Veckokrönika: När kroppen smeks av vatten

Vattnet är brunt och jag känner mig lite tveksam. När jag kliver ner i ån är det som att kroppen är omgiven av sammet.
Äntligen får min hud möta vatten som inte är isande kallt. Och jag njuter stilla.

Jag står på brygga 10 och vet att det havsvattnet troligen är 17 grader. Jag går långsamt nerför bryggans trappsteg. Det isar inte i benen, men känns väldigt friskt. Skrikande doppar jag min lekamen och så kliver jag tillbaks på ett av stegen med vatten ungefär till midjan.

En dam ropar till mig att det känns skönare andra gången. Från huttrande kallt, till skönt, är det möjligt? Jo, jag vet ju att det är det. Det gäller bara att ta sig förbi den första vågen av kyla i kroppen. Så jag kliver ner igen, tar fem bestämda simtag, dyker under vattenytan och känner hur kroppen har börjar vänja sig. Jag simmar runt bryggan. Det börjar kännas behagligt. Jag bestämmer mig för att simma längre och det känns både friskt och skönt. Jag simmar så där 50 meter och känner mig stolt. De flesta badarna är flockade nära bryggan och gör superkorta dopp, precis som jag tänkte göra.

Uppe ur vattnet känner jag mig både modig och skön. Jag står där bland de nakna kropparna och ser hur bröstvårtorna går från kallt styva, till mjukt varma på ett litet kick. Sedan är det dags att lämna nakenbadet i Malmö för denna resa.

Som jag älskar intensiteten i att möta vattnet. I år tog jag mitt första dopp den sista dagen i maj, naken på Kärsön. Min kropp sa att det var 14 grader, när det alltså fortfarande isar. Ändå badade jag, det vill säga, simmade mer än 10 simtag... mest för att kunna säga: ”Min badsäsong startade i maj i år”.

Efteråt, på den varma klippan var det ändå skönt. Det finns något med det där, att gå från varmt till kallt och tvärtom, som gör att jag känner mig intensivt levande. Som att kroppen då och då mår bra av dessa ibland nästan chockartade kontraster.

Jag är ett vattendjur och har äntligen hittat en partner som matchar mig. Jag älskar att leka i vattnet. Dyka, göra kullerbyttor, stå på händerna, bli kastad och jag stannar gärna stannar i en längre stund. Så härligt att vara med någon som bräcker mig, som dyker i före mig och i kallare vatten och som också njuter av det våta elementet. Som i Indien tränade mig i konsten att surfa på vågorna. (Och detta fick mig ibland att hoppa av glädje, alltså när jag lyckades följa en våg nästan intill stranden. Den här bubblande lekfullheten, ensam eller tillsammans är bara såå underbar.)

Så häromdagen, efter en lång biltur, då det ännu återstod så där 40 mil, sökte vi ett ställe att svalka oss. Vi fann en rastplats i Småland, vid Lagan och han kände på vattnet.

– Det är 20 grader.

Jag trodde inte riktigt på det. Mindes havsvattnets kyla dagen innan och har en föreställning om att åar är kalla. Jag tänker mig att det strömmande vattnet bidrar till att det blir svårare att värma upp.

Så fel jag hade. Det var lätt att glida ner i Lagans bruna vatten. Det kändes lite förbjudet att simma naken på en plats som varken var markerad som bad eller nakenbad. Och samtidigt. Så otroligt mycket skönare det är att bada och simma naken – och att slippa ta av våta badkläder efteråt.

Jag simmade nära solnedgången. Det fanns fortfarande solvärme kvar i vattnet och på stranden. De gula näckrosorna blommade en bit bort och ljuden från E4:an var nära.

Och jag bara njöt så intensivt av livet. Av att vara här och nu. Att aktivera flera av sinnena i denna enkla aktiviteter och jag inser att jag längtar efter ännu mer av detta. Att kunna njuta av det som är. Att kunna stanna till, utan stress, under en lång åktur och vara en liten stund. Som att ladda upp batterierna med solvärme, bad och en stunds lek.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer