Är du också rädd för monstret?

Tänk om vi har allt inom oss. Bilder från 2004. 

Under många år var jag faktiskt rädd för mig själv, eller kanske snarare för det som kunde dölja sig under ytan. Jag kämpade på för att verka perfekt och för att få en plats i flocken. För andra framstod jag troligen som kaxig och tuff. Men på insidan var jag darrig som ett asplöv. Jag kände mig som en bluff och bara väntade på att någon skulle avslöja den. På ett sätt var den där rädslan befogad, eftersom som jag gick omkring och spelade en person jag hoppades att andra skulle kunna acceptera eller till och med gilla.

Jag hade dessutom en föreställning att mitt sanna jag, mitt äkta jag, det som jag behövde dölja för andra, var att jag var ett monster. Det gjorde att det tog mycket lång tid innan jag ens vågade tänka tanken att meditera eller öka min självkännedom. Jag ville ju inte riskera att väcka monstret.

Men sedan blev livet tillräckligt jobbigt, tillräckligt komplicerat, och jag drogs allt mer mot att söka svaret på frågan: Vem är jag? Jag var tillräckligt nyfiken för att göra en inre resa, även om den skulle innebära att jag stötte på monstret.

På min resa inåt har jag lärt mig att allt kan rymmas inom en människa. Och att det också finns en monsterdel i mig, en egoist, en med arrogans, en lättjefull, men också så mycket annat, jag har funnit en kärlekskrigare, en prinsessa, en upptäcktsresande, en älskande och så mycket annat. Jag är inte längre rädd för mig själv eller djupen i mig. Nu är jag nog mer fascinerad av vad som ryms i oss, vilka rymder vi har i oss och hur många olika vägval som är möjliga. 

Fortfarande lär jag känna nya delar i mig själv, eller nya aspekter av mig själv och jag tränar på att också tänka på mig själv, sätta sunda gränser och vara mindre rädd för vad andra ska tycka om mig. Resan inåt har skapat större frihet i mig.

Det viktigaste är kanske att jag funnit min insida, jag har kommit i kontakt med mitt hjärta, jag känner kraften i mitt väsen. Dessutom har jag upptäckt sexualitetens fantastiska kraft och hur den kan bidra till att jag förverkligar mina drömmar och lever livet mer på mina villkor än tidigare.

Under alla de år som jag var rädd för mig själv, var jag också rädd för andras bedömningar av mig. Jag gjorde vad jag kunde för att bli uppskattad och accepterad. När jag fick applåder av andra, kändes det som att jag hade ett värde. När applåderna ersattes av tystnad eller buanden, blev jag värdelös. Jag levde i hög grad i ett utifrån och in-perspektiv, som innebar att andra hade makten över mig (vilket de givetvis inte anade). 

Långsamt började jag inse att jag behöver äga mitt eget värde, avgöra vad som är värdefullt för mig. Så kom inifrån och ut-perspektivet in i mitt liv. 

Numera älskar jag att få applåder, jag kan bli ledsen när jag bli utbuad, men det påverkar inte längre mitt värde. Det är den stora skillnaden. 

Jag är inte längre beroende av andras uppskattning, även om jag uppskattar att få den. 

Det är där jag tror att friheten börjar och att du nu är i en fas i livet där du är redo för det här perspektivet: 

Att möta livet som den du verkligen är, inifrån och ut. 

Är du redo för det?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer