En gammal älskare.

Är det dags att vara 100 % Charlotte?

Jag vaknade 05.41 i morse. 

Klarvaken och ändå trött. 

Insåg att en gammal älskare hade nästlat in sig i min dröm och något i det väckte mig. 

Gudinnecirkel igår. 

Sex bekanta ansikten tittar på varandra. Vi är alla olika och samtidigt så lika och vi smälter tillsammans. Det finns en magisk, mystisk dimension i det. Att vi möts, tittar in i oss själva och blir mötta där och så händer något. 

Det blir en inre stillhet. 

Stressen som flera bar med sig när de kom sköljs av. 

Och när vi, vid slutet av kvällen står i en ring, håller varandras händer och tittar in i varandras ögon så tåras min blick. För jag ser något mer. Jag ser djupt in i dessa gudinnor och jag känner sådant vördnad för dem och för oss som skapar det här rummet. 

Själv vibrerar jag av energi. Det är som ett förhöjt tillstånd och jag känner att vi tillsammans bidrar till kärleken och att vi tillsammans har sänt ut massor av kärlek och medkänsla till världen. 

Och samtidigt står vi där i mitt tysta vardagsrum. 

Så nära och samtidigt så omfamnanade. 

Efteråt är jag skönt trött. Jag går ganska omgående och lägger mig. Lyfter inte upp någon bok för jag vill inte. Somnar. 

Morgontimmarna är alldeles uppenbart fyllda av en dröm, eftersom det var den som väckte mig. Först har drömmen smitit, men på något sätt lyckas jag få den tillbaka. 

Jag befinner mig på Gotland, där jag ska göra något slags jobb och så träffa en gammal väninna (som totalt saknar kopplingar till Gotland). 

Jag får för mig att ta kontakt med en gammal älskare, men jag har inte hans mobilnummer, bara ett hemnummer (skumt). 

Men så står han bredvid mig och han slår numret till min mobil och namnet som dyker upp på displayen är Evelyn. 

Så hans fanns ändå där, i en förklädnad. 

Det är länge sedan vi träffades. 

Det är lite trevande. 

Vi hamnar i ett rum. 

Vi vet att det inte handlar om att vi ska älska. 

Den tiden är förbi. 

Men vi pratar med varandra om var vi är i livet. 

Och det finns en kåthet i luften. 

Jag lägger handen på hans kön och det är liksom okej. 

Det kommer in en kvinna i rummet, inte hans fru, men någon som tillhör hans liv nu. Det är uppenbart att det korta mötet är slut och att jag ska ta mig vidare till min kompis. 

Det är ändå så skönt att mötas, även om den där kvinnan inte känner till att vi varit älskare. 

Vi går ut. Det är natt. Vi fortsätter att prata. För en liten stund är kvinnan inte där. 

Vi går och håller om varandra och talar om livet. Hur det är. Och det finns fortfarande den där kåtheten i luften, den där kåtheten som inte ska levas ut – det vet vi båda – men som ändå är skön att notera. 

Då kommer tre kvinnor i kapp oss. Det är som att vi gör något otillständigt. Som att vi är för nära, trots att vi bara promenerar tillsammans, om än med armarna om varandra. Så de ser till att sära på oss. Det är som att de ska rädda honom från mig. Eller snarare rädda hans fru, hans äktenskap, det liv han lever från mig. 

Tidigare har han hunnit berätta att han fortfarande är gift, men att han längtar ut, han vill bara att ett arv ska utfalla, sedan ska han bli fri. Och jag har tittat på forskande på honom och frågat varför han låter pengarna styra sitt liv? Varför väljer han inte själv sitt liv? 

Kanske det är det de tre kvinnorna känner. Att jag är farlig, för att jag kan bidra till att han väljer sitt eget liv. Och de kanske tror att det valet skulle innebära att jag hade sex med honom. 

Men det jag gör handlar inte om att knulla. Vad de inte vet är att jag, på sätt och vis, är ännu farligare. För jag sår ett frö om frihet hos honom. 

Jag är inte intresserad av hans kropp. 

Det som berör mig är hans möjlighet att välja sitt liv, att välja frihet. Jag tycker han är värd det. 

Men kvinnorna ser bara den där första dimensionen. Hotet som kommer från hans sexualitet. Att han skulle kunna välja en annan kvinna att ha sex med. 

När vi går uppför den mörka backen upptäcker jag ett stort ånglok som sakta rullar nerför backen. Och så doftar det av kaffe. Runt tåget ligger det drivor av rostade kaffebönor. De har på något sätt ramlat ur tåget och jag fyller en påse med kaffe. Det gör han med. Kvinnorna tittar skeptiskt på oss. Det är dåligt kaffe förklarar de. 

På något sätt vill han göra sig fri från deras sällskap. 

Det är som att han vill välja väg, där tillsammans med mig, men utan att ha mig. Som att jag blir hjälpen, hans flyktväg, bort från det liv han lever. 

En trappa leder neråt. Vi kommer till ett trångt utrymme. Jag gillar inte stället alls. Men han letar visst efter en utgång. Lite till höger öppnar sig ett rum och där står en man med en jätteslaktarkniv i handen och säljer kött eller bröd. Bakom honom finns ett fönster. 

Vi letar efter en dörr. Vi vill komma ut och mannen säger att det enda sättet att komma ut är genom fönstret bakom honom. Så vi klättrar över disken och häver oss upp i fönstret och över karmen och då vet jag att det är människor som ser mig, som ser oss. Jag befinner mig på en gata av prostituerade. Alla som är på gatan är till salu. Det är som i en dröm. Jag hör gatan, men ser den inte. Jag vet att jag inte är till salu. På något sätt lyckas vi ta oss därifrån. 

I nästa scen är jag ensam. Jag får känslan av att mina gamla älskare har hittat en väg till sitt sanna liv. Men vart den vägen för honom vet jag inte. Jag vaknade. Klarvaken. 

Och här sitter jag nu. Och jag vet ju att drömmen inte handlar om min gamla älskare egentligen. Alla de som dök upp i drömmen är aspekter av mig själv. 

Och jag tänker att han kanske speglar en aspekt som jag velat trycka undan och som jag nu ger plats: Min rätt att vara jag. Verkligen. På djupet. Och att jag ska strunta i andra människors rädda agendor. Eller snarare att jag ska strunta i de sidorna i mig som vill hålla mig tillbaka. 

Och någonstans känns det skönt att träffa den gamle älskaren igen och att känna att min kontakt med honom inte längre är så laddad. Alltså att kunna känna en dragning, en kåthet och känna att det ändå handlar om något annat. Att den känslan kan få rymmas i mig, utan att behöva levas ut. Att djupet av mig själv är mer än att ha sex. 

Att jag, i hans gestalt, får möta både min kåthet på livet och den rädsla som fortfarande finns… att ta steget fullt ut och verkligen leva mitt liv. 

Berättade för gudinnorna igår om min nya bok. När jag sa den titel som kommit till mig (och som var rätt krånglig) och jag sa att den handlade om att vara hundra procent Charlotte så sa de: Det är ju vad boken ska heta. Den boken vill jag läsa. 

Så kanske det var det drömmen egentligen handlade om. Att jag ska vara hundra procent Charlotte och att jag fortfarande är lite rädd att lämna den gamla, lite mer försiktiga och duktiga Charlotte. Det vore ju inte så roligt om folk skriker Hora efter mig. 

Hm. 

Och hur länge ska rädslan för andras bilder av mig hindra mig att vara hundra procent Charlotte. 

Hur länge hindrar de dig? 

Det kanske får bli dagens meditation. 

PS: Jag får en hint. Kommer att tänka på Eckhart Tolle och att Leva livet fullt ut (The Power of now). Det är förmodligen ingen slump. Svaret på frågan (ska jag våga...9 måste ju helt enkelt vara ja.... (Och rädslan finns där, precis som den finns min gamle älskare i drömmen.)