Jag bara älskar människor som är sig själv, som 11000% Lana Wachowski.

Jag fick en ny kärlek i går. Lana Wachowski.
Mitt hjärta sväller runt denna fantastiska människa.
Och jag förstår att min kamp med att bli 100% Charlotte är småpotatis, jämfört med Lana.
Fast man ska ju inte jämföra.
Jag gör det ändå.


Jag undrar hur många gånger jag har tänkt så här: Om jag visar vem jag är kommer alla att lämna mig. Jag kommer att bli helt ensam. För den som egentligen är jag är ett monster, ett monster som är omättligt och som vill ses och bekräftas och gärna beundras av andra.
Tanken på att visa mitt rätta jag fick mig att frysa till is. 
Jag blev skräckslagen. 
Livrädd.
Så jag gömde mitt sanna jag djupast ner i skamgarderoben.

Helt klart mycket bättre att spela en likeable person. 
En snäll flicka. 
En duktig flicka. 
En lagommycket flicka. 
En flicka utan rött läppstift. 
Ja, du fattar.

I dag vet jag att monstret var en illusion, eller uttrycket på ett annat sätt, bara en liten, liten del av mig. Jag känner till väldigt mycket av den jag är och i dag omfamnar jag mig. Även skammen, även den som vill bli beundrad och älskad.

Och så Lana då, som föddes som Laurence och som i hela sitt liv känt det som att han var annorlunda, som att kroppen inte stämde... Han ville leka med flickorna, klä sig som en flicka... ja egentligen var han ju en flicka på insidan. Men hur skulle någon annan förstå? Hur skulle någon kunna älska Lana och inte Laurence?

Snacka om att vara rädd många gånger. Snacka om att dölja sitt rätta jag. Snacka om att tillbringa tid i skamgarderoben.

Jag kan inte hela hennes historia. 
Men för några år sedan tog hon steget och outade att hon är en transperson och är nu officiellt kvinna.
Hennes familj har känt till hennes rätta jag i många år nu. 
Hennes fru älskar henne, oavsett hennes kön. Men inte världen.

För världen har hon varit en av bröderna Wachowski, bröderna som står bakom filmer som The Matrix. 
Och nyligen fick hon ett pris för att hon vågar vara hon. Human Rights Campaign Visibility Winner. Så wow, liksom.
Och jag ser henne där på scenen, en halvtimme lång föreläsning (se längst ner i inlägget) och jag blir berörd. 
Vilken fantastisk människa, vilket mod... vilken 1000% procentare. 
Äntligen. 
Och jag har sett nästan hela två gånger... för att hon fångade mig så.

För mig blir Lana Wachowski en sinnebild för att vara 100% Charlotte - och alltså din rätt att vara 100% du. Totalt. Skitsamma i vilken kropp du är, vem du älskar, vad du gillar... Du har rätt att vara du, inifrån och ut.

Och jag tänker vilken tjänst Lana Wachowski gör till andra transpersoner och till andra med utydlig könstillhörighet, människor som har svårt att känna sig hemma i något läger och som har sin alldeles unika plats i tillvaron … som vi alla.

Och jag tänker på det som ofta håller oss tillbaka. Rädslan för vad andra ska tycka. Rädslan för att bli dömda. Rädslan för att bli slagna.

Ju fler som står upp för sig själva - desto större plats blir det för alla blommor i hagen. 

Tack Lana Wachowski för att du är du.