att vara, utan att skuldbelägga dig själv för dina misstag. Det är verkligen mänskligt att fela.

Jag slutade röka för två och ett halvt år sedan. Jag hade verkligen kommit till insikt om att det räckte för mig. Jag hade gjort en lång lista över skäl till att sluta. Jag satte upp ett slutdatum och jag berättade för världen om mitt beslut.

Sedan dess har jag inte rökt. Ganska många gånger har jag utsatt mig för frestelse, men jag har hållit ut. Jag inser att jag, utan att känna till metoden, faktiskt har använt den. Och det är jag väldigt glad för.

Jag ska ta hand om min kropp i år.

Nu har jag fått en annan insikt, som handlar om att jag verkligen behöver visa min kropp uppskattning. Jag mediterar ju redan dagligen, men nu ska visa kärleken till min kropp på flera sätt... och här behöver jag hjälp av förankringsmetoden - och uthållighet. Jag ska visa latmasken i mig att jag är värd all den här kärleken.

Insikten kan så klart handla om nästan vad som helst... Om vad som skapar stress i ditt liv, om hur din relation fungerar... eller något annat. Se vad som händer när du verkligen förankrar din insikt...

Lycka till.

Läs gärna Alberts inlägg om att sluta prokrastinera sig själv...

Svenskarnas sexliv 3: När tänder du av?

2012-01-06T08:30:00.000+01:00

Smutsgrisar vill få ha till sängkamrater.

Vad är det som får dig att tända av? Som gör att en tänkbar partner förvandlas till något mer eller mindre motbjudande? Eller att du inte alls har lust att ha sex med din partner.

Enkelt uttryck vill svenskar ha sexpartners som är rena och som luktar gott.

De tre viktigaste avtändarna för både kvinnor och män är, enligt Viagrarapporten, dålig hygien, dålig andedräkt och svettlukt. Och tänk dig de tre tillstånden tillsammans, hur kul är det på en skala?

En älskare ska alltså vara fräsch.

Sedan är det troligen så att människor inte definierar de där sakerna på precis samma sätt och att vi är olika känsliga för olika saker. Somliga kan till exempel älska ny svett... men avsky gammal, sur svettlukt. (Och ny svett kan ju lätt produceras under själva kärleksakten).

Dålig andedräkt, snus mellan tänderna... vem har lust att kyssas då? Inte jag. (Maken är supernikotinist och har han inte snus i munnen så luktar han rök... och det är en utmaning och kräver en del extra arbete med tandborsten... Mindre spontankelande leder det alldeles uppenbart till.)

Det är spännande att se vad som kommer längre ner på listan över avtändare och det är också här som könsskillnader kommer in.

Kvinnor tycker att män som är självupptagna och arroganta är avtändande. Och män tycker att kvinnor som är initiativlösa och är på dåligt humör är avtändande. (Och tänk dig en kombination av flera av dessa fakturer... en sur initiativlös kvinna möter en arrogant och självupptagen man. Hu!)

Samtidigt speglar detta en steretyp bild av (åtminstone gammaldags) förväntningar på män, respektive kvinnor när det kommer till sex.

Traditionellt är det ju mannen som ska (skulle) ta initiativ och kvinnan som skulle vara den mer passiva. Män beskrivs som sexuellt mer hungriga, medan kvinnor som mindre och ovilligare. I tidigare generation var det vanligt att kvinnor såg (eller förväntades se) sex som något nödvändigt ont... och om kvinnorna måste göra sin plikt i sängen, var det ju lätt att mannen uppfattades som självupptagen när han propsade på sex.

Eller handlar det om något helt annat, egentligen?

Manlig arrogans kanske döljer osäkerhet? Kvinnlig initiativlöshet kanske speglar rädsla för att bli uppfattad som en slampa... eller något annat? Kanske de här beteendena eller tolkningarna av beteenden handlar om de förväntningar som människor tror att de har på sig kring sex.

Tänk vad mycket enklare det skulle vara om fler pratade om det...
Hur vill du ha sexet?
Vad tänder dig?
Vad kan jag göra för dig?
Detta njuter jag av!
Hur ska jag tolka att du inte tar initiativ?
Och tycker du att detta är jobbigt att tala med, ring Alexander eller mig - vi coachar dig gärna.

Självcensur

2012-01-05T08:30:00.000+01:00

En film som är utan självcensur på ett plan, men fylld av den på ett annat. Rekommenderas! (från 1999)

Jag träffade en vän häromdagen, en vän som träffat en man och som hade väldigt blandade känslor inför det.

En del av henne blev livrädd inför tanken på en relation och en annan del av henne kände en stor längtan.

Och ännu hade inget hänt, inte ens en kyss utbytts.

Det var då självcensuren satte in.

Min vän är alltså fylld av motsägelsefulla känslor som hon processar. Hon kan se hela sitt mönster av längtan och rädsla. Det är som att det pågår en pingismatch inom henne. Och genom att bli medveten om vad som pågår, så lär hon sig en massa om sig själv.

Den trevlige mannen skickar ett sms till henne och hon tänker att hon ska ge ett svar som beskriver vad som faktiskt händer i henne. Så hon börjar författa ett långt ärligt sms... och precis innan hon ska skicka det inser hon att hon nog inte vågar, att hon ska skicka något annat, mindre utlämnande, mindre sant, så hon bestämmer sig för att radera texten och skriva något nytt.

Självcensuren har slagit till.

Det är då det händer. Istället för att trycka på radera, så skickas sms:et i väg. Hon tittar med förskräckelse på sin telefon... och tänker typ, shit... Och hon önskar verkligen att hon inte fått i väg det... och nu har hon inte längre kontroll... och vad sa hon nu egentligen och vågar hon stå för den där ärligheten...

Och hon har inget val. För något i henne har trollat bort självcensuren. Hon står där naken med sina motstridiga känslor.

Och hennes sms lockade honom till handling, eller kanske till reflektion... för hans sms blev också ärligt.

I dag är de ett par!

Och jag tänker på hur många gånger vi hindrar oss själva med hjälp av självcensuren. Det vi hade tänkt blir inte sagt, ögonblicket glider förbi... och så är det oåterkalleligen försent.

Jag minns en fransk film, En erotisk affär, som handlade om ett par som träffades för att ha sex. Bara det. De visste inte varandras identiteter. Men de hade sexet (som vi aldrig får se explicit). Och det börjar väckas starka känslor inom dem. Båda har lust att säga att de vill ha en relation... De sitter på ett café och är så rädda... och orden kommer ut fel ur munnen, de missuppfattar varandra och de går ut från caféet och möts aldrig igen. För att självcensuren, rädslan är där.

Och hur fungerar din självcensur? Vad låter du bli att säga? Vad händer när du trotsar din rädsla och säger hur det verkligen är?

Min erfarenhet är att självcensur i många fall är ett hinder... det stänger möjligheter. För vad är det som gör att rädslan för ett nej ibland är större än längtan efter ett ja?

Reflektera över det....

Tid för män att våga vara nära (varandra)?

2012-01-04T09:53:00.000+01:00

Jag sitter och småpratar med sonen om att män i allmänhet har lättare att tala om känslor och relationer med kvinnor, än med andra män.

Och hur många gånger har jag inte varit med om män som haft behov av att prata av sig?

Men kanske är det så att det är männens tur nu: Männens tur att våga närhet till varandra, både fysiskt och känslomässigt - och utan sexuella kopplingar.

Jag har sett det så många gånger. Två eller flera heterosexuella par möts för att till exempel äta middag tillsammans. Männen tar varandra i hand och kvinnorna kramar både män och kvinnor. Det är som att rädslan för intimitet, kanske bögskräck finns där närvarande, alldeles under ytan, men att ingen säger något om det.

Intressant nog är jag också ganska ofta med om att männen kramar om varandra vid kvällens slut, som att samtalen har skapat något slags intimitet och där rädslan för vad kramen skulle kunna representera liksom har suddats ut.

I våras läste jag Bob Hanssons, Martin Svenssons och Leif Erikssons bok ”Dingo dingo” som handlade om en manlig kramklubb. Om män som träffas för att känna medmänsklig närhet. Författarna ville delta i debatten om ett annat slags manlighet, som inte bygger på att vara hård och tuff.

Nu kör Sydsvenskan en serie om manlighet och närhet (bravo!) och jag läser flera intressanta artiklar.

Bland annat intervjuas just Martin Svensson, som var flickidol i 20-årsåldern. Författarna till boken testade själva att långkramas (i 15 minuter). Martin var med om hur jobbigt det först kändes, men hur han sedan började slappna av och att det efteråt kändes som att ha fått en djupgående massage. Och efteråt var samtalet dem emellan mer lågmält och de pratade om sig själva. Och i dag värdesätter han riktiga samtal män emellan.

– Ja, närvaron, närheten och de livsviktiga samtalen. Identifieringen, att spegla sig i varandra, är befriande. Att man inte är ensam. Det säger jag utifrån en tro jag har på att det finns två kön, att allt inte bara är sociala konstruktioner. Jag tror att det finns något mer, för vad händer om man skulle koka ner det som genusvetenskapen fört fram, att könen bara är sociala konstruktioner? Det måste ju betyda att jag som heterosexuell bara är offer för en norm, och att om jag verkligen var sann mot mig själv så skulle jag känna lust att ligga med både tjejer och killar, säger Martin Svensson till Sydsvenskan.

I en annan artikel talar idrottsforskaren Jesper Fundberg om att heterosexuella män behöver öva på nyanser när det gäller närhet. Det finns något mellan ytlig vänskap och rå kåthet... och män behöver alltså träna på att våga vara nära på ett sjyst sätt.

Fundberg har studerat ett pojklag i fotboll och deras tränar i avhandlingen ”Kom igen gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter”.

Han menar att många män är väldigt intresserad av andra män - utan att vara homosexuella. (Att de till exempel kan klä upp sig för andra män, tävla i förhållande till andra män, vilja räknas i förhållande till andra män.) Han kallar det för ”homosocialt begär”, som är svårt att hantera, trots att det inte handlar om sex. (Och det kan vara något männen själva är omedvetna om.

Killar får tidigt lära sig att de inte ska visa känslor, inte vara för nära och klara sig ensamma. Därför skapade fotbollskillarna tre stereotyper, som de själva inte skulle vara som: ” Spela inte som en kärring, håll bögavstånd, uppträd inte som en invandrare.”

Men hur skapar då idrottskillar närhet? Jo genom ritualer. Under matcher är det okej med fysisk närhet. Men bara då.

– Som det är nu hoppar man över allt som finns mellan något slags ytlig vänskap och rå kåthet. Allt däremellan är som bortraderat och kvar blir bara de starka uttrycken. Är man nära varandra handlar allt plötsligt om sex. Men tänk om man hade övat lite på nyanserna, på vad den här intimiteten handlar om rent praktiskt. Om man hade pratat om det skulle man kunna hantera det på ett helt annat sätt, säger Jesper Fundberg till Sydsvenskan.

Och det kanske i förlängningen innebär att män kan kramas... visa närhet... tala om känslor, utan att någon behöver skruva på sig för den sakens skull.

Ny bok: Själslig diagnos

2012-01-03T09:45:00.001+01:00

Hans Thörn har skrivit en bok som visar hur du kan göra en själslig diagnos och med hjälp av hans metod, Helmetoden, kan frigöra dig från själsliga trauman och därmed kunna leva ett rikare liv.

Detta är mina reflektioner efter att ha läst boken.

För några år sedan kom jag i kontakt med Hans Thörn. Han läste manus till en av mina böcker och jag läste ett av hans manus.

Jag minns det som att hans manus var intressant, men lite rörigt. Jag tyckte han hade behov av en redaktör, men det tyckte inte han.

Och nu sitter jag med hans senaste bok i handen. Det har gått sex år sedan vi hade kontakt och när jag frågade om jag kunde få ett exemplar av hans bok för att skriva om på bloggen, så hade jag bara ett vagt minne... eller snarare... hans namn fick det att ringa en klocka i mig... någonstans långt bak i min hjärna fanns ett minne av att jag läst något av honom...

Och ju mer jag läste i hans nya bok ”Själslig diagnos”, desto mer säker blev jag på att det måste vara han... så jag letade i min dators skrymslen och fann en konversation mellan oss, en offert från mig och med det kom också ett minne upp om att vi talade med varandra i telefon då för sex år sedan. Jag minns det som ett givande samtal.

Men sedan skildes alltså våra vägar och jag har inte tänkt på honom på åratal, förrän jag såg en av mina Facebookvänner göra reklam för hans aktuella bok.

Det är så märkligt det där... när någon dyker upp från ett förflutet. Visserligen hade vi ingen lång historia tillsammans... men det var ändå lite oväntat.

Och en intressant sak är att jag, när jag läser denna bok, upplever endel av det jag upplevde då... nämligen att hans bok hade tjänat på att ha fått beröras av en redaktörs händer. Också denna har sina röriga partier och det finns flera saker som återkommer, annat som inte riktigt förklaras och som läsaren ska ta för självklart.

Men kanske är det så, att Hans Thörn gillar det där yviga. Det känns som att han har skrivit på och så ha det blivit en bok som liksom representerar honom i skrivögonblicket.

Jag har aldrig våndats så mycket inför att skriva om en bok som just denna.

Jag har ju fått boken av honom och känner en skyldighet att skriva om den.

Och så väcker den rätt så mycket i mig.

Det som jag tycker är jobbigt är att han har skrivit den på ett sätt som gör det svårt att ha invändningar emot den.

För han skriver på flera ställen att han har fått orden, lösningarna och tankarna från Gud och om jag då har några synpunkter på något han skriver, tja, så innebär det ju att jag ifrågasätter Guds auktoritet. Och bara det väcker rebellen i mig. Det där att jag som läsare inte har några egna val. Att jag ska svälja Hans sanning, som han inte beskriver som sin egen utan som Guds. När jag läser något vill jag själv ha en valmöjlighet och den känner jag inte riktigt här. Och det stör mig.

Jag har inte läst den bok där Hans Thörn beskriver sin metod, Helmetoden, som är hans förra bok. Han skriver i förordet att det inte ska behövas, att de två böckerna kan läsas fristående. Ibland känner jag mig strandsatt som läsare och jag undrar om jag hade känt mig klokare om jag hade läst hans förra bok också.

Jag går ut på nätet och läser Hans hemsida. Hans Thörn är uppenbart framgångsrik. Människor lär sig hans coachingmetod och han far runt i landet och lär ut den. Och det är ju fantastiskt bra, att han hittat ett sätt som gör att människor mår bra på ett grundläggande sätt.

Och kanske är det så att han är superkarismatisk och förklarar väldigt bra live? Men när jag läser boken känner jag mig... tja, lite tillplattad.

Så här tolkar jag det han skriver:

Vi människor består av olika nivåer: kropp, själ, tidigare liv och så ursprungsenergi. Vi kan ha råkat ut för trauman i detta liv eller i tidigare liv som har skadat vår själ. Därför behöver vi läkas och det kan vi göra med hjälp av Helmetoden. För att vi ska må bra räcker det inte med att läka trauman i detta livet, vi måste också rätta till gamla trauman från tidigare liv och till slut blir vi liksom hela och kan leva detta liv på ett framgångsrikt sätt där vi är sjysta mot oss själva och människor i vår omgivning.

En hårdragen beskrivning så klart.

Och det som ska hjälpa människan är hans metod, Helmetoden, som han har fått från Gud. Metoden handlar om att man intuitivt ska känna in var olika problem har uppstått, på vilka nivåer, vilka år, vilka som var inblandade och hur många procent vi har tillgång till oss själva ur olika aspekter. Och så ska vi tänka ut vad som krävs för att vi ska bli helade - och så gör vi de sakerna - och så är vi helade.

”Gud kommer nu att genom den universella själen hjälpa dig att läka ut just detta själsliga sår. Denna läkning sker bara om du hittat din blockering intuitivt, vilken är den enda objektiva kommunikationskanalen vi har med Gud, därav den oerhörda kraften i läkandet.”

(Det är här jag inte hänger med riktigt och det är här jag tror att metoden gör sig bättre i personliga möten med Hans Thörn eller de personer som han har utbildat. Att läsa det i boken blir så abstrakt... och svårgripbart.)

Boken är en lång uppräkning av elände vi kan råka ut för (eller oftast har råkat ut för) och vad vi kan göra för att hela oss från detta. I samtliga fall krävs så klart att man ska använda helmetoden, även om det ibland kan krävas någon ytterligare åtgärd.

Det är faktiskt är en rätt arg bok. För ilskan mot frånvarande och ickeempatiska föräldrar går igenom boken. Flera gånger får jag läsa om ett par specifika situationer som har skadat Hans Thörn för livet och dessutom en väldig massa underlåtenhetssynd från främst moderns sida. Det går att läsa boken som ett långt hatbrev i förhållande till hans mamma. Det är som att de flesta problem som han mött i livet beror på den prägling hans föräldrar gett honom.

Det där tycker jag är lite jobbigt att läsa. För detta hat är fortfarande kvar på boksidorna. Det finns ingen försoning. Det finns en väldig massa dömande i förhållande till andra människor.

Och det är kanske så att många människor behöver detta. Vågar känna sorgen, ilskan, frustrationen över vad andra personer har utsatt dem för. Men någonstans behöver man ju ta ett steg till... så är det i alla fall för mig. Att komma till försoning, att komma till tacksamhet, att ta eget ansvar för mitt liv. Mina val är mina och de är mitt ansvar. Min essens är min essens och ingen annans.

Så det känns som att Hans Thörn inte riktigt gjort klart sin läxa än. Det vore så skönt med ord som handlar om vad Helmetoden betytt rent konkret för människor... vad är liksom alternativt till all skuld och skam och annat elände som han räknar upp.?

Jag vill bara ta upp ett konkret exempel på något Hans Thörn skriver som drar igång min rebell.

”... jag skriver som sagt inte vad jag tycker, utan det jag får till mig av Gud. Anledningen till att man kan få så enorma själsliga låsningar om man gör abort är inte för att du är en dålig människa som gör abort, utan för att du måste veta om du är helt själslig sann mot dig själv om du gör aborten eller inte. Är det så att du gör den av fel anledningar som din prägling eller andra låtit påverka dig till, så uppfattar din själ som om du har tagit ett liv. Jag säger inte heller att det är en kriminell akt, men din själ uppfattar det som etiskt fel och du går och bär på medvetna eller omedvetna själsliga slår resten av ditt liv, och även i framtida liv för det som skett.”

Det Hans Thörn beskriver är inte min upplevelse - och därmed, vet jag bättre än Gud, eller? Eller hör det inte alls ihop? Jag har min upplevelse, jag har fattat mina beslut och dem tar jag ansvar för på mitt sätt? Kanske det är så att det går att förhålla sig på olika sätt, att det inte finns en enda rätt väg? DET är min erfarenhet.

PS: Och så vill jag tacka, för den här boken har följt med mig i flera dagar, jag har stött och blött den med flera och nu... sätter jag punkt.

Svenskarnas sexliv 2: Sex utomhus vanligaste fantasin

2012-01-02T08:30:00.000+01:00

Handen på hjärtat... vad fantiserar du om när det gäller sex?

Eller är det så att du inte fantiserar?

Vad beror dina val på?

Är det okej att fantisera för dig?

Det som verkar vara toppfantasin för både män och kvinnor är att ha sex utomhus. Kan det handla om att vara nära naturen, risken att bli upptäckt... eller något helt annat? Och vad är det som gör att detta förbli en fantasi (för var det något som brukar levas ut, så skulle det knappast kategoriseras som fantasi...)

Alltså, drömmen om att ha sex utomhus, säger samtidigt att de som besvarat Viagrarapportens enkät brukar ha sex inomhus.

På andra plats hos kvinnor är att ha sex med en snygg främling och på tredje att ha sex med flera samtidigt. Mäns andrafantasi är oralsex och på delad tredjeplats finns sex med flera samtidigt och att ha sex med en snygg främling.

Spännande det här, att ge sig på att tolka statistiken. Trekanter verkar alltså vara något som rätt många drömmer om (knappt en tredjedel av männen och hälften så många kvinnor.) Och då är frågan: Om det nu är så många som fantiserar om det, varför förblir det fantasier?

Ännu mer frågande ställer jag mig till mäns längtan efter oralsex. Enkätsvaret skvallrar inte om det handlar om att ge eller ta emot oralsex... Men ändå... betyder det att många fortfarande inte vågar sig på att suga eller slicka? Att de liksom inte tillåter sig den njutningen?

En del intressanta könsskillnader finns. Ungefär var fjärde man fantiserar om att ha sex med kända personer, en kollega på jobbet eller en väns partner (något färre) medan kvinnor i liten grad fantiserar om det. Kvinnor fantiserar i högre grad om att ha sex med en kvinna än män fantiserar om att ha sex med andra män. Fundera över vilka slutsatser du drar av det.

Det är också intressant att se att fler män har sexuella fantasier än kvinnor. Nästan hälften av kvinnorna passar på frågan, eller säger att de inte fantiserar om något som finns på den ganska långa listan av förslag på fantasier.

Men det kan ju också handla om något annat.

När man fantiserar så... är man ju en bit från verkligheten. Då kan man välja att liksom vara i sin fantasi, snarare än att vara närvarande med sin eller sina sexpartners. Så det kanske är så att kvinnor i högre grad vill vara helt närvarande i sexet, medan män har större intresse av att drömma sig bort till något annat?

Du kan ju fundera på ditt förhållande till sexuella fantasier?

Jag tänker så här: Om du har ett väldigt begränsat sexliv, så kanske det kan vara bra att våga fantisera lite, för att liksom börja vidga din repertoar i fantasin, för att senare våga leva ut dem i verkligheten... och när det blir verklighet, så behövs inte längre (den) fantasin. Så fantasi kanske kan vara en väg till att komma mer i kontakt med lust och njutning... en genväg?

Starta något nytt på det nyfödda året

2012-01-01T09:00:00.000+01:00

2012!

Ett nytt år.

Lite som något nyfött, något som vi ännu inte vet så mycket om.

Vad ska det bli av det här året?

Vad vill du göra av ditt år?

Kanske ägnade du de sista skälvande timmarna förra året åt att se tillbaka, att fundera på att lämna något bakom dig, att släppa något som inte längre tjänar dig?

Kanske satte du också något slags intention för det nya året. Kanske du redan bär på ett ord som du tror kommer att vara viktigt under detta år? Eller som du vill göra till något viktigt?

Kanske gjorde du inget av allt det. Kanske du var en av dem som njöt av klockklangen och nyårsfyrverkerierna, eller kanske du var en av dem som bara hatade de där ljuden för att de skrämde något eller någon som du håller kärt?

Nåväl.

En sådan här dag brukar vara lite trött. Det är många som har sovmorgon. Och det är inte så många som behöver jobba. Och tillhör du dem som är ledig, eller åtminstone har en liten stund för dig själv så har jag några idéer till dig.

Jag går själv just nu en kurs för en man som heter Terry Patten, som handlar om att få in en del nya rutiner i livet, som handlar om meditation, andlighet och sådant.

Så detta tips tar just han inspirerat mig till.

Jag har tidigare beskrivit en liten meditation som kallas heartmath och jag har också berättat att forskning visar att vi faktiskt mår bra av att tänka kärleksfulla tankar. Så en rutin du skulle kunna föra in i ditt liv är att du, tre gånger om dagen, stannar till, lägger en handen på hjärtat, tar några medvetna andetag och föreställer dig att du andas in kärlek och omtanke i ditt hjärta. Och när du andas ut så skickar du också ut kärlek och omtanke. Du kan göra tre andetag eller några flera. Det räcker alltså med en minut åt gången... och det innebär samtidigt att du tankar dig själv och din omvärld med kärlek och omtanke.

Skulle inte det vara en fiffig liten grej att göra varje dag?

Det börjar jag med... i dag faktiskt, alltså jag börjar göra det så där regelbundet och ska hitta något sätt att påminna mig om det.

Och så tänker jag att du kanske kan få en liten stund för dig själv i dag, då du sitter ner och först blir medveten om din andning, så att du verkligen känner att du är närvarande och så... skriv ner några saker ditt hjärta säger dig att du vill göra i år, 2012.

Lycka till!

PS: Kanske du till och med ska ge dig själv några löften... bara för dig... för att du ska få ett strålande 2012? Det är du värd!

Gott nytt år

2011-12-31T08:30:00.000+01:00

Nu är det bara timmar kvar av 2011.

Var för du med dig till 2012?

Och vad är du beredd att släppa?

Förra nyår samlades vi ett hyfsat stort gäng hemma hos oss på REginavägen på nyårsafton. Vi hade en härlig medelhavsbuffé och vi fick pröva en rad spännande rätter, med tonvikt på det vegetariska.

Och så framåt midnatt fick alla börja fundera över något att släppa inför det nya året och något att ta med sig in i det nya.

Det ord jag valde för detta år var: Tacksamhet!

Och när jag nu tänker efter och det är dags att börja summera... så vad kan jag känna annat än tacksamhet och en väldig massa kärlek?

Ibland är det lätt att tappa bort det fantastiska som faktiskt händer och mest lägga märke till de hinder man är tvungen att kliva över.

I alla fall är det så för mig.

Detta år har varit förenat med så mycket spännande saker, så många insikter, så många varma möten, sådan intimitet, sådant djup, så många skratt, så många oväntade saker, så mycket gemenskap, så många gudinnor...

Jag hade faktiskt aldrig kunnat förutse hur mycket jag har att känna tacksamhet över. Och det kanske är tur. Just nu när jag sitter och tänker bakåt känner jag mig som en jättekastrull med popcorn där majskornen fortsätter att poppa och rinner över kanten... Jag menar, hur mycket kan det bli?

I min värld - och i många andras - är 2012 ett magiskt år, ett år omgärdat av mycket... Det är då något stort kan hända. Och just därför eller kanske trots det, kanske det kan vara värt att lägga lite extra möda på att göra en nyttårsceremoni där du slänger något du inte längre behöver... och väljer att ta till dig mer av något som du vill ska symbolisera det här året som kommer.

Jag har så mycket att vara tacksam för... och skulle jag börja rabbla upp allt... tja... då skulle listan bli lång. Men du får en hint om du bläddrar bakåt i mina blogginlägg.

Så jag väljer det naturligaste: Tack Alexander, tack alla barn, tack mamma och pappa, tack övrig släkt och vänner, tack kolleger, tack gudinnor och tack Moder Jord för allt stöd du gett mig under 2011.

Och är du gudinna är du välkommen på gudinnecirkel 11 och 25 januari i Malmö.

Är du gud eller gudinna är du välkommen på våra arrangemang den 4 och 5 februari i Stockholm - det vi kallar vägen till ja.

För ja är definitivt ett ord jag kommer att använda många gånger under 2012.

Vi ses då!

Joyeuse nouvelle année tout le monde