Dokumentärfilm: Våga minnas

Jag ser Ewa Cederstams film Våga Minnas.
Det är hennes egen berättelse om hur hon går tillbaka i tiden för att verkligen minnas den brutala våldtäkt hon var med om för 25 år sedan.
Och hon väljer att göra en grundläggande undersökning som vi får följa med på.
Det är intressant, sårbart och rörande.


Men först tillbaka till mig. Till det jag vågar minnas. När jag var 15 år blev jag våldtagen av min brors bäste vän. Det dröjde mer än 30 år innan jag vågade fatta att det var en våldtäkt. Fram till dess hade jag själv tagit på mig skulden på det som hände - för jag har alltid kommit ihåg själva situationen. Och jag hade inte definierat det som en våldtäkt, eftersom jag inte skrek tillräckligt högt för att förhindra att det inträffade. Och kanske för att denne unge man var min pojkvän vid tillfället (men inte efteråt...)

Jag berättade inte för någon om det som hade hänt. Jag kom inte på tanken att polisanmäla. Det var ju mitt eget fel. Jag gjorde visserligen slut med killen som tittade mig i ögonen och väste: “Jag ska göra dig med barn.” Men jag tog på mig skammen och skulden för det.

Det var skitjobbigt att ta in att jag blivit våldtagen, men jag hade förmånen att befinna mig i ett sammanhang där jag kunde bli bekräftad och trodd. (Mer kan du läsa i mina böcker “Ingen skam i kroppen” eller “100% Charlotte”).

Och när jag ser Ewa Cederstams film så väcks ju minnena självklart upp. Och insikten om hur olika våldtäkter kan vara.

Jag råkade troligen ut för en “vanlig” våldtäkt. 
Alltså en våldtäkt där en närstående person är förövaren. 

Ewa råkade ut för en mindre vanlig våldtäkt, 
att en tidigare dömd våldtäktsman våldtog henne brutalt.

Så hon utsattes som 18-åring för något outsägligt brutalt, hon var livrädd och hon blev dessutom inlåst i sin egen lägenhet efteråt. Våldtäkten ledde till rättegång, mannen blev dömd och hon flyttade från sin hemstad, eftersom den inte längre kändes trygg. Och när hon i filmen går tillbaka i sina fotspår verkar det som att man pratade väldigt lite om vad som hänt i hennes familj. I dag minns hon inget av själva rättegångarna - hon drabbades av posttraumatisk stress.

Och i filmen får vi förstå att våldtäkten gjort att hon än i dag har svårt med närhet och beröring. 

För mig är det smärtsamt att höra berättelsen om tystnaden som omgav Ewa Cederstams våldtäkt, en tystnad som uppstod, trots att den var känd av omgivningen. Se gärna själv och känn efter hur det känns att lyssna på föräldrarnas förklaring till sina respektiva tystnader.
Så alla visste, men inte förrän Ewa själv väljer att göra en film om våldtäkten, så pratar man om det. Och jag gissar att detta, att lyfta på täcket, fungerar som något slags healing för alla inblandade.

Och jag tänker att olika våldtäkter kan ge olika sorters sår. En brutal okänd man kan göra att världen känns osäker, en brutal nära person kanske kan skapa osäkerhet i nära relationer - vem kan jag lita på.Och jag tror, liksom Naomi Wolf, att det inte finns några snälla våldtäkter. Jag tror att alla som blir utsatta för sexuella kränkningar, oavsett om det sker av någon person kvinnan (oftast) känner, om det är en okänd person, om det är en del av en krigshandling, så påverkar det. Och kanske är det så att den våldtäkt jag utsattes för är en av orsakerna till att jag jobbar med frågor som rör sex, relationer, lust och skam? Det är i alla fall ingen tillfällighet att jag pratar mycket om vikten av att våga sätta gränser, att säga tydliga ja och nej.

I dag har jag distans till våldtäkten. Jag har inför mig själv förlåtit både mig själv och den unge mannen som våldtog mig. Jag har jobbat - och jobbar med sexuell healing ända sedan mitt undermedvetna tillät mig att inse att jag blivit våldtagen. Då och då har jag stor lust att krama om den där 15-åringen i mig som inte vågade berätta för någon om vad som hänt.

Så är det något jag önskar är det att människor som blivit utsatta för sexuellt våld får en möjlighet att prata om det - och en trygg famn att vila i. Jag behövde sparka, skrika och slå på kuddar, skrika mitt nej … och så bli omhållen … flera gånger... innan det slutade göra ont. Nu är våldtäkten en del av min historia. Ett minne som är verkligt, men som väldigt sällan smärtar. 

Och jag hoppas att Ewa Cederstam kan komma dit också. Där kroppen känns hel. Då beröring blir okej igen. Då våldtäkten bara är ett minne.

PS: Det går fortfarande att se Ewa Cederstams film på SVTPlay.