Bröllopsdag och jag lever passionerat

För nio år sedan sade jag JA till Alexander.
Jag såg näckrosor, förvånade barn och en man jag var djupt förälskad i den dagen.
Nu är det mer vardag i relationen. Lugnt. Stabilt. Kanske det som kallas kär-lek?


Jag minns hur det pirrade i hela kroppen på mig. Det räckte nog att jag mötte hans blick. Det var som att vi var två redan innan vi trädde ringarna på varandras fingrar. Jag hade varit passionerat förälskad i tre och en halv månad och det kröntes av att vi valde att ha ett lite överraskningsbröllop ut i naturen, inför barn som undrade om de var med i dolda kameran.
Om jag blundar kan jag förflytta mig dit. Jag kan vara den där Charlotte i rosa badskor, beredd att säga: Ja, ja, ja! Jag kan bli den där nya fru Rudenstam som världen mötte med både rosor och ris. Jag kan bli den där tunna kvinnan som struntade i vad världen tänkte och tyckte och som bara ville visa min kärlek för världen. Manifestera kärleken.

Jag levde på det rosa molnet länge. Kanske förlängdes känslan av att det dröjde ett år innan vi kunde leva tillsammans på heltid och skapa ett gemensamt hem? Jag vet inte riktigt. Men det var helt underbart att vistas där på molnet. Att längta. Att trängta. Att känna hans närvaro även när han var fysiskt frånvarande. Att känna den kåta bubblande känslan i kroppen mest hela tiden.

Tack för att jag har fått vara med om det. Tack för passionen … och tack för att jag har fortsatt att leva passionerat - även om jag inte i alla ögonblick känner den där glöden för Alexander. Numera går det mer i vågor. Det kan vara en stund när jag fångar hans blick och håller kvar den en stund och så är elden tillbaka. Eller när jag betraktar honom på lite håll. Eller när han smeker min kropp. Så är det som att glöden som ligger där under ytan tar eld igen.

Vad passionen för Alexander har fört med sig är att jag i dag lever ett passionerat liv, även om passionen kan rikta sig till mer än Alexander. Alltså, att vara passionerad. VARA passionerad. Att kunna njuta av stunderna, oavsett om det är i en stunds meditation, när jag känner att benen för mig framåt när jag joggar eller när jag jobbar hårt för en bra formulering. Att kunna vara passionerat engagerad... i vad det vara månde. Ibland passionerat upprörd över hur kvinnor behandlas i världen, eller hur vi handskas med Moder Jord, eller passionerat glad när jag ser hur människor runt mig växer, hur deras kronblad öppnas och de börjar leva sin potential. Passion för livet. Passion för varandet.
Ganska ofta känner jag mig som en vulkan. Jag känner hur lavan strömmar genom mig och eruptionen kan ske på många sätt, det mysigaste är när det sker i njutning, men det är rätt häftigt och härligt att explodera i ilska också.

För mig är det passionerat att ta vara på ögonblicken. Att inte ta något för givet. Att som denna morgon tidigt gå ut och plocka blommor till Alexander. Att ställa en ros vid hans sängkant. Att ställa en bukett på hans skrivbord. För mej är det passionerade symbolhandlingar.

Nu återstår bara att se om han lägger märke till dem. Vi får se.
Hur som helst vill jag denna dag tacka dej Alexander för nio år som din hustru. Tack för att du sa jag till mej, tack för att jag sa jag till dej.

Jag älskar dej.

Och så väljer jag en låt till dig, Alexander: